Osh och Ferganadalen

Osh är ett av Centralasiens viktigaste kommersiella centra och en av dess äldsta och mest sociokulturellt mångfacetterade städer med en hisnande utsikt över bergstopparna och en expansiv utomhusbasar. Ändå har mångfalden i Osh vid några tillfällen på senare tid drabbats av våldsamheter – främst mellan de etniska kirgizerna och uzbeker som befolkar staden i nästan lika stort antal. Regeringen har försökt stabilisera situationen och ansträngningar har gjorts för att lindra de etniska spänningarna, med viss framgång. Osh, som på många sätt ligger långt ifrån den kirgiziska huvudstaden Bishkek, har dock kommit att representera Kirgizistans mångsidiga och splittrade historia och de bredare spänningarna mellan Kirgizistan och Uzbekistan.

Geografi och demografi

Oshs historia, liksom Kirgizistans historia i sig självt, har definierats av en kombination av geografisk verklighet och politiska påhitt. Kirgizistan ligger i hjärtat av Centralasien och delas horisontellt av den stora bergskedjan Tian Shan, som täcker över 80 % av landet och har lett till betydande sociala, politiska, ekonomiska och etniska skillnader mellan de delade norra och södra halvorna av landet.

Osh, som betraktas som Kirgizistans ”södra huvudstad”, är belägen där de sydliga bergskedjorna i Tian Shan ger plats åt de bevattningsbara och bördiga låglandsområdena i Fergana-dalen (eller Ferghana-dalen). Ferganadalen är ungefär lika stor som Israel och har en yta på cirka 8 500 kvadratkilometer. Två stora floder och många bäckar och bifloder gör dalen mycket bördig, och området har ett allmänt varmt och torrt klimat. Bomullsproduktion, som infördes av Sovjetunionen, är central för den regionala ekonomin, liksom jordbruk och boskapsuppfödning. Det större området erbjuder också flera naturresurser, bland annat kol, järn, svavel, salter och ädelmetaller, vilket har lett till den senaste tidens tillväxt inom industri och gruvdrift.

Ferganadalen har länge fungerat som en brödkorg och ett handelscentrum för de civilisationer som har ockuperat de omgivande bergen. Området har därför traditionellt varit etniskt diversifierat, med betydande uzbekiska, tadzjikiska och kirgiziska befolkningar som tenderar att leva i stora fickor snarare än inom lätt urskiljbara gränser. Området är också hemvist för betydande ryska, kashgariska, kipchakiska, bukhariska judiska och romska minoriteter.

Stadens geografiska läge har uppmuntrat till en blandning av nomadiska boskapsskötare, bofasta jordbrukare och köpmän i städerna, vilket har gett staden en viss dynamik som den i stort sett har bevarat under århundradena.

Kirgizistans nuvarande befolkning på cirka 5,5 miljoner invånare består av cirka 69 % kirgizer och 15 % uzbeker, Osh hade som jämförelse 43,0 % kirgizer och 48,3 % uzbeker år 2009. Befolkningen i den närmaste staden var cirka 258 000 år 2009, vilket gör Osh ungefär lika stor som Buffalo, NY, medan hela storstadsområdet har uppskattats till så många som 500 000.

Oshs tidiga historia och den kirgizisk-uzbekiska skiljelinjen

Och även om det är osäkert exakt när Osh först grundades har Ferganadalen varit bebodd sedan åtminstone 500-talet f.Kr., då dalen var en del av Sogdiana, en lös konfederation av iranska folk som var skyldiga fejdighet till det persiska imperiet under Darius den store. Alexander den store besegrade sogdianerna på 400-talet och införlivade deras landområden i det makedonska imperiet. Efter två århundraden av grekiskt styre invaderades dalen av de indoeuropeiska yuezhi från öster och de iranska skyterna från söder. Även om äganderätten till marken förändrades förblev den grekiska kulturen i stort sett oförändrad och jordbruks-, betes- och transportinfrastrukturen förblev central för den lokala ekonomin.

