En prokonsul hade full konsulär makt utanför Rom. Cicero noterar att detta inte innefattade rätten att konsultera augurer: ”Våra förfäder skulle inte ha företagit något militärt företag utan att rådgöra med auspicier, men nu har våra krig under många år förts av prokonsuler och propraetorer, som inte har rätt att rådgöra med auspicier.”
Ställningen skapades för att hantera en konstitutionell egenhet hos den romerska republiken. Endast en konsul kunde leda en armé, men den höga omsättningen av konsuler kunde störa kontinuiteten i befälet. Om en konsuls mandatperiod tog slut mitt under ett fälttåg kunde han utnämnas till prokonsul och fortsätta att leda.
Publilius var en av två konsuler för år 327 f.Kr. När hans mandat löpte ut i slutet av året var hans armé mitt uppe i belägringen av staden Neapolis (dagens Neapel). I stället för att riskera ett befälsbyte i ett så känsligt ögonblick röstade folkförsamlingen för att han skulle ”leda kampanjen i stället för en konsul (prō consule)” när hans mandatperiod gick ut. Publilius blev därmed den första prokonsuln.
Med territoriell expansion utanför Italien och annektering av territorier som romerska provinser blev prokonsuln en av de tre typerna av romerska provinsguvernörer. De andra var praetor och propraetor.
I teorin hade prokonsulerna delegerade befogenheter och agerade på konsulernas vägnar. I praktiken behandlades ett prokonsulsämbete ofta som en förlängning av en konsuls mandatperiod. Denna förlängning gällde endast utanför Roms stadsmurar. Det var en förlängning av konsulns militära befäl, men inte av hans offentliga ämbete.
När antalet romerska legioner ökades fanns det ett behov av att öka antalet militära befälhavare. Ämbetet som praetor infördes 366 f.Kr. Praetorerna var stadens högsta domare. De fick också imperium så att de också kunde leda en armé.
Under det andra samnitiska kriget ökade Rom antalet legioner. Positionen som propraetor instiftades. Dessa var praetorer vars imperium utökades och som fick till uppgift att leda en reservarmé. Propraetorer hade befogenhet att leda en armé, medan prokonsuler hade befogenhet att leda två arméer.
307 f.Kr. valdes Quintus Fabius Maximus Rullianus, som varit konsul året innan, till prokonsul för att leda fälttåget i Samnium. Under det tredje samnitiska kriget (298-290 f.Kr.) fick konsulerna från föregående år, Quintus Fabius Maximus Rullianus och Publius Decius Mus, en förlängning på sex månader av sina befogenheter för att föra kriget i Samnium. År 291 f.Kr. fick Quintus Fabius Maximus Gurges sin befälsrätt förlängd och för att genomföra upprensningsoperationer mot slutet av kriget. Han besegrade Pentri, den största samniska stammen.
Det fanns två republikanska prokonsuler som inte tidigare innehaft posten som konsul. Under det andra puniska kriget (218-201 f.Kr.) anmälde sig Scipio Africanus frivilligt för att leda den andra romerska expeditionen mot kartagerna i Spanien. Han var för ung för att ha varit konsul. Han blev prokonsul genom en omröstning i folkförsamlingen. När Scipio lämnade Spanien efter sin seger 205 f.Kr. sändes Lucius Cornelius Lentulus och Lucius Manlius Acidinus som befälhavare utan offentligt ämbete (sine magistratus). Detta gjordes eftersom Manlius Acidinus inte hade varit konsul tidigare.
När Rom förvärvade territorium ökade behovet av provinsiella guvernörer. Provinsen Sicilien skapades 241 f.Kr. medan Korsika och Sardinien skapades 238 f.Kr. År 227 f.Kr. tilldelades två pretorer förvaltningen av dessa två provinser. Ytterligare två pretorer tillkom när provinserna Hispania Citerior och Hispania Ulterior skapades 197 f.Kr. Därefter tillkom inga pretorer även när antalet provinser ökade. Det blev vanligt att förlänga konsulernas och pretorernas auktoritet i slutet av deras årliga mandatperioder. Provinserna tilldelades genom lottning till prokonsuler och praetorer. Prokonsulerna tilldelades de provinser som innehöll det större antalet trupper.
I enlighet med Lex Sempronia, som antogs 133 f.Kr., fastställde senaten fördelningen av provinserna före nästa val av konsuler. År 81 f.Kr. lade Sulla till två praetorer så att de två prokonsulerna och sex propraetorerna kunde tilldelas att styra de tio provinser som Rom styrde vid den tiden. Sulla gjorde guvernörsuppdragen årliga och krävde att innehavaren skulle lämna provinsen inom trettio dagar efter att hans efterträdare anlänt.
År 67 f.Kr. fick Pompejus extraordinära befogenheter och ett flerårigt prokonsulsämbete utan motstycke för att ta itu med problemet med sjöröveri. Det ”första triumviratet” Julius Caesar, Pompejus och Crassus fick också fleråriga prokonsulat år 59 f.Kr.
.