Tecknet ”kriminalistik” kommer från det latinska ordet ”crimen” (= anklagelse, förseelse). I vardagligt tal används denna term ofta felaktigt på samma sätt som kriminologi. Kriminalistik handlar om metoder för att bekämpa brottslingar med hjälp av förebyggande (preventiva) medel och åklagande (repressiva) åtgärder. Medan kriminologi är studiet av själva brottet.
Kriminalistikens syfte är att hitta kriminaltekniska bevis och att undertrycka brottslig verksamhet. Precis som kriminalteknik blev kriminalistiken en separat disciplin i mitten av 1800-talet. Den är uppdelad i flera underdiscipliner, t.ex. rättsmedicinsk vetenskap eller brottsstrategi.
För 1800-talets början hade spår på brottsplatsen endast låg betydelse. Man förlitade sig på uttalanden från vittnen eller anklagade, som torterades eller trakasserades för att få dem att erkänna. Metoderna för att utreda ett brott eller eventuella straff berodde alltid på den rådande världsbilden och de allmänna omständigheterna. Nya framsteg inom fotografi och medicin bidrog till att vidareutveckla utredningen av brott.
En framstående kriminolog och antropolog vid namn Alphonse Bertillon visade till exempel elva fysiska kännetecken för att skapa en jämförelse för identifiering av en person. Bertillons metod var dock för bristfällig och för arbetskrävande för att kunna få genomslag utanför Frankrike. Trots detta anses han vara grundaren av den rättsmedicinska vetenskapen. I slutet av 1800-talet utvecklade den brittiske vetenskapsmannen Francis Galton daktyloskopi (uppgifter om fingeravtryck) som en grund för identifiering av brottslingar. I jämförelse med Bertillons tillvägagångssätt räckte ett enda, oföränderligt kroppsdrag, fingeravtrycket, för att identifiera gärningsmännen.
EVISCAN blir alltmer känt inom kriminaltekniken som en ny innovation för att upptäcka spår.