Traditionell afrikansk religion/spiritualitet: Kommunikation mellan levande och levande döda
Nigosian (1994: 4) definierade religion i allmänhet som ”en uppfinning eller skapelse av det mänskliga sinnet för att reglera all mänsklig verksamhet, och denna kreativa verksamhet är en mänsklig nödvändighet som tillfredsställer de andliga önskningar och behov som är inneboende i den mänskliga naturen”. Särskilt den traditionella afrikanska religionen kan beskrivas som stammesbaserad (Van der Walt, 2003). Med andra ord varierar dess praktik från stam till stam, men innehållet är detsamma över hela Afrika. En stam definieras som en ”social division i ett traditionellt samhälle som består av familjer eller samhällen som är knutna till varandra genom sociala, religiösa eller blodsband, som har en gemensam kultur och dialekt och som vanligtvis har en erkänd ledare” (Pearsall, 2001: 1530).
Den traditionella afrikanska religionen hade funnits i många århundraden innan de västerländska kristna missionärerna och västerländska politiska expeditioner anlände till den afrikanska kontinenten. I och med utmaningen om och västerlänningen av den afrikanska kontinenten på 1800-talet blev många afrikaner kristna, inte av egen fri vilja utan genom skrämseltaktik. Det är dock också värt att nämna att andra blev kristna av egen fri vilja (Nigosian, 1994). I många delar av apartheidens Sydafrika var ett afrikanskt barn tvunget att ha ett ”kristet” namn innan det kunde skrivas in i en grundskola. Det var där många afrikanska barn introducerades och ”konverterades” till den kristna religionen. Tvärtemot kolonialmyndigheternas och apartheidregeringens intentioner ledde denna påtvingade omvändelse och västerländskhet inte till att afrikanerna helt övergav det traditionella afrikanska hälsovårdssystemet och den afrikanska religionen (Nigosian, 1994). I stället praktiserade många afrikaner västerländska och traditionella afrikanska religioner samtidigt och utnyttjade på så sätt tjänsterna från både det traditionella och det västerländska hälsovårdssystemet (Nigosian, 1994).
För västerlandets västerländska process hade afrikanerna alltid trott på Gud och förfäderna och hade varit djupt andliga. Detta strider mot vissa koloniala myndigheters och kristna missionärers allmänna uppfattningar om att afrikaner var otrogna. Afrikaner trodde och fortsätter att tro på förfädernas eviga och allestädes närvarande ande och den allsmäktige Guden. Förfäderna kallas med olika namn beroende på etnisk härkomst. Bapedi, Batswana och Basotho kallar dem ”badimo”. Amazulu och Amaxhosa kallar dem ”amadlozi” respektive ”iinyanya”.
Förfäderna är de ”levande döda”, medkännande andar som är blodsbesläktade med de människor som tror på dem. Förfäderna fortsätter att visa intresse för det dagliga livet för de släktingar som fortfarande lever (Van Dyk, 2001). De är överordnade de levande och omfattar bland annat avlidna/avlidna föräldrar, mor- och farföräldrar, gammelmor- och farföräldrar, mostrar och farbröder. Eftersom dessa andar har gått över till livets andra sida fungerar de som medlare mellan de levande och Gud. Detta sätt att leva betraktas som vördnad för förfäderna, vördnad eller minnesstund och inte som förfädersdyrkan (Berg, 2003). Ordet ”dyrkan” är därför olämpligt när det gäller kommunikationen mellan afrikaner och förfäderna, eftersom förfäderna inte dyrkas utan minns och vördas av sina släktingar (Child & Child, 1993). I traditionell afrikansk religion står Gud över och bortom förfäderna och kallas den högsta skaparen/varelsen och universums huvudpelare (Thorpe, 1993). Detta är en aspekt som många människor som inte ansluter sig till detta trossystem inte förstår: att den Gud som de traditionella afrikanska religionsabonnenterna dyrkar är samma Gud som kristna och andra religiösa grupperingar tror på. Eftersom den afrikanska religionen vördar och håller Gud i högsta grad respekterar, talar de som dyrkar Gud inte direkt till honom. Deras böner och önskemål förmedlas till honom via förfäderna. Detta underlättas ofta av att man anlitar en traditionell helare som ger råd om hur man kommunicerar med förfäderna, beroende på syftet med kommunikationen och vilken typ av ritual som måste utföras.