Dalen, när den upptäcktes av kineserna, troligen på eller före det andra århundradet f.Kr., benämndes som ”Dayun”. Detta var troligen första gången som kineserna hade interagerat med indoeuropeiska folk och gamla kinesiska historiker beskriver dalen som ett land fullt av exotiska människor och varor som blev eftertraktade av kinesiska köpmän och senare av den kinesiska militären som var särskilt intresserade av hästraserna där. Detta bidrog till att kineserna upprättade Sidenvägen under det första århundradet f.Kr. Ferganadalen, och särskilt Osh, blev ett viktigt kommersiellt och logistiskt centrum samt ett bördigt jordbruksområde som gränsade till flera kungadömen och som, enligt vad kineserna dokumenterade, endast var svagt försvarat av lokalbefolkningen. Invasioner, även från kineserna, skulle således medföra en viss instabilitet i det välstånd som regionens geografiska fördel gav den.

En turistvideo om Osh som diskuterar dess historia och sevärdheter.

Under åttonde århundradet var Osh ett välkänt centrum för silkestillverkning och en lämplig plats för att vila och förse sig med nya förnödenheter längs Sidenvägen. Ungefär samtidigt erövrades regionen av araberna, som införde islam i området innan de besegrades och fördrevs av Djingis Khans mongoliska horder. När Gyllene horden upplöstes gick Osh och det omgivande territoriet upp i Chagatai khanat och sedan i Timurs mongolisk-turkiska imperium. Timurs arvtagare, Babur, sägs ha funderat över sin framtid på Sulaymanberget strax utanför Osh, där han beslöt att grunda det som skulle bli det mäktiga mogulriket, som en gång i tiden täckte större delen av dagens Indien och sträckte sig långt in i Centralasien.

Mughalimperiet varade fram till 1857, och även om dalen och Osh förlorades till imperiet tidigt under Baburs regeringstid och aldrig återfanns, blev imperiets persiska, turkiska och islamiska influenser dominerande där och upprätthölls av den rad stater som skulle komma att kontrollera området. När ryssarna införlivade Osh i sitt imperium 1876 var Ferganadalen allmänt känd för inflytelserika islamiska tänkare och proselyter, vars inflytande kunde kännas djupt inne i Ryssland, Kina och Östasien.

Det tsaristiska Ryssland utvecklade ytterligare bevattning och industri i dalen, delvis för att säkerställa sitt fortsatta grepp om de vinster som de gjorde i Centralasien mot Storbritannien i det berömda ”Stora spelet” under 1800-talet.

Efter revolutionen, och efter en mycket kort period som en del av ett självständigt Turkestan, absorberades Osh och dalen i Sovjetunionen. År 1924 delades den östra delen av Ferganadalen mellan de nybildade sovjetrepublikerna Kirgizistan och Uzbekistan, trots att hela dalen traditionellt sett hade varit starkt uzbekisk. När sovjeterna industrialiserade Osh under 1960-talet uppmuntrade de dessutom de lokala kirgizerna att flytta från landsbygden in till staden och ta jobb inom tillverkningsindustrin och den offentliga förvaltningen.

Dessa åtgärder gjordes för att uppmuntra integration mellan folken i Centralasien samt för att hålla all politisk makt som de kunde samla på sig delad. De resulterade också i betydande spänningar mellan de traditionellt nomadiserande kirgiserna och de bofasta, jordbrukande uzbekerna.

För att göra saken värre för Kirgizistan gjordes inte mycket för att förbättra kommunikationen och transporterna mellan republikens sedan länge delade halvor som, även om de båda var starkt kirgiziska, historiskt sett hade förblivit i stort sett isolerade från varandra. Detta bidrog till att etnisk och stamidentitet fick en ny och ökad betydelse i Kirgizistan och Centralasien i allmänhet.

I samband med att Sovjetunionen började falla sönder i slutet av 1980-talet försämrades även de etniska relationerna i Ferganadalen. Kirgiziska och uzbekiska samhällen bildade var och en sina egna aktivistiska politiska organisationer. Den uzbekiska rörelsen Adolat (”Rättvisa”) krävde att en autonom region i Ferganadalen skulle inrättas inom den kirgiziska SSR, och drev till och med på för fullständig integration med Uzbekistan. Andra kirgiziska politiska grupper krävde under tiden ett övertagande av uzbekisk jordbruksmark.

