I går sa en av mina kollegor här på XXL att jag tycker att backpack rap är tråkigt eftersom backpack rappare tenderar att klaga mycket. I själva verket har jag inget problem med backpack rap. Subgenren – som alla andra inom hiphop – innehåller ett brett spektrum av material, från det heta, till det ganska anständiga, till det mest knäppa skräp man kan tänka sig. Jag kan till exempel inte stå ut med rappare med platta toner som spottar omöjliga abstrakta rim över mörka, förutsägbara källarbeats. Men jag är verkligen inte arg på skivor med banbrytande koncept, innovativa ljudlandskap och tankeväckande texter.
Mitt problem är inte ryggsäcksrappare. Mitt problem är med hardcore backpack rap-fans.
De där killarna tar kål på mig. De måste vara de mest självrättfärdiga Stans under solen. Låt mig gå igenom profilen.
Du kan hitta dessa hetsporrar i skivaffären som har en helig inställning och som spottar ur sig obskyra hiphop-trivialiteter med en nästan religiös glöd. Det är de som du ser längst bak på klubben och som stirrar när DJ:n släpper en 50-tals joint.
Dessa knoggare hyser en obscent nostalgi för en gyllene era som de aldrig var en del av, och en förbryllande nivå av förbittring mot allt som är gangster och/eller flashigt och flyktigt. De föraktar musikindustrin utan att någonsin ha haft någon kontakt med den. De romantiserar fattigdom, dyrkar politiska rappare (som, om sanningen ska fram, ofta inte vill ha dessa killar som fans från början) och demoniserar alla artister som inte passar in i deras rigida definition av ”riktig hiphop”. De ignorerar medvetet allt som ifrågasätter deras begränsade uppfattning om ”riktig hip-hop”. (Jay-Z/dead prez-kollabo ”Hell Yeah”, till exempel.) De är föga intresserade av dialog. Oftast är de mycket unga, vita killar från förorten.
Adam Mansbach har spikat det i sin roman Angry Black White Boy:
”Hur, undrade Macon när han banade sig väg mot den lilla scenen längst bak på klubben, hade den ryggsäcksbaserade rapgruppen blivit så självgod så snabbt? De här ungarna var lika dogmatiska som de bittraste has-beens av den gamla skolan, de utstrålade en keep-it-realness och vemodiga reminiscenser av ett fördömt förflutet där hip-hop inte hade varit fjättrad till kapitalismen. Backpackers föraktade kommersiell framgång och radiosändningar – de fördärvade kulturen – och spenderade alla sina pengar på nischade hiphopprylar, från breakdancevideor till gamla Pumas. De beställde vatten i baren, inte av rädsla för att få ett kort eller av en önskan om att hålla sig skärpt inför de kommande freestyleskrifterna, utan för att deras lättsinnigt förklarade penninglöshet förde dem närmare de undergroundrappare som de beundrade – rappare som för det mesta skulle ha bytt ut all tonårig manlig kukridåkning mot en förskottsbetalning från ett stort bolag och använt pengarna till att flytta ut ur projekten.”
Jag brukade få en hel del brev från backpackers. Oavsett hur många artiklar jag skrev om Lyrics Born eller Mos Def eller Talib Kweli eller J5, så översköljde ryggsäcksbrigaden mig med upprörda brev när jag skrev om Jay-Z. En kille rasade över att Jay var höjden av ytlighet och att jag slösade bort utrymme i medierna på rap med pengar och kläder. (Lyssnar ni idioter på musik eller skummar ni bara igenom den?) En annan kille kallade Xzibit för en ”rövslickande etablissemangsmänniska” efter att jag recenserat en av hans utgåvor, och karaktäriserade X och radiorap i allmänhet som ”tomt självförhärligande, kvinnohat och statuspaddling”.
Det som är oroväckande med ryggsäckspojkarna är att deras kritik av mainstream-hiphop egentligen inte ligger så långt ifrån hipsterns ironiska intresse för crunk. Båda känner sig fria att håna delar av den svarta kulturen. Båda är säkra på sin egen estetiska och/eller intellektuella överlägsenhet. Båda klarar inte av att se mänskligheten hos dem som befinner sig utanför deras egen snäva världsbild.
Så ja, ge mig Zion I’s Deep Water Slang vilken dag som helst i veckan. Men håll de där Zion I-fansen långt, långt borta från mig.