Robert Evans, Paramount-chefen som producerade ”Chinatown” och ”Urban Cowboy”, och vars liv blev lika melodramatiskt och uppseendeväckande som hans filmer, dog på lördagskvällen. Han blev 89 år gammal.
Även om Hollywoods historia är fylld av färgstarka karaktärer är det få som kan matcha berättelsen om Evans, vars liv skulle verka långsökt om det var fiktion. Med sitt utseende som en matinéidol, men med liten skådespelartalang, fick Evans huvudroller i ett fåtal filmer och fick sedan, utan någon erfarenhet från en studio, produktionsledet på Paramount på 1960-talet. När han lämnade de verkställande leden var hans första film som producent klassikern ”Chinatown”, och han följde med andra succéer som ”Marathon Man” och ”Urban Cowboy”. Så småningom gjorde hans distinkta utseende och talestil honom till en kultfigur, och han hade den utmärkelsen att vara den enda filmdirektör som spelade huvudrollen i sin egen animerade TV-serie.
Hans liv var en ständig berg- och dalbana. Mitt i framgångarna lämnade Ali MacGraw honom för Steve McQueen, hennes medspelare i ”The Getaway” från 1972, en kärlekstriangel som fick stor uppmärksamhet i media. (MacGraw var den tredje av Evans sju fruar.) 1980 arresterades Evans för kokaininnehav och några år senare var han inblandad i en ännu större skandal: mordet på den blivande Hollywoodspelaren Roy Radin under produktionen av ”The Cotton Club”. På grund av sitt umgänge med Radin blev Evans ett viktigt vittne i det avrättningsliknande mordet, även om inga bevis för Evans kännedom om eller koppling till mordet någonsin fastställdes.
Drogberoende och studions föränderliga företagskultur plågade Evans senare karriär. När han så småningom dök upp igen på Paramount på 90-talet var hans produktionsresultat mestadels ojämförligt (”The Saint”, ”Sliver”). Men vid det laget var hans personlighet redan en Hollywoodlegend. Evans parodierade sig själv i filmen ”Burn, Hollywood, Burn” (1998), och Dustin Hoffman, en långvarig vän, lånade generöst från Evans när han skapade karaktären av en skandalös producent i satiren ”Wag the Dog” från 1997, vilket gav honom en Oscarsnominering.
Evans föddes som Robert Shapera i New York. Innan han var 18 år hade han arbetat med mer än 300 radioprogram och enstaka TV-program och pjäser. En kollapsad lunga tvingade honom att återhämta sig i ett år, och när han kom tillbaka insåg han att han hade förlorat sin drivkraft. Han arbetade med sin charm som försäljare på sportklädesföretaget Evan-Picone, som medgrundats av hans bror Charles.
Som ett par år senare återupplivades dock hans karriär i showbusiness: Enligt den kanske apokryfiska berättelsen sågs han vid poolen på Beverly Hills Hotel tillsammans med skådespelerskan Norma Shearer, som bad honom spela sin avlidne make, den legendariske MGM-chefen Irving Thalberg, i filmen ”Man of a Thousand Faces”. Darryl Zanuck gav honom sedan rollen som tjurfäktare i 1957 års version av Ernest Hemingways ”The Sun Also Rises”. De andra skådespelarna bad Zanuck att byta ut Evans, men Zanuck skickade ett telegram och sa: ”Grabben stannar i filmen”, vilket blev titeln på hans senare självbiografi. Evans goda utseende bar honom dock inte långt. Hans stela närvaro på skärmen i dessa filmer och i ”The Fiend Who Walked the West” (1958) och ”The Best of Everything” (1959) värmde dock inte recensenternas hjärtan, och han återvände till klädindustrin.
När Evan-Picone såldes till Revlon (vilket gav Evans 2 miljoner dollar, enligt vissa källor), bestämde han sig för att återvända till industrin i egenskap av producent. Han köpte rättigheterna till en roman, ”The Detective”. New York Times reporter Peter Bart berättade om Evans historia i en artikel som uppmärksammades av Fox-cheferna Richard Zanuck och David Brown, som gav honom ansvaret för projekt som ”Achilles Force” (som aldrig blev av) och ”The Detective” med Frank Sinatra i huvudrollen. Men hans vistelse på Fox blev kort.
Han blev vän med och charmade Charles Bluhdorn från Gulf & Western, som ägde Paramount Pictures. Den födde säljaren kände igen en annan född säljare när han träffade honom. År 1966 utnämnde Bluhdorn på ett kontroversiellt sätt nybörjaren Evans till vice vd med ansvar för produktionen. 1969 var han verkställande direktör för världsomfattande produktion.
Evans tidiga Paramount-anställning innefattade sådana monumentala floppar som ”Paint Your Wagon” och ”Darling Lili”, som var Bluhdorns favoritprojekt. Evans övervakade besvikelser som ”Catch-22” och 1974 års ”The Great Gatsby”.
Men de uppvägdes mer än väl av Evans framgångar, som började med ”Rosemary’s Baby”, ”Romeo and Juliet”, ”Goodbye, Columbus”, ”Love Story” och ”Gudfadern”-filmerna. Det har alltid diskuterats i vilken utsträckning han personligen förtjänade beröm för någon av dessa, och till och med Evans hävdar att några av de bästa besluten som fattades under hans tid, särskilt när det gäller ”Gudfadern”, fattades trots hans invändningar.
Evans anställde Bart på Paramount; Bart kom så småningom till Variety 1989 och gjorde en profil av Evans i sin bok ”Infamous Players” från 2011: I sin bok ”A Tale of Movies, the Mob, (and Sex)” (En berättelse om filmer, maffian (och sex)).
