I dag ska vi ta upp några stiltekniker – lila prosa, beige prosa och blått språk. Vad är de och hur kan vi använda dem effektivt?
Vi börjar med den mest kontroversiella – lila prosa.
Lila fläckar är slumpmässiga, blommiga språkbitar som är insprängda i en relativt klar text. Det är som att dyka upp i stilettskor för att gå på en vandring. Språket passar inte till tillfället eller karaktären.
Lila prosa är språk som drar uppmärksamhet till sig själv. Det för inte handlingen framåt, förtydligar handlingen eller avslöjar en karaktärs intentioner eller tankar. Det är flumbeskrivning för beskrivningens skull.
Nu är det uppenbarligen bra att beskriva saker och ting i en berättelse, men lila prosa tar det för långt. Tänk dig att vara törstig och dricka ur en brandslang i stället för att bara få ett glas vatten. Purpurprosa dränker läsaren.
Caveats:
Purpurprosa är inte heller lyriskt, poetiskt skrivande. Jag kommer att komma till det om en minut.
Om din karaktär är på väg att öppna en garderob behöver du inte tjata om vilken typ av garderob det är.
Här är ett exempel på lila prosa:
Det unga, framåtsyftande barnet i grundskoleåldern beordrades av sin älskvärda och kärleksfulla mor att ta på sig ett klädombyte. Han klumpade sig uppför de krokiga och knarrande trapporna till sin massiva garderob som kunde konkurrera med Narnias. Den var mycket gammal och sliten, tillverkad av mörk och olycksbådande valnöt, reliefer av gamla romerska och grekiska gudar prydde dess grova ansikte. Han öppnade den försiktigt och den knarrade och stönade i olycksbådande protester.
Det är för mycket, alldeles för mycket. Att beskriva ett barns enkla garderob med ord som ”visage” och ”fördomsfull valnöt” är överdrivet. Ord som dessa kommer att förvirra berättelsens ton och därefter förvirra din läsare.
Här är en renodlad, förenklad version:
”Gå och byt om”, befallde hans mor med en ton av ömhet i rösten. Den unge pojken gick uppför trappan till sitt rum och öppnade dörren till den gamla garderoben.
Så, vad jag har gjort här för att rätta till passagen är att lägga till lite handling. Istället för att berätta för läsaren vad mamman sa till pojken visar jag det med ett stycke dialog. Jag har också utelämnat de flesta adverb och adjektiv som fördärvar passagen. På vilket sätt är ett knarrande gångjärn olycksbådande? Och ordet ”festoon” borde verkligen aldrig användas om det inte är i ett stycke dialog från en historisk fiktionsberättelse.
Här är ett annat exempel på purpurprosa, detta från Meyers Twilight:
Hans hud, vit trots den svaga rodnaden från gårdagens jaktresa, gnistrade bokstavligen, som om tusentals små diamanter var inbäddade i ytan. Han låg helt stilla i gräset, skjortan öppen över det skulpterade, glödande bröstet, de skimrande armarna nakna. Hans glittrande, bleka lavendelblå ögonlock var stängda, även om han naturligtvis inte sov. En perfekt staty, huggen i någon okänd sten, slät som marmor, glittrande som kristall.
Jag vill inte hoppa på ”jag hatar Twilight”-vagnen, men… det här är varför jag hatar Twilight. Och för att göra saken värre var de flesta av böckerna fyllda med skräp som detta. På grund av den här smörjan kan jag inte ens skriva en vampyrhistoria utan att folk frågar mig om ”han glittrar”.
Notera: Jag har ett Yoast SEO-plugin som spårar hur läsbara mina inlägg är, och jag var i grönt innan jag kopierade och klistrade in det här stycket. Nu är kontrollmärket för läsbarhet orange. Just sayin’.
För övrigt drar stycket uppmärksamheten till sig självt. Det finns ingen handling. Det berättar ingenting, förutom att Edward är en gnistrande vampyr som gillar att dutta i gräset. Det kunde ha sagts med färre ord.
För att jag gillar att mentalt onanera, så här skulle jag skriva om det:
Han låg stilla i gräset med skjortan halvöppen, ögonlocken stängda, trots att han inte sov. Hans vita hud, svagt rodnad, gnistrade som tusentals små diamanter.
Och SPLOOSH!
Det är egentligen allt man behöver för att få fram poängen. Resten av stycket är distraherande och ger anledning till förlöjligande.
BTW, skriv gärna om det stycket i kommentarsfältet om du också är benägen till mental onani. Att skriva ska vara roligt.