Spänningarna blossade upp till ett fullskaligt interetniskt krig i juni 1990, när ett uzbekiskt kollektivjordbruk i Osh övergick i kirgiziska händer. Även om sovjetiska fallskärmsjägare sattes in inom några timmar och lyckades stabilisera situationen, utlöste händelsen ett utbrett våld i Osh och dess omgivningar, vilket resulterade i över 300 döda och mer än 1 200 skadade. I de efterföljande utredningarna inlämnades nästan 1 500 rättsfall och 300 personer ställdes inför rätta, vilket resulterade i att 48 personer – huvudsakligen kirgizer – dömdes för bland annat mord, mordförsök och våldtäkt.

Osh och det postsovjetiska Kirgizistan

I samband med att Sovjetunionen föll förklarade även Kirgizistan sig självständigt i slutet av 1991, även om de flesta kirgizier i en folkomröstning hade röstat för att behålla Sovjetunionen. Som en av sina sista åtgärder valde Kirgizistans sovjetiska lagstiftande församling Askar Akajev, en etnisk kirgiz från norra Kirgizistan, till den nya posten som Kirgizistans president.

Oberoende löste inte mycket av den långvariga och alltmer splittrande etniska klyftan i Osh och eller den regionala klyftan mellan södra och norra Kirgizistan. President Akajev anklagades snart för korruption och för att gynna de norra provinserna och den etniskt kirgiziska befolkningen. Efter sitt omval 1995 utökade Akajev sina presidentbefogenheter och arresterade många av sina motståndare, till exempel parlamentsledamoten Azimbek Beknazarov från den södra staden Jalalabad, som ligger bara 30 mil från Osh, anklagad för politiskt missbruk i början av 2002.

Demonstrationer vid hans rättegång i Jalalabad blev snabbt våldsamma. Sex demonstranter dödades av polisen. Demonstrationerna spred sig snart till andra städer, däribland Osh och Bishkek, där demonstranter krävde Akajevs avgång. Akajev lovade att avgå i slutet av sin mandatperiod 2005, men protesterna och de regionala och etniska spänningarna fortsatte.

En kort video från Stratfor om ”Kirgizistans geografiska utmaning”, som delvis täcker den interna geografiska och etniska splittringen mellan Osh och Bishkek.

När parlamentsvalet hölls i början av 2005 och oppositionspartiet endast fick sex platser (medan båda Akajevs barn fick egna platser) trodde många att valet hade riggats. Osh och Jalalabad blev en knutpunkt för ännu en våg av regeringsfientliga demonstrationer, där demonstranterna återigen krävde Akajevs avgång. Den 24 mars 2005 belägrade flera tusen demonstranter Akajevs presidentresidens i Bisjkek och tog kontroll över huvudstaden, Osh, Jalalabad och många andra städer i södra Kirgizistan. Händelsen blev känd som ”tulpanrevolutionen”. Akajev tvingades fly landet och avgick den 11 april.

I kölvattnet av Akajevs abdikation utsågs Bakijev, en uzbek vars politiska bas var planterad i Osh, Jalalabad och södra Kirgizistan, till tillfällig regeringschef. Han valdes till president 2005. Den politiska enigheten visade sig dock vara kortvarig. Parlamentet splittrades eftersom Bakijev var långsam med att införa de begränsningar av presidentens makt som utlovats i tulpanrevolutionen. I stället drev Bakijev igenom en kontroversiell serie författningsändringar som syftade till att öka presidentens makt och utlyste nya parlamentsval i december 2007. I detta val fick den Bajkijev-vänliga fraktionen 71 av 90 platser. Oppositionen protesterade mot att valet var riggat.

Bakijev anklagades för korruption, kumpaner och nepotism och fortsatte under sin administration att hantera Kirgizistans kroniska etniska och regionala klyftor. Kirgizerna misstrodde hans uzbekiska rötter, medan uzbeker hävdade att han under sitt styre gjorde kirgizerna en tjänst. Den globala finanskrisen 2008 kastade dessutom Kirgizistans ekonomi in i en recession. När en ökning av priserna på el och vatten ledde till en våg av uppror i Osh och i hela Kirgizistan i april 2010 bröt Bakijev-regeringen samman i ännu en revolution.