Som studioambassadör var Evans en framgång. Hans uppmärksamhet på den dagliga produktionen försämrades dock snart, vilket förvärrades av hans offentliga skilsmässa från MacGraw och växande kokainberoende. Han stötte öppet ihop med Francis Ford Coppola i samband med ”Gudfadern” (och blev kränkt av Coppola när han tog emot sin manus-Oscar). Efter att Barry Diller tog över honom 1974, slapp Evans in i ett produktionsavtal. Hans första smältdegel var ”Chinatown”, ett stormigt men i slutändan framgångsrikt företag som nominerades till 11 Oscars.
Efter det började det sakta gå utför för Evans även som producent. Thrillern ”Marathon Man”, med Dustin Hoffman i huvudrollen, blev en succé 1976, och 1977 års ”Black Sunday” gick bra, men levde inte upp till förväntningarna. Hans tennisdrama ”Players” (med MacGraw i huvudrollen) blev en flopp, och varken ”Urban Cowboy” eller ”Popeye” (båda 1980) var tillräckligt stora succéer för att återupprätta hans rykte som gyllene pojke. 1980, vid 50 års ålder, dömdes han för innehav av kokain, under en period då utbrett narkotikamissbruk plågade industrin och skadade dess rykte nationellt. Evans beteende i Rat Pack-stil hade då snabbt kommit ur modet i en alltmer tillknäppt företagsstad.
En personlig dröm, ”The Cotton Club”, blev en oändlig mardröm som tog flera år av Evans liv och nästan 50 miljoner dollar i anspråk. Hybrid av musik och gangsters fick Evans att tigga Coppola att ta över tyglarna. Resultatet blev ojämnt, men konstnärligt intressant. Produktionen var knuten till pengar från den undre världen och i ett försök att samla in mer pengar till filmen blev Evans involverad med Radin, vars mord tycktes vara ett fall av att livet imiterar konsten. Skandalen kastade en stor skugga över Evans som han aldrig lyckades övervinna. ”The Cotton Club”, som släpptes av Orion Pictures 1984, gick under.
Evans planerade att göra skådespelarcomeback 1985 i ”The Two Jakes”, en uppföljare till ”Chinatown” som skulle regisseras av Robert Towne (som skrev originalet). Men han hade inte utvecklats som skådespelare och strax efter att produktionen påbörjats fick Evans sparken. Filmen lades ner, men återupptogs 1990 under ledning av Jack Nicholson, som spelade tillsammans med Harvey Keitel. Evans tog avstånd från uppföljaren, som var ett misslyckande.
Han återvände till Paramount i början av 90-talet som producent, men de slaskiga ”Sliver” (1993) och ”Jade” (1995) var båda betydande misslyckanden. Den serietidningsliknande ”The Phantom” (1996) sjönk också spårlöst. År 1997 producerade Evans ”The Saint”, baserad på den långlivade TV-spionageäventyrsserien. Han hade hållit på med projektet i flera år och hoppades att filmen skulle bli den första delen i en franchise. Men filmen, med Val Kilmer i huvudrollen, blev inte så bra som förväntat och uppföljarna kom aldrig till stånd.
Hans privatliv hamnade återigen i rubrikerna när Evans namn nämndes bland kunderna till Hollywoods madam Heidi Fleiss’ tjänster. Ett helt kapitel om hans sexuella vanor beskrevs i detalj i den löjliga och överdrivna boken ”You’ll Never Make Love in This Town Again”. Evans hade redan publicerat en öppenhjärtig memoar om sitt liv, 1994 års ”The Kid Stays in the Picture”, där han erkände en del av sina dygder och laster.
1998 drabbades Evans av en stroke som gjorde honom förlamad på ena sidan och oförmögen att tala, men han återhämtade sig så småningom helt efter mycket terapi.
Han gjorde på sätt och vis en triumfatorisk återkomst med dokumentärfilmen ”The Kid Stays in the Picture” från 2002, regisserad av Nanette Burstein och Brett Morgen, där Evans på ett idiosynkratiskt sätt diskuterade sitt liv.
För att dra nytta av den ökade exponeringen producerade han ”Kid Notorious”, en animerad serie från 2003 baserad på hans unika persona för Comedy Central. Samma år producerade han den framgångsrika romantiska komedin ”How to Lose a Guy in 10 Days”.
Evans hade ett kontor på Paramount Pictures tomt och fortsatte att utveckla projekt, även om inget av dem blev verklighet: Han hade länge planerat en film baserad på den avhoppade bilbyggaren John DeLorean, skriven av James Toback och som skulle produceras tillsammans med Brett Ratner; han hade också en sci-fi-film under utveckling som utspelade sig på ett futuristiskt Manhattan och som baserades på en grafisk roman, ”NYC2123”; ”Whip Smart”, berättelsen om en ung dominatrix som skulle regisseras av Catherine Hardwicke; och en superhjältefilm, ”Foreverman”, som baserades på en originalkaraktär skapad av Stan Lee och som skulle produceras tillsammans med Lee.
Han var gift och skild sju gånger, först med skådespelerskan Sharon Hugueny, sedan med skådespelerskan Camilla Sparv och, efter skilsmässan från MacGraw, med före detta Miss America Phyllis George. Hans korta äktenskap med skådespelerskan Catherine Oxenberg 1998 ogiltigförklarades. Därefter var han gift med Leslie Ann Woodward och Victoria White.
Han och MacGraw hade en son, Josh, en skådespelare och regissör. Bland de efterlevande finns även ett barnbarn.