Meroe

Meroe var en rik metropol i det antika kungariket Kush i dagens Sudan. Det var den senare huvudstaden i kungariket Kush (ca 1069 f.Kr. – 350 e.Kr.) efter att den tidigare huvudstaden Napata plundrats ca 590 f.Kr. Före det datumet hade Meroe varit ett viktigt administrativt centrum söder om Napata. Staden låg vid korsningen av viktiga handelsvägar och blomstrade från ca 750 f.Kr. till 350 e.Kr. Meroe är upptaget på Unescos världsarvslista.

Då ingen ännu har kunnat tyda den meroitiska skriften kan mycket lite sägas med säkerhet om hur Meroe växte till att bli den underbara stad som Herodotos skrev om omkring 430 f.v.t. Man vet dock att staden var så berömd för sina rikedomar i antiken att den persiske kungen Cambyses satte upp en expedition för att erövra den. Expeditionen misslyckades långt innan den nådde staden på grund av den svåra och ogästvänliga terrängen i öknen (och enligt vissa påståenden kan den aldrig ha monterats överhuvudtaget). Ändå tyder den ihärdiga berättelsen om Cambyses expedition på Meroes stora berömmelse som en rik metropol.

Staden var också känd som ön Meroe eftersom vattnet som flödade runt den fick den att se ut så. Den omnämns i den bibliska boken Första Moseboken (10:6) som Etiopien, ett namn som tillämpades på regionen söder om Egypten under antiken och som betyder ”platsen för de brända ansiktena”. Även om det finns bevis för överbetning och överutnyttjande av marken, vilket orsakade betydande problem, blomstrade Meroe fram till dess att det plundrades av en aksumitisk kung omkring 330 e.Kr. och minskade stadigt efter det.

Egyptiskt inflytande & Kung Ergamenes

Men även om det fanns en bosättning i Meroe så tidigt som 890 f.v.t. (den äldsta graven som upptäckts där, ”Lord A:s” grav, är från det året), blomstrade staden på sin höjdpunkt mellan ca 750 och ca 50 000 år. BCE och 350 CE. Kushkungariket, som grundades med huvudstad i Napata, styrdes av kushiter (som av egyptierna kallades ”nubier”) som tidigt fortsatte med egyptiska seder och bruk och kallade sig själva för egyptiska titlar, även om de i konsten avbildades som tydligt kushitiska. Historikern Marc Van De Mieroop skriver:

Meroitisk kultur uppvisar mycket egyptiskt inflytande, alltid blandat med lokala idéer. Många tempel hyste kulter till egyptiska gudar som Amun (kallad Amani) och Isis, men inhemska gudar fick också kungligt beskydd. En mycket framträdande nubisk gud var lejonguden Apedemak, en krigsgud vars popularitet ökade avsevärt under denna period. Lokala gudar associerades ofta med egyptiska gudar: i Nedre Nubien ansågs till exempel Mandulis vara Horus’ son. Hybriditeten är också synlig i konsten och i den kungliga ideologin. Till exempel representerades kungarna i Meroe i monumentala bilder på tempel på egyptiskt sätt men med lokala element, såsom kläder, kronor och vapen. (338).

Med tiden gav dock dessa metoder vika för inhemska sedvänjor och de egyptiska heiroglyferna ersattes av ett nytt skriftsystem som kallas meroitiska. Brytningen med den egyptiska kulturen förklaras av den antika historikern Diodorus Siculus som skriver att under tiden före kung Ergamenes regeringstid (295-275 f.v.t.) hade det varit brukligt att den egyptiska guden Amuns överstepräster i Napata bestämde vem som skulle bli kung och fastställde längden på kungens regeringstid.

Då kungens hälsa var knuten till jordens bördighet hade prästerna makten att avgöra om den sittande kungen inte längre var lämplig att regera. Om de ansåg att han var olämplig skickade de ett meddelande till kungen, som förstås kom från guden Amun själv, där de informerade honom om att tiden för hans styre på jorden var slut och att han måste dö. Kungarna hade alltid lytt de gudomliga orderna och hade tagit sina egna liv för folkets förmodade bästa. Diodorus fortsätter dock:

som hade fått undervisning i grekisk filosofi, var den förste som föraktade denna befallning. Med en beslutsamhet värdig en kung kom han med en väpnad styrka till den förbjudna plats där aithiopiernas gyllene tempel låg och slaktade alla präster, avskaffade denna tradition och införde sedvänjor efter eget gottfinnande.

Arkeologen George A. Reisner, som grävde ut städerna Meroe och Napata, har som bekant ifrågasatt Diodorus redogörelse och kallat den ”mycket tvivelaktig” och hävdat att Ergamenes berättelse var en nationell myt som Diodorus accepterade som historisk sanning. Eftersom det inte finns några antika bevis som motsäger Diodorus, och eftersom det uppenbarligen skedde en betydande kulturell brytning mellan Meroe och Egypten i samband med Ergamenes regeringstid, accepterar de flesta forskare idag Diodorus’ berättelse som antingen säker eller något som ligger nära de faktiska händelserna.

