Princes’ Islands, som fick sitt namn efter de medlemmar av dynastin som förvisades hit efter att ha hamnat i onåd under den bysantinska och ottomanska perioden, var på den tiden öde och avlägset belägna, trots att de låg inom synhåll från Konstantinopel, och att ta sig dit var mer av en expedition än en resa fram till slutet av 1800-talet, då regelbunden ångbåtstransport infördes till Marmarasjön. Förutom de landsflyktiga prinsarna befanns dessa öar då vara beboeliga endast av en handfull eremiter som sökte avskildhet, efter vilka det ottomanska turkiska namnet på skärgården, Keşiş Adaları, bokstavligen ”munkarnas öar”, härstammar.
Prinsarnas öar består av fyra större och fem mindre öar. De större är följande (från väst till öst, även från minsta till största): Kınalıada, Burgaz, Heybeliada och Büyükada. Utöver dessa är endast ytterligare en ö i skärgården bebodd, nämligen Sedef som ligger öster om Büyükada. De andra obebodda öarna är: Tavşan söder om Büyükada, Kaşık (mellan Burgaz och Heybeliada), Yassıada och Sivriada (båda ligger längre bort i havet, sydväst om Kınalıada). Den här artikeln kommer att fokusera på de fyra största, eftersom kollektivtrafik till obebodda öar är praktiskt taget obefintlig och en stor del av Sedef är privat egendom med begränsad tillgång.
Öarna är en intressant anomali eftersom de ger en mycket sällsynt, om än ofullständig, inblick i ett multikulturellt samhälle i det moderna Turkiet, möjligen likt det multikulturella samhälle som en gång existerade under det osmanska riket på platser som t.ex. det närbelägna Istanbul/Constantinopel. Före 1950-talet hade var och en av de bebodda öarna betydande samhällen med etniska minoriteter från Turkiet, vilket fortfarande är fallet i mycket mindre utsträckning. Eftersom den stora majoriteten av invånarna och besökarna är turkar är deras arv i dag av kulturell snarare än demografisk betydelse: Kınalıada (grekiska: Proti) brukade vara sommarställe för den armeniska ärkebiskopen och den armeniska gemenskapen i Istanbul, Burgazada (grekiska: Antigoni) brukade vara en sömnig by som beboddes av grekiska fiskare. Heybeliada (grekiska: Halki) var den viktigaste turkiska bosättningen på prinsöarna, medan Büyükada (grekiska: Prinkipos) främst föredrogs av lokala judar och utländska invånare i Istanbul, mestadels av europeisk härkomst, även om alla dessa etniciteter kunde påträffas på Büyükada. Detta är delvis orsaken till de olika karaktärerna hos öarna som ligger så nära varandra.
Dessa öar visar sig vara ett bra dagsutflyktsmål, särskilt när man är uttråkad av Istanbuls trängsel, buller och trafik. En riktig chock är vad många resenärer upplever när de återvänder till staden, då bilhornen med full kraft fortfarande är som de var när de lämnades tidigt på morgonen.
En av de bästa tiderna att befinna sig på öarna är under våren (april-maj) och under hösten (september-oktober). Under dessa årstider är luften varken så kall eller varm, det är inte så mycket folk på öarna och under våren (särskilt i slutet av mars) blommar mimosaträden, som är någon slags symbol för öarna, för fullt med sina gula blommor. På helgerna under sommaren (juni-augusti) är det mycket folk på alla öar och även på fartygen. Undvik om du kan. Under vintern är det precis tvärtom. Men om du vill njuta av öarna täckta av snö och/eller en mycket dyster och nästan öde ”spökstads”-upplevelse och inte har något emot den bitande kylan, så är vintern definitivt den säsongen.
Om du inte har tid att besöka alla öar, välj Büyükada: det är utan tvekan öarnas ”drottning”.
Arkipelagens namn stavas på olika sätt – och felaktigt – även som ”Prince’s Islands” eller ”Princess’ Islands” på World Wide Web.
OrienteringEdit
BüyükadaEdit
När du går av färjan känner du igen klockan på torget bara ett kvarter upp framför dig. Detta är Büyükadas huvudtorg och runt det ligger stadens centrum. De flesta livsmedelsbutiker ligger till vänster, liksom de restauranger som också upptar strandpromenaden till vänster när du kommer ut från kajen. Från klockan avviker öns större vägar till vänster (öster), höger (väster) och rakt fram (söder) bland några herrgårdar (de bästa av dem står uppradade på huvudvägen till höger) mot kullen, samt smalare gator och gränder som förbinder dessa. Dessa vägar möts igen vid Birlik Meydanı-torget (lit. ”unionstorg”, kanske för att vägarna ”förenas” där), öns geografiska mittpunkt, som ligger bland tallskogarna mellan de två största kullarna. Från det torget kommer man, oavsett om man tar vägen till vänster eller höger, att hamna på samma torg, eftersom den vägen omsluter den södra halvan av ön, på avstånd till havet. Sankt Georgs kyrka ligger i slutet av en annan kullerstensbelagd stig uppåt som börjar från Birlik Meydanı.
Det finns en stor och detaljerad karta över ön uppsatt till vänster vid utgången av färjekajen.