BIBLIOGRAFI
Perspektivtagande – att se världen från något annat än sin vanliga utsiktspunkt – täcker ett brett spektrum från det bokstavliga till det metaforiska. Man kan bokstavligen ta ett visuellt perspektiv genom att fysiskt placera sig själv och titta i en viss riktning, ofta genom att kopiera en annan persons fysiska position och blickriktning i ett försök att se det som den personen ser (t.ex.) Alternativt kan man föreställa sig ett visst visuellt perspektiv (t.ex. ”De här trapporna måste se väldigt höga ut för någon som är så kort som ett litet barn”) eller mentalt konstruera ett visuellt perspektiv (t.ex. ”Låt oss se … om jag vänder mig österut kan jag se huset, så om jag vänder mig västerut skulle jag se gatan”). Perspektivtagande sträcker sig dock ofta bortom det visuella och avser försök att anta ett övergripande tankesätt som skiljer sig från ens standardtänkande (”Tänk vad rabbinen måste ha tänkt när cateringfirman tog fram alla de där brickorna med skinka!” eller ”Jag förstår vad du menar – du kunde ha använt mer tid till att förbereda dig”).
En av hörnstenarna i den schweiziske utvecklingspsykologen Jean Piagets (1896-1980) teori om kognitiv utveckling var att människans spädbarn bara har ett enda perspektiv – sitt eget. De är djupt egocentriska: oförmögna att ens förstå att någon annan kan ha en annan mental erfarenhet än den egna och därmed oförmögna att ta en annan persons perspektiv. När små barn utvecklas lär de sig inte bara att det finns andra perspektiv, utan också hur man tar dessa perspektiv och använder dem. Barn som kan inse att andra människor har egna tankar och därmed kan ha andra perspektiv sägs ha utvecklat en teori om sinnet. Hos ett barn med typisk utveckling uppstår en sammanhängande teori om sinnet mellan tre och fem års ålder (även om rudimentära inslag av denna förmåga, t.ex. att följa en annan persons blick för att förstå vad han eller hon tittar på, förekommer tidigare). Brister i tanketeori och perspektivtagande är bland de utmärkande symptomen på autism, en psykologisk störning som vanligtvis uppträder tidigt i livet (andra psykologiska störningar eller hjärnskador kan också ge upphov till brister i perspektivtagande).
En del forskare har hävdat att en verklig förståelse av tanketeori kan vara unik för den mänskliga arten. Även för vuxna människor kräver perspektivtagande dock ansträngning och utgör en utmaning. Ett enkelt eller perfekt korrekt perspektivtagande hindras av ”other minds-problemet” – det vill säga att vi aldrig kan veta från ett förstapersonsperspektiv exakt hur saker och ting uppfattas av en annan person med ett annat sinne.
Perspektivtagande har en mängd olika sociala implikationer. Hos både barn och vuxna är perspektivtagande förknippat med större empati, prosocialt beteende och mer gynnsam behandling av den person (eller grupp) vars perspektiv tas. Den exakta mekanism genom vilken perspektivtagande ger dessa resultat är omdiskuterad, och en rad olika alternativ har föreslagits, inklusive undertryckande av det vanliga ”själv”-perspektivet, en ökad önskan att hjälpa den andra personen, försök att lindra negativa känslor som väcks genom att uppfatta en annan person i nöd, och den kognitiva sammansmältningen av den egna representationen av sig själv med representationen av den person vars perspektiv tas upp. Forskning visar konsekvent att om man instruerar människor att inta en annan persons perspektiv i nöd leder det till ökade känslor av medkänsla och empati och resulterar ofta i erbjudanden om att hjälpa den person vars perspektiv intogs. Perspektivtagande kan dock också användas i illvilliga syften (t.ex. genom att förutse en konkurrents nästa drag och vidta åtgärder för att förhindra det).
Sedan Piagets tid har utvecklingsforskare (t.ex. Janet Astington, Simon Baron-Cohen, John Flavell, Alison Gopnik, Andrew Meltzoff, Joseph Perner och Henry Wellman) fortsatt att ställa frågor om perspektivtagande och dess förhållande till andra aspekter av mänsklig utveckling. Socialpsykologer har också undersökt perspektivtagande och dess effekter på socialt beteende (särskilt Daniel Batons arbete om kopplingar mellan perspektivtagande och altruistiskt beteende och William Ickes arbete om vuxnas noggrannhet när det gäller att gissa andras tankar). På senare tid har neurovetenskapsmän (t.ex. Jean Decety) använt sig av tekniker för hjärnavbildning för att utforska perspektivtagande.
SÖK ALSO Empati; Piaget, Jean; Rollteori; Tanketeori
BIBLIOGRAFIK
Flavell, John H. 1992. Perspektiv på perspektivtagande. I Piaget’s Theory: Prospects and Possibilities, eds. Harry Beilin och Peter B. Pufall, 107-139. Hillsdale, NJ: Erlbaum.
Sara D. Hodges