Banktillgodohavanden
Banktillgodohavanden räknas utöver sedlar och mynt som en del av allmänhetens penninginnehav. På 1800-talet betraktade de flesta ekonomer endast valuta och mynt, inklusive guld och andra metaller, som ”pengar”. De behandlade insättningar som fordringar på pengar. I takt med att insättningar blev mer och mer omfattande och en större del av transaktionerna skedde med checkar började ekonomerna räkna in inte checkarna utan de insättningar som de överförde som pengar på samma sätt som valuta och mynt.
Definitionen av pengar har varit föremål för många meningsskiljaktigheter. Den viktigaste tvistefrågan är vilka kategorier av bankinsättningar som kan kallas ”pengar” och vilka som bör betraktas som ”nära pengar” (likvida tillgångar som kan omvandlas till kontanter). Alla inkluderar valuta. Många ekonomer räknar endast inlåning som kan överföras med check (begäran om inlåning) som pengar – i USA kallas summan av sedlar och checkinlåning för M1. Andra ekonomer inkluderar icke checkande insättningar, t.ex. ”tidsinlåning” i affärsbanker. I USA utgör tillägget av dessa insättningar till M1 ett mått på penningmängden som kallas M2. Ytterligare andra ekonomer inkluderar insättningar i andra finansiella institutioner, såsom sparbanker, spar- och låneföreningar och så vidare.
Termen insättningar är mycket missvisande. Det konnoterar något som deponeras för förvaring, som valuta i ett bankfack. Bankdepositioner är inte sådana. När man tar med sig valuta till en bank för insättning lägger banken inte valutan i ett valv och förvarar den där. Den kan lägga en liten del av valutan i valvet som reserver, men den lånar ut det mesta av den till någon annan eller köper en investering som en obligation eller något annat värdepapper. Som en del av incitamentet för insättare att låna ut pengar tillhandahåller en bank möjligheter att överföra insättningar på begäran från en person till en annan med check.
Inlåningen i affärsbanker är innehavarnas tillgångar men bankernas skulder. Bankernas tillgångar består av ”reserver” (sedlar plus insättningar i andra banker, inklusive centralbanken) och ”vinstgivande tillgångar” (lån plus investeringar i form av obligationer och andra värdepapper). Bankernas reserver utgör endast en liten del av de aggregerade (totala) insättningarna. Tidigt i bankernas historia fastställde varje bank sin egen reservnivå genom att bedöma sannolikheten för krav på uttag av insättningar. Nu bestäms reservbeloppen genom statlig reglering.
Den ökade inlåningen gjorde att den totala penningmängden (inklusive inlåning) kunde bli större än den totala summan som fanns tillgänglig för att hållas som reserver. En bank som fick till exempel 100 dollar i guld skulle kunna lägga 25 procent av denna summa, eller 25 dollar, till sina reserver och låna ut 75 dollar. Men mottagaren av lånet på 75 dollar skulle spendera det. En del av dem som fick guld på detta sätt skulle behålla det som guld, men andra skulle deponera det på en bank. Om t.ex. två tredjedelar av guldet återinsattes, skulle en eller flera banker i genomsnitt få 50 dollar till sina insättningar och reserver. Den mottagande banken skulle upprepa processen och lägga till 12,50 dollar (25 procent av 50 dollar) till sina reserver och låna ut 37,50 dollar. När denna process hade fungerat fullt ut skulle de totala insättningarna ha ökat med 200 dollar, bankernas reserver skulle ha ökat med 50 dollar och 50 dollar av de ursprungliga 100 dollar som deponerats skulle ha behållits som ”valuta utanför bankerna”. Det skulle finnas 150 dollar mer pengar totalt sett än tidigare (insättningarna ökade med 200 dollar, valutan utanför bankerna minskade med 50 dollar). Även om ingen enskild bank skapade pengar, gjorde systemet som helhet det. Denna multipla expansionsprocess ligger till grund för det moderna monetära systemet.