Exempel från Gatsby:
Hans hjärta slog snabbare och snabbare när Daisys vita ansikte kom fram till hans eget. Han visste att när han kysste denna flicka och för alltid gifte sina outsägliga visioner med hennes förgängliga andedräkt, skulle hans sinne aldrig mer leka som Guds sinne. Så han väntade och lyssnade ett ögonblick till på stämgaffeln som hade slagits på en stjärna. Sedan kysste han henne. Vid hans läppars beröring blommade hon för honom som en blomma och inkarnationen var fullbordad.
Faulkners The Sound and the Fury:
För att ingen strid någonsin är vunnen sade han. De är inte ens utkämpade. Fältet avslöjar bara för människan hennes egen dårskap och förtvivlan, och seger är en illusion för filosofer och dårar.
Skandalös plugg: Moncriefs Honor the Suffering:
När Wagoner klev ner från eldtavlan hörde vi det låga gnället från en kula och en körsbärsblomma blommade på vaktpostens panna när hans kropp blev livlös och föll. Den mekaniska lätthet med vilken Wagoner och den återstående vakten tog hans kropp skulle kunna verka grotesk, men vi var förhärdade, med nedsänkta ögon och grymma, våra tänder var hårt knutna mot verkligheten och monotonin i den opersonliga döden som förföljde oss alla.
En annan bra tumregel är att om tonåringar kommer att bli tokiga i massor över det, är det förmodligen lila. Nu övergår vi till beige prosa.
Beige prosa är skrivande som använder korta beskrivningar, enkla ord och enkel meningsstruktur. Det är en mycket direkt skrivstil som inte tillåter liknelser, metaforer eller bildspråk.
Beige prosa är inte dålig i sig själv. Faktum är att den kan vara ett effektivt sätt att få fram din poäng. Det kan vara kvicktänkt. Men baksidan av det är att den också kan vara tråkig. Precis som lila prosa, i all sin komplicerade lavendelfärgade prakt, kan förvirra din läsare och få hans ögon att bli glasartade, kan beige prosa orsaka glasartade ögon eftersom den är tråkig. Använd den inte för mycket.
I värsta fall saknar beige prosa känslor. En bra författare kan förmedla känslor på ett adekvat sätt. Det är här tonen kommer in i bilden, men det tar vi upp i ett senare inlägg.
Exempel:
Aladdin och Jasmin klev av mattan och ut på balkongen i det nya palatset. De hade aldrig sett stället förut. Det var en stor byggnad som låg i en ökenoas.
Här har vi två karaktärer som upptäcker ett nytt palats i ett nytt land. Det här är ett dåligt tillfälle att använda beige prosa. Har du lagt märke till allt berättande? Du vill dock inte ta det för långt och hamna i en säng av lila rosor:
Aladdin och Jasmin, med stora ögon av förunderlig misstro, klev av den plyschade, magiska flygande mattan på den glittrande marmorbalkonen i ett palats som de aldrig hade sett förut. Det var en palatsliknande och glittrande juvel som låg i den blåande sanden i en välkomnande ökenoas.
Blech. ”Gick i land” och ”palatsliknande” skulle vara ett tesaurusmissbruk.
Aladdin och Jasmin klev av den magiska mattan och klev in på palatsets balkong. Det glittrade som en juvel i ökenoasen, och deras ögon vidgades av spänning inför chansen att utforska ett nytt land.
Detta är knappast en prosa som vinner Pulitzerpriset, men den får fram poängen. Det finns en viss beskrivning av palatset och de känslor som Jasmin och Aladdin känner när de möter det, men det dränker inte läsaren i onödiga adjektiv/adverbier och den stackars tesaurusen behöver inte be om nåd.
De skrev i gamla tider att det är ljuvligt och passande att dö för sitt land. Men i det moderna kriget finns det inget ljuvligt eller passande i din död. Du kommer att dö som en hund utan någon bra anledning.
Undertiden vill man använda beige prosa för något så krass som död och döende. Mycket råa mänskliga känslor och obehagliga upplevelser behöver inte alltid beskrivningar. Att vara exakt och direkt kan räcka långt.
Vi avslutar med blått språk.
Blått språk är svordomar, obsceniteter och svordomar. Det är därifrån vi får uttrycket ”att förbanna en blåa streck”.
Blått språk är något man måste vara försiktig med. Det används vanligtvis i dialog.
Du kanske har en hårdkokt karaktär som är lite profan, men återigen, du vill inte att språket ska dra uppmärksamhet till sig själv. Du vill ha trovärdiga karaktärer, och inte bara profana karaktärer för att du gillar att få folk att klamra sig fast vid sina pärlor. Poängen är att inte låta orden stjäla läsarens fokus.
Du har en karaktär som är pank och hungrig med ett tomt kylskåp. Få läsaren att sympatisera med hans svåra situation, inte fokusera på hans fula mun när han förbannar sitt tomma kylskåp och bankkonto.
Tack för att du läste. Nästa inlägg kommer att handla om verbformer.