Traditionell afrikansk religion innebär därför en kommunikationskedja mellan dyrkarna och den allsmäktige Guden. Denna kedja är, som man kan förvänta sig, påverkad av den kulturella kontext i vilken den existerar, precis som kristendomen och andra religioner är inbäddade i sina särskilda kulturella miljöer. Kristna kommunicerar direkt med Gud, eller genom Jesus Kristus, medan traditionella afrikanska religiösa troende kommunicerar med Gud genom de avlidna släktingarnas förmedling. De avlidna släktingarna är ”medel till ett mål” och inte ett mål i sig själva. De avlidna släktingarna är förmedlare av sina släktingars böner till den Allsmäktige.
I vissa fall sker kommunikationen mellan de levande, de levande döda och Gud genom rituell slakt av ett djur (Gumede, 1990). Praktiken med rituell slakt i traditionell afrikansk religion är besläktad med de djuroffer som människor utförde i Bibelns Gamla testamente. Man kan hävda att den största skillnaden är att människorna i Gamla testamentet offrade djur direkt till Gud, medan traditionella afrikanska religiösa troende offrar djur till Gud genom sina avlidna släktingar som har uppnått status som förfäder och därför är medlare mellan sina levande släktingar och Gud. Olika typer av djur kan slaktas i syfte att kommunicera mellan de levande, förfäderna och Gud. Det rör sig bland annat om höns, getter och nötkreatur, beroende på förfädernas instruktioner eller preferenser. Slakt av ett djur måste göras på ett korrekt sätt och på en lämplig plats. Sådana offer skulle till exempel inte kunna göras på moderna slakterier. De måste göras i den berörda personens eller de berörda personernas hem så att blodet kan spillas där. Blod är en ytterst viktig aspekt i den traditionella afrikanska religionen och de traditionella afrikanska sedvänjorna. Det fungerar som ett band mellan förfäderna och deras ättlingar. Detta är en av anledningarna till att ett djur måste slaktas när två personer gifter sig, till exempel. Blodet från det slaktade djuret tros vara det eviga bandet mellan familjerna och förfäderna i de två familjerna som förenas genom bruden och brudgummen. Gumede (1990) förklarar att det finns tre grundläggande principer för ett korrekt utfört offer. Dessa är att det måste finnas ett lämpligt djur, t.ex. en ko eller tjur av en viss färg beroende på tillfället, det måste finnas hembränt öl och rökelse.
Offer och vördnad för förfäderna är inte begränsade till förfäderna på person- och familjenivå. Under en längre period av hungersnöd, som hotar människors, djurs och växters liv, kan dessa typer av offer också göras till det som normalt kallas ”byfäderna”, som är andar från avlidna hövdingar och andra högt uppsatta kungliga personer. I Bapedi-stammen, som finns i Limpopo-provinsen norr om Sydafrika, uppnås detta genom att samla alla byflickor som fortfarande är oskulder och som ännu inte har genomgått övergångsrättigheterna till kvinnlighet eller vuxen ålder. Dessa flickor hämtar vatten från floden med hjälp av lerkärl som kallas ”meetana” (”måsteana” – singular) (Harries, 1929). Detta vatten blandas omsorgsfullt med regnmedicin för att stänka jorden med (Hammond-Tooke, 1974). Detta görs under ordentlig vägledning av den traditionella chefshealern för den specifika byn ”Ngaka ya Moshate” i Sepedi. Man tror att regnet kommer att falla så snart flickorna kommer tillbaka från floden efter att ha utfört de nödvändiga ritualerna både vid floden och vid den plats där de avlidna hövdingarna är begravda. Det måste betonas att dessa ritualer inte kan utföras utan regnmakarens instruktioner och förfädernas andliga vägledning. Om det händer att dessa regnritualer inte ger tillfredsställande resultat utförs en annan ritual. Detta innebär att byns män jagar en typ av bock med korta horn som kallas ”Kome”. Bocken måste fångas levande och föras till regnmakaren som blandar en del av bockens päls med regnmedicin och anropar förfäderna att överösa byn och dess omgivningar med regn (Eiselen & Schapera, 1962).