Kronprinsessan Masako: En symbol för japanska kvinnors kamp i ett mansdominerat samhälle

När Rika Kayama besökte en violinkonsert på en musikhall i Tokyo i februari förra året blev hon förvånad över att hitta ett visst känt ansikte i publiken.

Det var kronprinsessan Masako, som länge hade undvikit offentliga framträdanden på grund av sin kamp mot anpassningsstörningar, ett mentalt tillstånd som kännetecknas av starka känslomässiga och fysiska reaktioner på stressiga händelser.

Kayama, psykiater och professor vid Rikkyo-universitetet, har skrivit flera böcker om kronprinsessan och hennes psykiska sjukdom.

Men den dagen, varje gång violinisten avslutade en melodi, lutade sig kronprinsessan, som nu är 55 år, framåt och applåderade av glädje. Hon pratade också med de personer som satt bredvid henne, däribland hennes make, kronprins Naruhito.

”Hennes uttryck såg ganska naturliga ut och hon reagerade livligt på de situationer som omgav henne”, minns Kayama. ”Mitt intryck är att hon återhämtar sig.”

Som Kayama påpekar verkar kronprinsessan Masako, som ofta står i fokus för en intensiv debatt om kön och traditioner i samband med krysantemumtronen, återhämta sig från det tillstånd som hon länge har lidit av.

Kronprinsessan Masako, som har en Harvard-examen, kommer att bli kejsarinna när hennes make stiger upp på den kejserliga tronen den 1 maj.

Under de senaste 15 åren har kronprinsessan inte kunnat utföra sina offentliga plikter fullt ut och har ofta stängt in sig djupt inne i Togu-palatset i Tokyos Akasaka-distrikt.

När hon gifte sig med kronprins Naruhito 1993 betraktades hon som en person som kunde bryta de exklusiva, manscentrerade traditionerna inom den kejserliga familjen – som anses vara världens äldsta monarki.

Den före detta elitdiplomaten som talar flytande engelska och franska hade kronprinsessan strävat efter att främja internationella utbyten genom officiella besök i andra länder.

Till hennes besvikelse hindrades hon från att resa utomlands under långa sträckor och hölls istället upptagen med offentliga plikter hemma.

Hon födde prinsessan Aiko 2001 – men enligt lagen om det kejserliga huset, som går tillbaka till slutet av 1800-talet, är det förbjudet för kvinnor att tillträda den kejserliga tronen.

Därmed förblev kronprinsessan under enorm press att föda en pojke för att bevara framtiden för familjens manliga släkt. Hon fick diagnosen anpassningsstörning året därpå.

”Prinsessan Masako, som gav upp sitt arbete som diplomat för att gå in i det kejserliga hushållet, var mycket ledsen över att hon inte fick göra utlandsbesök under lång tid”, berättade kronprins Naruhito vid en presskonferens i maj 2004.

Hon ”har arbetat hårt för att anpassa sig till miljön i det kejserliga hushållet under de senaste tio åren, men av vad jag kan se tror jag att hon helt och hållet har uttömt sig själv när hon har försökt att göra det.

”Det är sant att det fanns en utveckling som förnekade prinsessan Masakos karriär fram till dess liksom hennes personlighet som drevs av hennes karriär”, sade kronprinsen också.

Kronprinsens kommentarer utlöste en kontinuerlig offentlig debatt om vilka roller kvinnor ska spela – eller tillåtas spela – under sådana konservativa kejserliga traditioner.

Många observatörer menar att de problem som kronprinsessan ställdes inför liknar de utmaningar som många japanska kvinnor står inför.
”Det japanska samhället i sig är i hög grad ett mansorienterat samhälle, så det har ökat trycket” på kvinnorna i den kejserliga familjen att föda män, säger Yuji Otabe, professor emeritus vid Shizuoka University of Welfare och expert på kejserliga frågor.

Japan placerade sig på 110:e plats bland 149 nationer i World Economic Forums globala jämställdhetsranking för 2018, den lägsta bland de sju industrialiserade länderna i gruppen.

Enligt en undersökning från arbetsministeriet från 2017 innehade kvinnor endast 11,5 procent av positionerna på sektionens chefsnivå eller högre på företag med 10 eller fler anställda.

Kayama från Rikkyo-universitetet säger att hon som psykiatriker har sett många kvinnliga patienter i liknande situationer som kronprinsessan, som kämpar för att skaffa barn och göra karriär på samma gång.

