Tidigare beteckningRedigera
North Carolina Highway 12
Kinston-Pollocksville, NC
30 mi (48 km)
1924-1958
NC 12 dök först upp på 1924 års karta över delstatliga vägar som går från Kinston till NC 40 söder om Halifax. NC 12 gick från Kinston åt nordväst till Snow Hill där den möttes med NC 102. Därifrån gick vägen norrut till Farmville där den möttes med NC 91. Därifrån fortsatte den norrut till Scotland Neck och passerade Tarboro. I Scotland Neck svängde NC 12 västerut och slutade vid NC 40 söder om Halifax. År 1933 hade NC 12 lagts om till Rich Square och förlängts söderut till US 17/NC 30. Samtidigt hade US 258 dragits längs NC 12:s sträckning norr om Kinston. År 1935 förkortades NC 12 till Kinston och US 258 fick sträckningen norr om Kinston. År 1958 omnumrerades den sista delen av NC 12 söder om Kinston till NC 58.
Nuvarande beteckningEdit
Den nuvarande NC 12 syns på 1964 års karta och löper från Ocracoke till Whalebone. År 1976 förlängdes NC 12 till fastlandet för att ansluta till US 70. År 1987 förlängdes NC 12 norr om Nags Head längs Virginia Dare Trail (dåvarande Business US 158). NC 12 förlängdes ytterligare till Corolla, dess nuvarande norra slutstation, ett år senare. Ett villkor för förlängningen som ställdes av North Carolina Department of Transportation är att vägen inte sträcker sig längre än till Corolla.
Hatteras Island delades i två delar den 18 september 2003 av orkanen Isabel som öppnade en ny inlopp som var 910 meter bred och 9,1 meter djupt genom samhället Hatteras Village på södra delen av Hatteras Island. Den nya inloppet fick tillfälligt namnet Isabel Inlet efter orkanen. Vägtillgången längs NC 12 var tillfälligt avbruten tills ön reparerades och återställdes med hjälp av sand som pumpades i land av arméns ingenjörskår. År 2007 orsakade den subtropiska stormen Andrea kraftiga vindar som drev vågor över sanddyner och in på motorvägen på Hatteras Island, vilket ledde till att vattnet blev en meter djupt och sanden 0,91 m djup på vissa ställen.
NC 12 skars av på två ställen av orkanen Irene i slutet av augusti 2011. Vägen bröts av två små vikar med en bredd på 61 meter vardera, i Pea Island National Wildlife Refuge och norr om Rodanthe. Det enda sättet att ta sig till Hatteras Island var därför med färja. Den 10 oktober 2011 öppnades en tillfällig bro över den största sprickan. Bron, som var 202 meter lång, ersattes 2017 av en intilliggande, mer permanent konstruktion. Under tiden har inloppet stängts.
När orkanen Sandy slog mot östkusten i oktober 2012 har den lämnat delar av NC 12 översvämmad av saltvatten och sand. Det tvingade fram stängningen av vägen och lämnade de kvarvarande människorna på Outer Banks isolerade från fastlandet i North Carolina.
Sandan sköljde ut en del av vägen vid S-kurvorna norr om Rodanthe i Pea Island National Wildlife Refuge. Nödfärjetrafik upprättades mellan Rodanthe och terminalerna vid Stumpy Point. Liksom 2011 blev färjetrafiken en livlina för Hatteras Island. Noreaster och stormar orsakade upprepade gånger brott sedan vägen reparerades i december 2012. Ett undantagstillstånd förklarades och 20,8 miljoner dollar i federal nödfinansiering säkrades för att bygga en mer permanent reparation.