Antenner och antennorgan
Många sensoriska funktioner har tillskrivits insekters antenner, och man tror att de fungerar både som känsel- och luktreceptorer. Hos vissa arter har utvecklingen av utstuderade antennfjädrar och borstliknande ändar lett till att det antyds att de även tjänar till att höra. Detta förslag stöds av positiva bevis endast när det gäller myggan, särskilt hanen, där antennens bas är en expanderad säck som innehåller ett stort antal sensoriska enheter, så kallade scolophorer. Dessa strukturer, som finns på många ställen i insekternas kroppar, förekommer vanligen över leder eller kroppssegment, där de förmodligen fungerar som mekanoreceptorer för rörelse. När scolophorerna är förknippade med någon struktur som sätts i rörelse av ljud är arrangemanget dock en ljudreceptor.
Encyclopædia Britannica, Inc.
I scolophorens grundstruktur utgör fyra celler (bascellen, gangliecellen, mantelcellen och terminalcellen), tillsammans med en extracellulär kropp som kallas lock, en kedja. Utåt från gangliecellen sträcker sig ciliumet, en hårliknande utskjutning som på grund av sin position fungerar som en utlösare som svar på varje relativ rörelse mellan kedjans två ändar. Höljecellen med sin scolopale ger stöd och skydd åt det känsliga ciliumet. Två typer av omslutande celler (fibrösa celler och Schwann-celler) omger ganglion- och mantelcellerna. Gangliecellen har både en sensorisk och neuronal funktion; den sänder ut en egen fiber (axon) som ansluter till det centrala nervsystemet.
I myggans öra är scolophorerna kopplade till antennen och stimuleras av vibrationer från antennskaftet. Eftersom axeln vibrerar som svar på de oscillerande luftpartiklarna är detta öra av hastighetstyp. Man antar att stimuleringen är störst när antennen är riktad mot ljudkällan, vilket gör det möjligt för insekten att bestämma ljudets riktning. Hanmyggan, som endast är känslig för vibrationsfrekvenserna i det brumm som görs av vingarna hos honan i den egna arten, flyger i ljudets riktning och hittar honan för parning. För gulfebermyggans hane har man funnit att den mest effektiva frekvensen (dvs. den som uppenbarligen hörs bäst) är 384 hertz, eller cykler per sekund, vilket ligger i mitten av frekvensområdet för det brummande ljudet från honorna av denna art. Antennerna hos andra insekter än myggan och dess släktingar har troligen ingen egentlig auditiv funktion.