Sark är den minsta av de fyra största kanalöarna och ligger cirka 80 mil från Englands sydkust och bara 24 mil från Frankrikes nordkust. Sark är varken en del av Storbritannien eller Europeiska unionen och anses vara den minsta oberoende feodala staten i Europa och ha den sista feodala konstitutionen i västvärlden.
Och även om Sark i egentlig mening inte är en suverän stat, har Seigneur of Sark, chefen för det feodala styret, en unik status och innehar ön för den engelska monarken.
Förvirrad? …kanske en liten inblick i Sarks historia kan hjälpa till att förklara denna fascinerande lilla ös unika status.
För några få bearbetade sten- och flintfynd vittnar om det tidiga livet på Sark under megalit- eller stenåldern. Ännu senare visar det sig att romarna bebodde ön, möjligen i några hundra år eller mer.
Efter romarrikets kollaps följde den mörka medeltiden och med den blir historiska fakta lite vaga. Det man dock vet är att tillsammans med den nya kristna tron som spreds över Europa vid denna tid, anlände missionären St Magloire till Sark omkring 560 e.Kr. St Magloire anses ha grundat ett kloster på den nordvästra delen av ön (fortfarande känt som ”La Moinerie”), och därifrån skickade han ut sina bröder för att föra ut den kristna tron till de andra kanalöarna.
Klostret överlevde flera räder av hedniska vikingar under hela nionde århundradet fram till början av 900-talet, då nästa generation nordbor (numera förkristna nordbor, även kända som normander) bosatte sig i regionen. Den första hertigen av Normandie var Rollo, och det var Rollos son William Longsword som tog Kanalöarna i besittning år 933.
Sarks långa samröre med den engelska kronan går tillbaka till 1066 då Guillaume hertig av Normandie erövrade England. Guillaume blev kung William I av England, även känd som ”erövraren”. Även om han nu var kung av England behöll Guillaume också sin ställning som hertig av Normandie.
Senare, när kung Johan av England förlorade Normandie till kung Filip II av Frankrike i början av 1200-talet, förblev Kanalöarna lojala mot den engelska kronan. I gengäld för denna lojalitet beviljade kung John öarna vissa rättigheter och privilegier som gjorde det möjligt för dem att vara praktiskt taget självstyrande.
Under de följande århundradena utsattes Kanalöarna för många mördande franska räder. Sark-samhället klarade dock av dessa stormiga tider och år 1274 hade Sark en befolkning på cirka 400 personer, som mestadels ägnade sig åt jordbruk, fiske och andra ”mindre lagliga” sjöfartsyrken.
Det antas att den svarta döden var orsaken till att den långa perioden av kontinuerlig bosättning på Sark upphörde omkring 1348.
Den strategiska betydelsen av Sarks läge i Engelska kanalen innebar att det under de kommande hundra åren alltid var föremål för stor uppmärksamhet, ett faktum som särskilt påverkades av statusen på de anglo-franska förbindelserna vid den tiden. År 1549 landade en fransk flottstyrka på 400 man på ön och upprättade befästningar: de fördrevs så småningom.
Rädslan för ytterligare fransk ockupation ledde till att Sark återigen permanent bosattes 1565 av Seigneur of St Ouen från det närbelägna Jersey, Helier de Carteret. Tillsammans med sin hustru och flera av sina hyresgäster från St Ouen flyttade Helier till ön.
Heliers roll var att se till att Sark aldrig mer skulle avfolkas och att det vid behov skulle kunna försvara sig själv. För att uppnå detta delade han upp marken i sektioner, var och en tillräckligt stor för att försörja en familj och tog ut en pepparkakshyra och arrenderade ut varje parcel. I de strikta arrendeavtalen föreskrevs att ett hus måste uppföras på varje tomt, och varje arrendator var skyldig att tillhandahålla en man, beväpnad med musköt och ammunition, för att försvara ön när så krävdes.
