Språket och klargörandet av innebörden
Den logiska positivismens grundidéer var i stort sett följande: Filosofins egentliga uppgift är att klargöra innebörden av grundläggande begrepp och påståenden (särskilt inom vetenskapen) och inte att försöka besvara obesvarade frågor, t.ex. om den yttersta verkligheten eller det absoluta. I den mån en extremt ambitiös hegeliansk typ av metafysik, idealistisk och absolutistisk i sin inriktning, fortfarande var förhärskande i de tysktalande länderna, fanns det många som ansåg att motgiftet var brådskande. Dessutom hade de logiska positivisterna bara förakt och förlöjligande för den tyske existentialisten Martin Heideggers idéer, vars undersökningar av frågor som ”Varför finns det överhuvudtaget något?” och ”Varför är det som finns som det är?” och vars uttalanden om Ingenting (t.ex. ”Ingenting som inte finns”) föreföll dem inte bara sterila utan också så förvirrade att de var nonsensartade. De logiska positivisterna betraktade metafysiken som ett hopplöst meningslöst sätt att försöka göra det som stor konst, och särskilt poesi och musik, redan gör så effektivt och framgångsrikt. Dessa aktiviteter, menade de, är uttryck för visioner, känslor och känslor och som sådana är de helt legitima så länge de inte gör anspråk på äkta kunskap eller representation av verkligheten. Vad den logiska positivismen däremot rekommenderade positivt var en logik och metodik för de grundläggande antagandena och valideringsförfarandena för kunskap och utvärdering.
En adekvat förståelse av språkets funktioner och av de olika typerna av innebörd var ett annat av de logiska positivisternas fundamentalt viktiga bidrag. Kommunikation och språk tjänar många olika syften: ett är att återge fakta eller regelbundenheter i naturen och samhället; ett annat är att förmedla bilder, uttrycka och väcka känslor; ett tredje är att utlösa, vägleda eller ändra handlingar. På så sätt skiljde de mellan kognitiv-faktisk betydelse och uttrycksfull och suggestiv (eller känslomässig) betydelse i ord och meningar. Det konstaterades att i de flesta yttranden i vardagslivet (och till och med inom vetenskapen) kombineras eller smälter dessa två typer av betydelser samman. Vad de logiska positivisterna emellertid insisterade på var att den känslomässiga typen av uttryck och tilltal inte skulle förväxlas med en typ som har genuint kognitiva betydelser. I sådana uttryck som moraliska imperativ, förmaningar och uppmaningar finns det naturligtvis en sakligt betydelsefull kärna, dvs. om de (sannolika) konsekvenserna av olika handlingar. Men det normativa elementet – som uttrycks genom sådana ord som borde, bör, rätt och deras negationer (som i ”Du skall inte….”) – är i sig självt inte kognitivt meningsfullt utan har i första hand känslomässig och motiverande betydelse.
Från början verkade uttalanden om moraliska värderingsbedömningar, som de som Carnap eller A.J. Ayer, en mer radikal brittisk positivist, gjorde, chockerande för många filosofer, för vilka det föreföll som om moraliska normer, i sin slarviga formulering, skulle behandlas som uttryck för smak. Lika chockerande var deras fördömande av alla moraliska, estetiska och metafysiska påståenden som nonsens (verkligen nonsens – dvs. fullständig avsaknad av saklig mening). Mer adekvata och känsliga analyser, som den amerikanske positivisten Charles Stevensons, skulle snart korrigera och modifiera dessa ytterligheter. Genom en korrekt fördelning av de kognitiva och normativa (motiverande) komponenterna i värdeuttalanden gjorde många tänkare den ursprungligen hårda och osannolika positivistiska synen på värdeomdömen mer acceptabel. Icke desto mindre finns det i varje positivistiskt synsätt ett oundvikligt element av grundläggande, icke-kognitivt engagemang i accepterandet av moraliska, eller till och med estetiska, normer.
Geoff A Howard/Alamy