Rädslan för kirurgi eller andra invasiva medicinska ingrepp kallas tomofobi. Rädsla för kirurgi är inte en rädsla som upplevs ofta, men är ändå lika skadlig som andra fobier som är vanligare. Eftersom kirurgi inte är en vanlig företeelse är rädslan baserad på oerfarenhet eller något som är utöver det vanliga. Denna rädsla är en av dem som kategoriseras under alla rädslor för medicinska procedurer som kan upplevas av vem som helst, i alla åldrar, och som har litet behov av egentlig psykologisk behandling, såvida den inte på ett okarakteristiskt sätt får patienten att reagera på ett sätt som skulle vara skadligt för hans eller hennes hälsa.
BarnRedigera
Rädsla för kirurgi är vanligt bland små barn. Christine Gorman, från Kids and Surgery, säger: ”Kirurgi är tillräckligt skrämmande för vuxna. Men föreställ dig vad en treåring tänker när han ser en läkare eller sjuksköterska som är helt påklädd och bär en kirurgisk mask: ”Det är ett monster! Den har stora ögon och ingen mun! Det tar mig från mamma och pappa.” Det är inte konstigt att hälften av alla barn i åldrarna 2-10 år visar tecken på ångest – från sängvätning till mardrömmar – i minst två veckor efter operationen. En del av dem är fortfarande traumatiserade även sex månader senare.” Detta uttalande visar att den rädsla som uppstår när små barn opereras kan vara en allvarlig sak eftersom de fortfarande är traumatiserade av effekterna i veckor efter att operationen har ägt rum. Att vara rädd för operation har lett till ”ätstörningar, sömnstörningar, regression till tidigare beteendenivåer, depression och somatiseringar som t.ex. röstförlust efter tonsillektomi”. Många barn ser operationen som en form av bestraffning och eftersom de ibland inte kan se vad de gjort ”fel” trappas rädslan upp, vilket ger större chans till en längre effekt på barnets psykologiska och känslomässiga känslor. många sätt har prövats för att hjälpa barn att övervinna denna rädsla, bland annat genom att föräldrarna och läkarna helt enkelt säger till dem att operationen inte kommer att göra ont, eller genom lugnande medel som ges av läkaren för att minimera känslorna av ångest senare. Det finns vissa typer av behandlingar som har visat sig vara bättre metoder än andra. På vissa sjukhus får föräldrarna komma in i operationssalen och stanna hos barnet för att lugna dem tills bedövningen har fått effekt. Detta noteras för att hålla ångesten nere för både förälder och barn. Om barnet kan gå lugnt in i operationen är risken mycket mindre att de får många komplikationer efter operationen på grund av rädsla. andra sätt att behandla barns rädsla för operationer är att låta en läkare förklara för dem vad operationen kommer att göra och att spela upp operationen på en docka eller ett uppstoppat djur. Detta gör operationen till något mindre skrämmande och kan förstås i barnets sinne. När barnet förstår operationen är rädslan för det okända en mindre faktor för hur rädd barnet kommer att vara och hur mycket detta kommer att påverka dess reaktion på operationen.
VuxnaRedigera
Barn är inte de enda som uttrycker rädsla för operationer, eller har efterverkningar som kan påverka personens psykiska och fysiska välbefinnande. Vuxna är mest rädda för den smärta som de förväntar sig att få av operationen. ”Roche Pain Management Survey” tillfrågade 500 amerikaner, varav 27 procent hade genomgått en operation under de senaste fem åren. Av dem som genomgått en operation rapporterade 77 % smärta efteråt, varav fyra av fem uppgav att de upplevde måttlig till extrem smärta. 70 % uppgav att de upplevde smärta även efter att ha fått medicinering. 80 % rapporterade att de fick smärtmedicin i tid, även om 33 % var tvungna att be om den, och 16 % fick vänta på medicinering.” Till skillnad från barn verkar vuxna ha mindre rädsla för själva operationen, utan snarare rädsla för operationens effekter.
Milano och Kornfeld sade 1980: ”Varje operation är en destruktiv invasion av kroppen och skrämmer därför många patienter”. Vissa operationer verkar framkalla mer rädsla hos patienterna än andra. Äldre personer som behöver en gråstarrsoperation är ofta rädda för ingreppet, även om det är mycket troligt att operationen lyckas. Rädslan för att bli blind på grund av operationen är tydligare hos kvinnor, som överlag är mer rädda för operationer än män. Katarakt är en sjukdom som angriper linsen och får den att svälla tills synen blir skymd. Operation rekommenderas när sjukdomen börjar hindra vardagliga aktiviteter. Trots att bli blind var det enda alternativet utan operation var över 25 procent av patienterna rädda för att bli blinda till följd av operationen: 34 % var rädda för att operationen skulle misslyckas. Ritva Fagerström sade om rädslan för gråstarrsoperationer: ”Denna rädsla är förståelig eftersom näthinnans tillstånd inte var känt i förväg.” Två kvinnor av 75 som deltog i en studie om rädslan för gråstarrsoperationer ansåg att upplevelsen av den första operationen var så dålig att de inte skulle gå med på att få det andra ögat opererat. Om en patient hade denna förståeliga rädsla och inte genomförde operationen, skulle den blindhet som skulle följa på operationen hindra honom eller henne från att göra normala saker och lätt leda honom eller henne in i depressioner eller andra farliga situationer som skulle vara destruktiva för hans eller hennes hälsa.Hur man övervinner denna rädsla är individuellt. Ofta verkar vuxna bli mindre rädda när de får mer information om operationen, om dem som kommer att utföra den eller om vad de kan förvänta sig under återhämtningen. 69 % sa att de hade fått mycket information och hälften av patienterna litade på att ögonläkaren skulle göra sitt bästa. Även om vuxna är mindre rädda för operationer än barn kan konsekvenserna av denna rädsla fortfarande vara lika stora för båda. Rädsla för operation oavsett vem som har den kan vara skadlig för patienten om den inte tas om hand ordentligt före operationen.