1998 hade tidningen Vibe ett revolutionerande omslag med titeln ”Rap Reigns Supreme”, med de kvinnliga tungviktarna Foxy Brown, Lil’ Kim, Missy Elliott och Lauryn Hill som frontfigurer. Mer än 20 år senare publicerade tidningen Paper ”Women in Hip-Hop: The Voices of Our Generation” med 14 av rappens stigande stjärnor och en ikonisk fotografering med bland andra Saweetie, City Girls, Rico Nasty och CupcakKe. Reportaget kändes som en vattendelare: Den senaste fotografering som tidningen Paper Magazine hade gjort med mer än en kvinnlig rappare och som väckte så stort intresse var 2017 års #BreakTheInternet ”Minaj à Trois”, som föreställde tre olika versioner av Nicki Minaj. Vid den tiden var hon själv på brons-, silver- och guldplatserna.
Om ett brittiskt förlag skulle skapa ett liknande, banbrytande omslag 2019, skulle vi ha fler kandidater än någonsin: Ms Banks, Nadia Rose, Br3nya, Flohio, IAMDDB, Stefflon Don, Trillary Banks, Alicai Harley. På det hela taget befinner sig brittisk rap på en mycket sund plats – bland pojkarna låg Daves debutalbum på första plats på listorna, och rap- och grime-artister dyker upp på topp 10 varje vecka. Och även om kvinnliga rappare här historiskt sett har varit få, är den allmänna uppfattningen att detta är ett stort år för dem också.
”Detta är en fantastisk tid för brittisk musik”, säger Br3nya, en rappare från västra London, som kände att det i år var nu eller aldrig för hennes karriär. ”Det händer så mycket. Om jag inte kommer ut i sommar, vad gör jag då? Jag spelar bara spel.”
Under årens lopp har det bara funnits en handfull välkända kvinnliga grime-artister – Lioness, Cleo (tidigare känd som Mz Bratt) och Lady Leshurr, för att nämna några – och förmodligen ännu färre rappare. Det finns branschlegendarerna Ms Dynamite och Speech Debelle (som båda blev Mercury Prize-vinnare), den kontroversiella men relativt framgångsrika Lady Sovereign, Natalie Stewart (tidigare Floetry) och Paigey Cakey.
Klyschan om catfights och vanan att ställa kvinnliga artister mot varandra kommer inte att dö så lätt.
Men mainstreamintresset för kvinnliga rappare i Storbritannien är på en all-time high. Förra månaden inleddes turnén Queens of Art, den första i Storbritannien med en helt kvinnlig lineup. Det har varit ett lysande år för Banks, som gjorde sin mest uppmärksammade spelning hittills på BRIT Awards tillsammans med Little Mix och släppte en singel tillsammans med BBC Sport inför fotbolls-VM för kvinnor. Det finns Keedz, en MC som är både grime och rap och som släppte sin första EP, Let Me Introduce Myself, förra året, och den 17-åriga Lewisham-textförfattaren Dis, som just skrivit kontrakt med GB Records.
De senaste åren har vi sett en ökning av samarbeten. Den här veckan har superproducenten will.i.am anlitat mäktiga personer som Ms Banks, Lady Leshurr och grime-artisten Lioness för sitt nya spår ”Pretty Little Thing”, i samarbete med återförsäljaren. Till och med Nicki Minaj (som ofta beskrivs som genrens Cersei Lannister, som är fast besluten att behålla sin tron) tog med sig de brittiska kvinnliga raptalangerna Lisa Mercedez, Lady Leshurr och Ms Banks under Manchester Arena-avsnittet av sin världsturné förra året. Men klyschan om catfights och vanan att ställa kvinnliga artister mot varandra kommer inte att dö så lätt.
