Lapita-kultur, kulturellt komplex av vad som förmodligen var de ursprungliga mänskliga bosättarna i Melanesien, stora delar av Polynesien och delar av Mikronesien, och som dateras mellan 1600 och 500 f.Kr. Det är uppkallat efter en typ av bränd keramik som först undersöktes ingående på platsen Lapita i Nya Kaledonien.
Encyclopædia Britannica, Inc.
Lapita-folket kom ursprungligen från Taiwan och andra regioner i Ostasien. De var mycket rörliga sjöburna upptäcktsresande och kolonister som hade etablerat sig i Bismarckarkipelagen (nordost om Nya Guinea) år 2000 f.Kr. Från omkring 1600 f.Kr. spred de sig till Salomonöarna, de hade nått Fiji, Tonga och resten av västra Polynesien vid 1000 f.Kr. och de hade spridit sig till Mikronesien vid 500 f.Kr.
Lapita-folket är främst känt på grundval av resterna av deras brända keramik, som består av bägare, kokkärl och skålar. Många av de keramikskärvor som har hittats är dekorerade med geometriska mönster som gjorts genom att stämpla den obrända leran med ett tandliknande redskap. Några skärvor med figurativa mönster har också hittats. Lapita-keramik har hittats från Nya Guinea österut till Samoa. Fiskekrokar, bitar av obsidian- och chertflak samt pärlor och ringar gjorda av snäckor är andra viktiga artefakter från Lapita-kulturen.
Med tillstånd av R.C. Green
Lapita verkar ha varit skickliga sjömän och navigatörer som försörjde sig till stor del, men inte helt, genom att fiska längs kusterna på de öar där de bodde. De kan också ha bedrivit hushållsjordbruk och djurhållning i begränsad omfattning, även om bevisen för detta är fragmentariska.