Default Mode Network (ibland kallat standardnätverket) hänvisar till en sammankopplad grupp av hjärnstrukturer som antas vara en del av ett funktionellt system. Standardnätverket är ett relativt nytt begrepp, och på grund av detta finns det ännu ingen fullständig konsensus om vilka hjärnregioner som bör ingå i en definition av det. Oavsett detta är några strukturer som i allmänhet ingår den mediala prefrontala cortexen, den bakre cingulära cortexen och den nedre parietalloben. Några andra strukturer som kan anses ingå i nätverket är den laterala temporala cortexen, hippocampusformationen och precuneus.
Vad är standardlägesnätverket och vad gör det?
Begreppet standardlägesnätverk utvecklades efter att forskare oavsiktligt noterade överraskande nivåer av hjärnaktivitet hos försöksdeltagare som skulle vara ”i vila” – med andra ord var de inte engagerade i en specifik mental uppgift, utan vilade bara lugnt och stilla (ofta med slutna ögon). Även om idén om att hjärnan ständigt är aktiv (även när vi inte ägnar oss åt en distinkt mental aktivitet) uttrycktes tydligt av Hans Berger på 1930-talet, var det inte förrän på 1970-talet som hjärnforskaren David Ingvar började samla in data som visade att det cerebrala blodflödet (ett generellt mått på hjärnaktivitet) under vila varierade enligt specifika mönster; han observerade t.ex. höga aktivitetsnivåer i frontalloberna hos deltagare i vila.
I takt med att neuroavbildningsmetoderna blev mer exakta fortsatte data att ackumuleras som tydde på att aktiviteten under vila följde en viss ordning; dessa data var lätta att få fram eftersom det i många neuroavbildningsstudier betraktas som kontrollvillkor att be deltagarna vila i ett lugnt tillstånd. I början av 2000-talet publicerade Raichle, Gusnard och kollegor en serie artiklar som försökte definiera mer specifikt vilka områden i hjärnan som var mest aktiva under dessa vilolägen. Det var i en av dessa publikationer som de använde termen standardläge för att hänvisa till denna viloaktivitet, en frasering som ledde till att de hjärnområden som uppvisade standardlägesaktivitet betraktades som en del av standardlägesnätverket.
Sålunda är standardlägesnätverket en grupp av hjärnregioner som tycks uppvisa lägre aktivitetsnivåer när vi ägnar oss åt en särskild uppgift, till exempel att vara uppmärksamma, men högre aktivitetsnivåer när vi är vakna och inte är involverade i någon specifik mental övning. Det är under dessa tider som vi kanske dagdrömmer, återkallar minnen, föreställer oss framtiden, övervakar omgivningen, tänker på andras avsikter och så vidare – alla saker som vi ofta gör när vi befinner oss i ett läge där vi bara ”tänker” utan något uttalat mål med tänkandet i åtanke. Dessutom har ny forskning börjat upptäcka kopplingar mellan aktivitet i standardlägesnätverket och psykiska störningar som depression, ångest och schizofreni. Dessutom har terapier som meditation uppmärksammats för att de påverkar aktiviteten i standardlägesnätverket, vilket tyder på att detta kan vara en del av deras mekanism för att förbättra välbefinnandet.
Begreppet standardlägesnätverk är inte okontroversiellt. Det finns de som hävdar att det är svårt att definiera vilande vakenhet som ett unikt aktivitetstillstånd, eftersom energiförbrukningen under detta tillstånd liknar energiförbrukningen under andra vakna tillstånd. Andra har hävdat att det är oklart vad aktivitetsmönstren under dessa vilolägen betyder, och därmed vilken funktionell betydelse förbindelserna mellan regionerna i standardlägesnätverket egentligen har.
Dessa förbehåll är värda att ha i åtanke när du stöter på forskning om standardlägesnätverket, eftersom det – särskilt på grund av dess samband med meditation – håller på att bli en ofta använd term i populära neurovetenskapliga beskrivningar av hjärnaktivitet. Idén om ett standardlägesnätverk är dock inte allmänt accepterad; även de som stöder idén medger att det fortfarande återstår mycket arbete för att ta reda på nätverkets exakta funktioner. Oavsett detta har begreppet standardlägesnätverk åtminstone väckt intresse för att förstå vad hjärnan gör när den inte är involverad i en specifik uppgift, och denna forskningsinriktning kan hjälpa oss att få en mer omfattande förståelse för hjärnans funktion.