Åsikten att staten bör komplettera de fattigas inkomster har en lång historia (se UBI§Historia). Sådana utbetalningar ses som förmåner om de är begränsade till dem som saknar andra inkomster, eller är villkorade av specifika behov (t.ex. antal barn), men ses som negativa skatter om de fortsätter att tas emot som ett tillägg av arbetstagare som har inkomster från andra källor. Att förmåner dras in när mottagaren upphör att uppfylla ett fast kriterium för stödberättigande anses ofta ge upphov till välfärdsfällan.
Nivån på det stöd som ges till fattiga genom en negativ skatt anses vara parametriskt justerbar i enlighet med de motsatta kraven på ekonomisk effektivitet och fördelningsrättvisa. Friedmans NIT saknar denna anpassningsbarhet på grund av begränsningen att andra förmåner i stort sett skulle upphöra; därför är en lönesubvention mer representativ för en generisk negativ inkomstskatt än vad Friedmans specifika negativa inkomstskatt är.
1975 införde Förenta staterna en negativ inkomstskatt för fattiga arbetare genom den s.k. earned income tax credit (skatteavdrag för förvärvsinkomster). En undersökning från 1995 visade att 78 procent av de amerikanska ekonomerna stödde (med eller utan förbehåll) införlivandet av en negativ inkomstskatt i välfärdssystemet.
Teoretisk utvecklingRedigera
Den teoretiska diskussionen om negativ beskattning inleddes med Vilfredo Pareto, som för första gången gjorde en formell distinktion mellan allokatorisk effektivitet (i.dvs. marknadens förmåga att ge människor vad de vill ha beroende på deras inkomster) och fördelningsrättvisa (dvs. frågan om dessa inkomster överhuvudtaget är rättvisa). Han försökte visa att marknadsekonomier fördelar resurser optimalt inom ramen för de inkomstfördelningar som de ger upphov till, men accepterade att det inte fanns något optimalt med dessa fördelningar i sig själva. Han drog slutsatsen att om samhället vill maximera välfärden bör det låta marknadskrafterna styra produktion och utbyte och sedan korrigera resultatet genom ”en andra fördelning … som sker i enlighet med den fria konkurrensens funktionssätt”. Hans argument var att en direkt överföring ger en given omfördelningseffekt med minsta möjliga minskning av den ekonomiska effektiviteten och är att föredra framför statlig inblandning i marknaden (vilket sker i moderna ekonomier genom minimilöner) som skadar effektiviteten genom att införa snedvridningar.
Abram Bergson och Paul Samuelson (med utgångspunkt i Oscar Langes tidigare arbete) gav ett mer formellt uttalande om Paretos påståenden. De visade att det effektivitetsoptimum som är förknippat med marknadskonkurrens inte nådde upp till maximalt välbefinnande såsom det avspeglas i en social välfärdsfunktion endast på grund av fördelningseffekter, och att ett verkligt optimum kunde uppnås om staten överförde inkomster genom ”lump sum taxes or bounties”, där ”bounties” är negativa skatter och ”lump sum” är Samuelsons benämning på en hypotetisk omfördelning utan snedvridande konsekvenser.
Optimal beskattningsteoriRedigera
Det följer av Bergson/Samuelsons analys att varje föreslagen åtgärd (inklusive förslaget att låta saker och ting vara som de är) kan bedömas enligt den balans den uppnår mellan tre faktorer: (i) förbättringen av det allmänna välbefinnandet till följd av en mer rättvis fördelning, (ii) förlusten av ekonomisk effektivitet på grund av de snedvridningar som införs, och (iii) de administrativa kostnaderna. Den första av dessa faktorer kan inte lätt jämställas med en summa pengar, och den sista kommer sannolikt inte att vara en dominerande faktor. Därför bör omfördelning eftersträvas fram till den punkt där eventuella ytterligare (icke-monetära) fördelar av en jämnare fördelning skulle uppvägas av den resulterande monetära förlusten av ekonomisk effektivitet.
Bergson/Samuelson-teorin utvecklades inom en i stort sett utilitaristisk ram. En fjärde faktor skulle kunna läggas till i form av ett moraliskt anspråk som härrör från nuvarande ägande eller legitima inkomster. Under upplysningstiden lades stor vikt vid detta, men Hume och utilitaristerna förkastade det. Den nämns sällan nuförtiden men kan inte på förhand avfärdas som ett relevant övervägande.
Den teoretiska studien av avvägningen mellan rättvisa och effektivitet inleddes av James Mirrlees 1971. Eytan Sheshinski sammanfattade:
I olika exempel som beräknats av Mirrlees tycks det optimala inkomstskatteschemat vara ungefär linjärt med en negativ skatt vid låga inkomster.