På grund av en historia av fientlighet mellan artisterna i fotograferingen för tidningen Paper (Rico Nasty, Bali Baby, Cuban Doll och Asian Da Brat har haft mycket offentliga fejder med varandra), krävdes Photoshop för att skapa den slutliga bilden. Även om detta skulle kunna vara fallet om lika många framstående manliga rappare hade fotograferats tillsammans, så drogs stereotypen att kvinnor inte stöttar varandra omedelbart fram i rapporterna. Abigail, ena halvan av den brittiska rapduon Abigail and Vanessa, anser att det finns ett korn av sanning i det:
”Kvinnor i Storbritannien gillar inte att stödja varandra. Det är en mycket stor faktor. Vi har märkt att de flesta av våra supportrar är män – 70 procent av stödet kommer från män. Jag tror att det finns lite avundsjuka där.”
För Br3nya har det varit en helt annan historia. Hon säger att så fort hon kom in på scenen översköljdes hon av stöd från sådana som Nadia Rose, Alicai Harley och Ms Banks samt de manliga artisterna Dave, Stormzy och Not3s. Vad hon däremot tycker är att vi ser mer samordnat, kampanjliknande stöd bland manliga musiker, till exempel när artisterna uppmuntrade fansen att få Stormzys ”Vossi Bop” till nummer ett, liksom Daves album Psychodrama. Hon sade:
”I Storbritannien känns det som om det finns ett slags broderskap. När en person släpper något är alla som ’killar, låt oss få det här att hamna på listan’ och vice versa. När det gäller kvinnor stöder vi uppenbarligen varandra, men inte tillräckligt många av oss är på en högre plats för att kunna göra skillnad.”
Såväl som de brittiska männens framgångar inom genren kan den ökade synligheten för kvinnliga brittiska rappare i lika hög grad tillskrivas framgångarna för kvinnliga motsvarigheter i Förenta staterna. Cardi B:s meteoriska uppgång från 2017 och framåt tycktes innebära slutet på en era där Minaj var det ensamma ansiktet för kvinnlig rap. Det har funnits andra anmärkningsvärda aktörer genom åren – Azealia Banks, Angel Haze, Junglepussy, Dej Loaf, Young M.A, Rapsody – men policyn ”en in, en ut” som så ofta tillämpas på svarta kvinnor var rådande. Det säger en hel del om sakernas tillstånd när man betänker att den enda kvinna som var nära att betraktas som en verklig kommersiell utmanare var Iggy Azalea.
Rap är redan en genre som är starkt manlig, men drillens ultravåld innebär att det finns en ännu mindre minoritet kvinnor representerade i den.
Efter Cardi liknar rap dock mer en guldålder. Vid ett tillfälle fanns Da Brat, Eve, Trina och Rah Digga alla på topp 100 på Billboards Top R&B/Hip-Hop Albums – de flesta kvinnliga rappare som någonsin funnits på den listan. Även om vi fortfarande inte är där, är vi närmare än på länge, med Audra the Rapper, Kash Doll, Tink, HoodCelebrityy, Tommy Genesis, Ling Hussle, Megan Thee Stallion, Ace Tee, Wynne, Tokyo Jetz, Queen Key, Dreezy och deras jämnåriga.
Som rapparen Vanessa berättar:
Den brittiska scenen, vi gillar inte att låta andra komma upp. I den manliga scenen är de för det, men när det är kvinnor är det inte normen. Det ses som ”vad gör du? Du är en tjej. Du borde fokusera på Instagram.”
Storbritannien är väldigt svårt, jag kan inte ljuga. Stödet här är mycket minimalt jämfört med i Amerika. Folk skickar meddelanden till oss och säger ”ni måste åka till Amerika, ni skulle bli stora där”. Men det är sorgligt, för om alla var positiva är jag säker på att det skulle finnas fler rappare i Storbritannien.
Tanken att svarta kvinnor måste flytta till USA för att nå framgång är vanlig, oavsett om det handlar om sångerskor (Estelle, Sade Adu), skådespelare (Naomie Harris, Letitia Wright) eller komiker (Gina Yashere). Stödet till svarta kvinnor i USA är fortfarande minimalt, men jämförelsevis mycket bättre. Brittiska kvinnliga rappare kämpar för att få BRIT- och till och med MOBO-nickningar, men hyllas utomlands: Stefflon Don blev historisk förra året genom att vara den första brittiska musikern på XXL Freshman Class-omslaget och en av de få kvinnorna. Little Simz var den enda britten och kvinnan i BET:s cypher 2017. Lady Leshurr, som anses vara kriminellt underskattad i Storbritannien, är allmänt hyllad i USA, till stor del på grund av att hon byggde upp en följarskara på nätet genom sina ”Queen’s Speech”-freestyles.