År 1565 belönade drottning Elizabeth I Helier genom att ge honom den feodala titeln fideikommiss, med en skyldighet att underhålla 40 hushåll och män med vapen för att försvara ön och att betala kronan den tjugonde delen av en riddares avgift årligen för privilegiet – i dagens pengar är det ungefär 1,79 pund! Genom detta kungliga erkännande upprättades formellt den konstitutionella grund som lever kvar på Sark än i dag.
De första fyrtio arrendatorerna kom huvudsakligen från Jersey, många var antingen vänner eller släktingar, men alla förenades av den strikta presbyterianska tron. Heliers nybyggare förde med sig lagar och seder från Jersey och Sarks första parlament, känt som Chief Pleas, sammanträdde i november 1579.
Med kungligt godkännande bytte Sark ägare flera gånger under det tidiga 1700-talet tills det 1730 köptes av Susanne Le Pelley, änka till en framstående kapare från Guernsey. Det var också vid den här tiden i historien som effekterna av revolutionen i det närbelägna Frankrike började skölja över öns stränder. Familjen Le Pelley tycks dock ha reagerat väl på alla antifeodala känslor genom att starta flera offentliga projekt, bland annat genom att bygga en kostnadsfri skola.
Under Napoleonkrigen började nya kanoner dyka upp längs Sarks klippor, och de plikttrogna hyresgästerna höll sig till villkoren i sina hyresavtal genom att organisera nattliga vakthållningar med vapnen i beredskap för att avvärja alla försök till fransk invasion.
Den industriella revolutionen tycks ha anlänt till Sark 1833 med upptäckten av koppar- och silverfyndigheter; detta ledde till bildandet av Sark Mining Company. För att finansiera satsningen belånade Seigneur ön med inteckning i hopp om att hitta lukrativa malmådror. 250 gruvarbetare från Cornwall anlände i vederbörlig ordning tillsammans med all utrustning som behövdes för att utvinna de dyrbara mineralerna. Dessa lukrativa ådror hittades dock aldrig, och gruvorna övergavs till slut 1847, vilket ledde till att Seigneur blev svårt skuldsatt.
Om de inte hade råd att betala för lånet sålde Le Pelleys öns fideikommiss till familjen Collings, och pastor W.T. Collings blev den nya Seigneur i början av 1850-talet. Pastor Collings inledde ett omfattande byggprogram som bland annat innebar att Creux hamn anpassades för att kunna ta emot den nya ångbåtstrafiken från Guernsey. I och med detta förändrades Sarks ekonomi nästan över en natt när de första turisterna började anlända, som bodde på de nybyggda hotellen och beundrade det lokala landskapet, inklusive Seigneuries tidigare privata trädgårdar.
Under andra världskriget ockuperades Sark av tyska styrkor mellan den 3 juli 1940 och den 10 maj 1945. Kanske på grund av dess relativt lilla storlek och traditionella beroende av jordbruk och fiske verkar öborna ha lidit mindre än vad de gjorde på de större kanalöarna.
Med 2000-talets ankomst tvingas nu det feodala Sark att anpassa sig. I samband med att man anpassar sig till den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter har man redan gjort stora ändringar i arvs- och skattelagstiftningen, och radikala konstitutionella och administrativa förändringar införs gradvis.
Besökare till dagens Sark skulle dock knappast märka effekterna av de radikala förändringar och reformer som äger rum. Utan landningsbana, bilar eller asfalterade vägar förblir livet på Sark synbart opåverkat av det moderna livet, och kanske är det just för att de personliga transporterna är begränsade till fotgängare, cyklister eller hästdragna vagnar som livstempot verkar mer sympatiskt och avslappnat.
Öborna själva välkomnar nu alla, eller nästan alla, att dela med sig av sin tillflyktsort. Franska invandrare, eller turister som de kallas, anländer ständigt under sommarmånaderna via den lokala färjan Guernsey – Sark. Mindre välkomna verkar de mer lokala bullriga grannarna från London som har bosatt sig på en närliggande ö. Det verkar som om deras bristande popularitet delvis beror på deras önskan att förändra Sarks traditionella jordbruksutseende.
