Lake Eyre, även kallad Kati Thanda-Lake Eyre, stor saltsjö i centrala södra Australien, med en total yta på 11 088 kvadratkilometer. Den ligger i det sydvästra hörnet av Great Artesian Basin, en sluten inlandsbassäng med en yta på cirka 440 150 kvadratmil (1 140 000 kvadratkilometer) som endast dräneras av intermittenta vattendrag. Sjön är normalt torr men kan ibland översvämmas och utgör den lägsta punkten på den australiska kontinenten. Lake Eyre observerades för första gången av en europé 1840 – den engelske upptäcktsresanden och brittiske kolonialtjänstemannen Edward John Eyre, efter vilken den fick sitt namn. Sjöns utbredning hade fastställts på 1870-talet.
Encyclopædia Britannica, Inc.
Lake Eyre, vars lägsta del ligger cirka 15 meter under havsnivån, består av två delar, Lake Eyre North och Lake Eyre South. Avdelningarna, som tillsammans sträcker sig över ett område som är 144 km långt och 77 km brett, förenas av den smala Goyderkanalen.
Events från den västra sidan av Lake Eyre tyder starkt på att den nuvarande saltvattensde depressionen är ett resultat av en nedbrytning av jordytan för cirka 30 000 år sedan, som blockerade ett tidigare utflöde till havet. Vatten som når sjön avdunstar nu mycket snabbt, och ytan på sjöbotten har en tunn skorpa av salt som avsatts av vatten som avdunstat.
Lake Eyre är normalt torr; den fylls helt och hållet endast i genomsnitt två gånger per århundrade, men partiella, mindre fyllningar sker mycket oftare. När sjön fylls helt och hållet (som 1950, 1974 och 1984) tar det ungefär två år innan den torkar ut igen. Lake Eyre ligger i en region med mycket liten och intermittent nederbörd som uppgår till mindre än 125 mm (5 tum) per år. Sjön matas av ett stort internt kontinentalt avrinningsområde, men avdunstningen i regionen är så hög att de flesta floderna i avrinningsområdet torkar ut innan de når sjön. Därför kan vattnet från Diamantina och andra floder endast föda sjön när de svämmar över efter kraftiga regn.
Den tunna saltskorpan i Lake Eyre tjocknar i sjöns södra delar, där den är så tjock som 46 cm (18 tum). Saltskorpans extremt plana yta har använts vid försök att slå världsrekord i landhastighet, särskilt 1964, då Donald Campbell körde i en hastighet av mer än 644 km i timmen i Bluebird II.