Sammanfattning
PIP: Det är viktigt att ompröva den kinesiska hälso- och sjukvårdsmodellens inverkan på utvecklingsländerna när man överväger att se över systemet i takt med att Kina ökar sin strävan efter modernisering. Två frågor om systemet behandlas i denna rapport: hur bra är tillgången till tertiär vård och vad är kostnaden för denna vård? För att få information om patienternas tillgång till hälso- och sjukvårdssystemet studerades mönstret för intagningar under en tremånadersperiod av alla patienter på en avdelning för infektionssjukdomar. Sjukhusen använde ett väletablerat remissmönster för att skicka patienterna till högre vårdnivåer. Avståndet till tertiärvårdscentraler och de begränsade transportmöjligheterna leder till att stadsbefolkningen oftare anlitar tertiärvårdscentraler än landsbygdsbefolkningen. Ironiskt nog är många patienter helt enkelt för sjuka för att resa till mer avancerade anläggningar. Även om politiken avskräcker från att använda anläggningar på högre nivå använde kinesiska patienter (särskilt de i stadsområden) olika strategier för att få tillgång till de anläggningar som de trodde bäst skulle tillgodose deras behov. Försäkringsersättningspolitiken kan avskräcka patienter på landsbygden från att söka sig till tertiärvårdsinrättningar. Kostnaderna för hälso- och sjukvård på avdelningen analyserades genom att studera journaler från slumpvis utvalda patienter. Sjukhusräkningarna skiljde sig mycket åt, och den totala kostnaden för sjukhusvistelsen påverkades markant av varaktighet och läkemedelsanvändning. I skarp kontrast till amerikanska sjukhus hade diagnostisk testning endast en liten effekt på kostnaderna, främst på grund av begränsad tillgång till utrustning och en försiktig användning av resurserna. Inte vid något tillfälle observerades ”defensiv medicin” i form av användning av laboratorie- eller röntgenundersökningar. Läkemedel, som utgör den största delen av patientens kostnader, användes fritt även i situationer utan dokumenterad effekt. Den genomsnittliga kostnaden för en sjukhusvistelse var 119 dollar, men vid tidpunkten för denna studie tjänade den genomsnittlige kinesiske medborgaren cirka 250 dollar per år. Det fanns fortfarande markanta skillnader mellan regioner och sektorer, och förhållandet i inkomst per capita mellan stads- och landsbygdsbefolkningen uppskattades till 3 till 1. För de flesta stadsarbetare och statsanställda täcks sjukvårdskostnaderna helt och hållet av arbetsenheterna, om patientens vård ges enligt lämpliga remissvägar. Bland bönder på landsbygden, som utgör 80 % av befolkningen, beror omfattningen av försäkringsskyddet på kommunens ekonomiska stabilitet, och ersättningen kan utgöra så lite som 50 % av patientkostnaderna. En av de viktigaste frågorna för planerare av hälso- och sjukvård i Kina är hur systemet skall moderniseras och resurserna fördelas på rätt sätt.