”I den meningen kan man säga att Masako är mycket symbolisk för det japanska samhället”, säger Kayama.

När kronprinsessan födde prinsessan Aiko 2001 saknade den kejserliga familjen fortfarande en ung manlig arvinge och den traditionella kejserliga tronföljden tycktes vara i överhängande fara.

I december 2004 tillsatte premiärminister Junichiro Koizumi en rådgivande expertkommitté för att överväga möjligheten att revidera lagen om det kejserliga huset så att en kvinnlig medlem av den kejserliga familjen kunde bli regerande kejsarinna, med prinsessan Aiko uppenbarligen i åtanke som framtida efterträdare.

Men efter födelsen 2006 av prins Hisahito, son till prins Akishino och brorson till kronprins Naruhito, avtog drivkraften för en översyn av lagen.

”Anledningen till att debatten om huruvida man ska ändra det manligt framgångsrika kejserliga systemet inte riktigt har fått fäste är att Japan som samhälle har en historia av att marginalisera kvinnor”, sade Otabe.

Vissa forskare säger dock också att mönstret med att tvingas lägga karriärerna på hyllan för att kunna fokusera på de kungliga plikterna är ett vanligt förekommande tema bland monarkier runt om i världen, och att det inte är ett problem som är inneboende enbart i den kejserliga familjen.

Naotaka Kimizuka, en professor vid Kanto Gakuin University som är väl insatt i den brittiska kungafamiljen, håller med om att människor som ”gick in i den (japanska) kejserliga familjen förlorade sin frihet.”

Men han påpekar också att samma sak kan sägas om många andra monarkier i europeiska länder också.

”När man går in i en kungafamilj blir det viktigt att man föder en efterträdare och uppfostrar honom eller henne”, säger Kimizuka. ”Det är först när de får bort barnafödande och barnuppfostran som de verkligen kan fokusera på vad de vill göra.”

Ett exempel på detta är drottning Silvia av Sverige, en vanlig kvinna som gifte sig med kung Carl XVI Gustaf 1976. Det tog cirka två decennier att uppfostra tre barn innan hon kunde fokusera på sitt livsverk och 1999 inrättade en stiftelse för att hjälpa barn som riskerar att utsättas för våld och sexuella övergrepp, enligt Kimizuka.

Det kan ändå finnas särskilda skäl till att den japanska kejserliga familjen är mer konservativ än sina europeiska motsvarigheter. I allmänhet förväntar sig den japanska allmänheten, i ännu högre grad än medborgarna i västerländska länder, att den kejserliga familjen ska vara fullständigt ”opartisk”, politiskt neutral och helt fri från alla egenintressen.

Detta har gjort det svårt för dem att ägna energi åt några specifika orsaker eller grupper, inklusive välgörenhetsarbete, säger Hideya Kawanishi, docent vid Nagoya-universitetet och en välkänd expert på efterkrigstidens kejserliga system. ”I Japan förväntar sig folk att den kejserliga familjen ska vara opartisk och opartisk”, säger Kawanishi. ”Denna förväntan gör det svårare för den kejserliga familjen att engagera sig i filantropiskt arbete lika fritt som sina västerländska motsvarigheter.”

Kawanishi menar att detta exemplifierar de olika filosofier som japanska och västerländska samhällen har när det gäller deras adel. Monarkier i väst förkroppsligar rättvisa i form av ”noblesse oblige” – förståelsen för att de som är privilegierade också har motsvarande sociala ansvar. Den japanska allmänheten förväntar sig å andra sidan att den kejserliga familjen ska vara rättvis på ett annat sätt – genom att behandla alla individer lika.

Och ändå, även om den kejserliga familjen förkroppsligar konservativa värderingar som kan ha stått i strid med kronprinsessan Masakos ursprungliga önskan om att vara aktiv på den internationella scenen, kan hennes kamp med barnafödande, familjära förväntningar och förlorade karriärmöjligheter vara ett element som för henne närmare allmänheten.

”När jag ser hur människor engagerar sig i henne när hon besöker områden som drabbats av naturkatastrofer får jag intrycket att hon är en mycket medkännande person som människor kan relatera till”, sade Kawanishi.

”Människor kan knyta an till henne eftersom de förstår att hon har varit tvungen att övervinna svårigheter precis som de själva.”