Roza Otunbajev, en etnisk kirgiz född i Bishkek, ledde oppositionen och utlyste en ny provisorisk regering, medan Bakijev gick i exil i Vitryssland. Det maktvakuum som följde i Osh och södra Kirgizistan utlöste en trekamp mellan anhängare av den provisoriska regeringen, anhängare av den avsatte presidenten Bakijev och representanter för den etniska uzbekiska befolkningsgruppen i Osh som inte stödde någon av dem.

I hopp om att få folkligt stöd från sina uzbekiska landsmän höll Kdyrjan Batyrov – en förmögen affärsman och före detta parlamentsledamot – ett tal i Osh den 15 maj 2010 där han krävde ett ökat uzbekiskt politiskt deltagande i Kirgizistan. I slutändan bidrog dock Batyrovs tal bara till den splittrande politiska atmosfären för tillfället och tolkades av kirgiziska ledare som en etniskt laddad uppmaning till en uzbekisk revolution. Samtidigt utlöste den provisoriska regeringen, genom att snabbt ersätta personal från säkerhetstjänsten som var pro-Bakijev, också ökade etniska och politiska oroligheter eftersom många av Bakijev säkerhetsstyrkor hade rekryterats från Osh och södra Kirgizistan.

City of Sorrow: Osh och upploppen 2010

Den 13 maj 2010 besatte Bakijev-anhängare olika administrativa och statliga byggnader i Osh och Jalalabad. Medan situationen i Osh inte omedelbart ledde till allvarliga våldsamheter och avvärjdes med framgång, var Jalalabad platsen för sammandrabbningar mellan hårdnackade Bakijev-anhängare och kombinerade anhängare av både den provisoriska regeringen och Batyrovs uzbekiska rörelse. Tillsammans återtog de administrationsbyggnaden i Jalalabad och satte eld på Bakiyevs hus i hans familjs hemstad Teyit. Under tiden verkade spänningen i Osh åtminstone tillfälligt ha minskat. I verkligheten fortsatte dock den etniska och politiska oron under ytan, eftersom många lokala kirgizer i södra delen av landet mobiliserades av Batyrovs motståndare.

På kvällen den 10 juni utlöste en sammandrabbning mellan kirgiziska och uzbekiska ungdomsgäng utanför Oshs kasino etniska upplopp vid ett närliggande studenthem och i olika delar av staden. Polis och säkerhetsstyrkor kunde inte skingra en stor folkmassa av arga uzbeker, vars närvaro föranledde en samling lika upprörda kirgizer, av vilka många rusade in i staden från de omgivande förorterna och landsbygden för att delta i upploppen. Klockan 02.00 på morgonen den 11 juni förklarade den provisoriska regeringen undantagstillstånd och införde utegångsförbud, men kort därefter började brännandet och plundringen av Oshs stora basar. Beväpnade uzbeker blockerade den centrala vägen som förbinder Osh med både flygplatsen och Bishkek. Likaså började en kirgizisk massmobilisering från byar väster och öster om Osh. Automatiska vapen delades ut – enligt uppgift av etniska kirgizer i de statliga säkerhetsstyrkorna – till många kirgizer, som också beslagtog några pansarfordon från militär- och polisstyrkor och använde dem för att förstöra uzbekiska vägspärrar och barriärer i hela Osh. På eftermiddagen den 11 juni började etniska upplopp mellan kirgizer och uzbeker, vilket resulterade i omfattande våld, plundring och förstörelse av egendom.

En rapport från AlJazeera English om de flyktingar som försökte fly från Kirgizistan till Uzbekistan när upploppen eskalerade.

I samband med att rykten började spridas den 12 juni om att det närliggande Uzbekistan skulle ingripa för den uzbekiska befolkningens räkning, avtrappades våldet i Osh kortvarigt när en del av de kirgiziska säkerhetsstyrkorna drog sig tillbaka. I slutändan skedde dock inget utländskt ingripande, varken från Uzbekistan eller Ryssland, som den provisoriska regeringen vädjade till om hjälp. Den dåvarande presidenten Dimitri Medvedev svarade att affären var en intern angelägenhet för Kirgizistan och att Kreml inte kunde engagera sig.