Candaces: Meroes drottningar

Ergamenes (även känd som Arkamani I) var den första kungen som införde begravning utanför Meroe (i stället för att följa sedvänjan att begrava de döda i Napata enligt egyptisk sedvänja) och antog de lagar som skulle göra Meroe till en kultur som skilde sig från den egyptiska kulturen. Egyptiskt språk, skrift och konst försvinner från de arkeologiska bevisen efter denna tid, omkring 285 f.Kr.

De forntida egyptiska gudarna Isis och Amon-Ra smältes in i dyrkan av nubiska gudar som lejonguden Apedemak, och drottningar, snarare än manliga faraoner, delade den politiska makten i landet med kungen. Drottningens titel var Kentake, vanligen återgiven som ”Candace” (vilket troligen betydde ”drottningregent” eller ”drottningmamma”), och det fanns minst sju Kentake mellan ca. 170 BCE och ca 314 CE.

Candace Amanishakheto är avbildad som extremt fet, en hög figur som besegrar sina fiender som alla återges som mindre och hjälplösa i hennes grepp, och Candace Amanitore är avbildad på samma sätt, på Lejontemplet i Naga, vilket tydligt illustrerar den makt och prestige kvinnliga härskare hade i den meroitiska kulturen.

Den mest kända (om än fiktiva) händelsen som illustrerar den uppskattning som Candaces hade är den legendariska berättelsen från Psuedo-Callisthenes om Alexander den store som skickligt vändes åt sidan av en Candace från Meroe 332 f.v.t. i sitt angrepp på riket. Enligt denna berättelse hade Candace ställt upp sin armé så perfekt att Alexander, när han undersökte slagfältet, tyckte att det var klokare att dra sig tillbaka än att fortsätta sitt anfall.

Den sanna berättelsen om Augustus Caesars sammandrabbning med Meroe-styrkorna i det meroitiska kriget (27-22 f.v.t.) är dock faktiskt mer övertygande. Candace Amanirenas (ca 40-10 BCE) ledde inte bara sitt folk genom kriget och iscensatte ett antal framgångsrika insatser, utan när fientligheterna tog slut förhandlade hon skickligt fram ett fredsavtal med Augustus som gynnade meroitiska intressen framför Roms; en mycket sällsynt gest som Augustus erbjöd.

The Rise & Fall of Meroe

Staden Meroe upptog över en kvadratmil av bördig mark och, var på sin höjd ett stort centrum för järnsmältning, jordbruk och handel. Van De Mieroop skriver: ”Ptolemaierna och romarna ville ha afrikanska varor som lövträd, elfenben, andra exotiska föremål och djur inklusive elefanter. Dessa djur hade blivit viktiga i krigföring” (340). Ett av de tidigaste dokumenterade fallen av politiskt samarbete mellan kungariket Meroe och den ptolemeiska dynastin i Egypten handlar faktiskt om att Meroe förser Egypten med elefanter för krig.

Järnindustrin i Meroe gjorde staden lika berömd som dess rikedom och bidrog naturligtvis i hög grad till denna rikedom eftersom järnarbetarna i Meroe ansågs vara de bästa och järnverktyg och vapen var mycket eftertraktade. Meroe hade ett lyckligt läge vid Nilens stränder och hade utsikt över böljande gräsmarker och bördiga fält. Breda avenyer sägs ha öppnat staden för folket och de gick förbi statyer av stora stenbaggar till Amons tempel, som ligger mot stadens centrum.

Stadens kungligheter bodde i stora palats medan arbetarklassen bodde i rektangulära hus av lera samt i hyddor (så antas det från arkeologiska bevis och antika skrifter). Folket samlade regnvatten i stora cisterner som var 800 fot i diameter och 20 fot djupa, dekorerade runt om på sidorna med figurer av djur.

I dag är Meroe den mest omfattande arkeologiska platsen i Republiken Sudan, och ruinerna av pyramider, palats och officiella byggnader står tysta där den folkrika staden en gång blomstrade. Medan vissa har spekulerat i ett ”mystiskt” försvinnande av folket i Meroe, gör segerstelen på platsen, som uppfördes av en kristen aksumkung (som tros vara kung Ezana), det klart att staden erövrades av aksumiterna omkring år 330 e.Kr.

Detta datum markerar döden för det meroitiska skrivna och talade språket. Den aksumitiska invasionen, tillsammans med överutnyttjande av marken som ledde till ökenspridning, ledde till Meroes snabba nedgång. Järnindustrin, som krävde enorma mängder trä, ledde till att de omgivande markerna skövlades medan boskapsbete och jordbruk förstörde åkrar och utarmade jorden. Meroe övergavs så småningom och hade på 500-talet e.Kr. förvandlats till en stad av mystik och legender.