Internet har varit avgörande för framväxten av kvinnliga rappare överallt – akter som Princess Nokia, Lizzo och Chika Oranika har funnit fans genom plattformar som YouTube, Twitter, SoundCloud och Instagram. Cardi B är en Vine-stjärna som blivit Instagram-stjärna och rappare, och mer alternativa rappare som Noname, Tierra Whack, Leikeli47 och Doja Cat har hittat fans utanför mainstream först. För kvinnliga rappare i Storbritannien har det varit omvälvande, det har öppnat dem för en internationell, mer mottaglig marknad och gjort det möjligt för dem att kringgå branschens grindvakter som är ökända för att ha problem med att marknadsföra svarta kvinnor.
Br3nyas första utspel var en viral olyckshändelse för mer än tio år sedan, efter att en full sångsång tillsammans med vänner som hette ”All Types of Bread” laddades upp på Facebook och gick till historien om den brittiska hood-historien. Hon började ta musik på allvar vid 14 års ålder genom att freestyla på fester.
”Utan vet jag inte hur folk skulle känna igen mig”, säger hon. ”Det var så jag började, eftersom jag postade en freestyle. Nicki Minaj gjorde en Chun Li-utmaning och på grund av den respons jag fick gjorde jag om den till ’Good Food’.”
Sociala medier är till stor del ansvariga för musikkarriärerna för Abigail och Vanessa också, ingen av dem hade musikaliska ambitioner tidigare. Vanessa var en influencer (känd på nätet som Ivorian Doll), blivande modell och YouTuber. Allt förändrades när hon och hennes vän Abigail blev ökända på sociala medier, efter ett bråk med en annan personlighet på nätet som slutade med att bli viralt. På grund av detta spelade paret in en låt på skoj några dagar senare som hette ”The Situation”.
”Det här är bara så roligt”, säger Abigail med ett skratt. ”Vi tänkte att vad vi ska göra är att släppa den här låten, vi ska kalla den ’The Situation’, och det kommer att bli så roligt eftersom sättet vi släppte den på trodde folk att det var en diss-track. När den kom ut var det typ ”Åh, de är faktiskt bra på musik”, och alla glömde bort situationen.”
Responsen på låten var främst chock – inte över den vilseledande titeln, utan över att låten faktiskt var bra. De släppte snart uppföljningslåtarna ”Snapchat” och ”Spare Me”, tjej-bops över grymma drillbeats som de hoppas ska ”bana väg för alla kvinnliga boråsare”. Rap är en redan starkt manlig genre, men drillens ultravåld innebär att det finns en ännu mindre minoritet kvinnor representerade i den. Abigail och Vanessa tar sig dock inte alls på lika stort allvar som sina manliga kollegor, utan pratar om dejting och pengaträffar i låtar som påminner om den 2018 års drill-inspirerade öronormen ”Fleek Bop” från Mela Twins.
”Det finns kvinnliga rappare här, men varför är det i en viss genre som vi är rädda för att gå dit?” Vanessa säger. ”Vi behöver inte rappa om att skjuta folk och sånt, man kan rappa om vad man vill rappa om men på ett drillbeat. Vi tänkte, låt oss göra det och förvirra nationen.”
De hoppas kunna ”förvirra” lyssnarna globalt också, med planer på att göra vågor i Amerika specifikt och så småningom internationellt. Medan det åtminstone i USA står klart att rapens framtid för tillfället är kvinnlig, gör kvinnor i Storbritannien allt de kan för att se till att deras framtid är lika ljus. Problemet är inte bristen på kvinnor som gör denna musik – det handlar om bristen på stöd som hindrar dem från att höras.