Den 14 juni hade situationen börjat stabiliseras, men våldet, de sexuella övergreppen och gisslantagningarna fortsatte under de följande dagarna. Under tiden flydde hundratusentals etniska uzbeker från Osh, Jalalabad och södra Kirgizistan och sökte skydd över gränsen i Uzbekistan. Till en början hade Uzbekistans gränsvakter strikta order om att inte släppa igenom flyktingar, vilket gjorde många uzbeker ännu mer arga och frustrerade. Efter påtryckningar öppnades gränsen slutligen officiellt och släppte in mer än 110 000 uzbekiska flyktingar.

Upploppen resulterade i slutändan i 470 döda och över 1 900 skadade bara i Osh. Av de uzbekiska flyktingar som flydde över gränsen blev omkring 3 000 inlagda på sjukhus för olika skador. Mer än 2 600 byggnader och hem totalförstördes, och egendomsskadorna i Osh var omfattande.

Enligt en rapport som publicerades av den oberoende internationella undersökningskommissionen på begäran av Roza Otunbajeva och den kirgiziska regeringen var våldet till stor del ett resultat av Otunbajevas och den provisoriska regeringens ”oduglighet och obeslutsamhet”. I rapporten, som bygger på intervjuer med nästan 750 vittnen, 700 dokument, cirka 5 000 fotografier och 1 000 videoutdrag, konstaterades allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och internationell rätt, och det konstaterades att om en del av bevisen för grymheterna i Osh kunde bevisas bortom rimligt tvivel i en domstol, skulle dessa handlingar utgöra brott mot mänskligheten. KIC:s slutsatser gjorde den kirgiziska regeringen rasande och orolig, och kommissionens ordförande, dr Kimmo Kiljunen, finsk medborgare och den parlamentariska församlingens särskilda representant för Centralasien vid Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, förklarades persona non grata av det kirgiziska parlamentet.

En dokumentärfilm från Journeyman Films med berättelse av Eugene Huskey, en respekterad expert på Centralasien. Dokumentären behandlar landets historia och särskilt de moderna etniska konflikterna där.

Borgmästaren i Osh, Melis Myrzakmatov, har ökat sin politiska profil, till stor del tack vare sin roll i upploppen som koncentrerade det kirgisiska nationalistiska stödet kring honom. Myrzakmatov har publicerat en bok där han presenterar sin egen redogörelse för upploppen i juni 2010, där han intar en starkt antiusbekisk hållning och till stor del framställer uzbeker i Kirgizistan som radikala separatister. Det nationella politiska parti som Myrzakmatov leder, Ata-Zhurt (”Faderland”), vann 28 av 120 platser i parlamentsvalet 2010, vilket gjorde partiet till det första av de fem politiska partierna i Kirgizistan som gjorde partiet till det första av de fem partierna som överskred stödtröskeln på 5 % av de röstberättigade väljarna som krävs för att komma in i parlamentet, och som gav Osh med omnejd ännu mer att säga till om i den nationella politiken.

Osh i sig självt förblir ett relativt populärt turistmål i Centralasien och ett välkommet viloplatser för de som färdas på den gamla Sidenvägens väg. Framsteg har gjorts för att bättre koppla samman staden med både resten av Kirgizistan och resten av världen. De långa motorvägarna som förbinder Osh med norra Kirgizistan och Tadzjikistan har nyligen förbättrats, och dagliga flygningar erbjuds nu till och från Bishkek, Moskva och Istanbul. Gränsövergången till Uzbekistan är dock fortfarande ofta stängd, ibland med liten eller ingen förvarning.

De stora industrierna, inklusive bomulls- och tobaksförädling, textiltillverkning och livsmedelsförädling, fortsätter dock att förse staden med arbetstillfällen och befolkningen växer igen efter en kortvarig nedgång under 2011.

Stadens berömda marknad har byggts upp på nytt sedan den förstördes av brand och plundring under upploppen och är återigen livlig när kirgiziska och uzbekiska köpmän säljer sina varor sida vid sida. Men basaren, och hela staden, genomsyras fortfarande av minnet av de senaste händelserna och en genomträngande spänning hänger fortfarande i luften. Även om den etniska och kulturella mångfalden i Osh – och hela Ferganadalen – är en av områdets mest unika aspekter, har den också lett till ständiga politiska oroligheter som har hindrat den övergripande utvecklingen.

Mer om SRAS program i Centralasien