Historia
Staten Schleswig-Holstein skapades av de historiska och kulturella regionerna Schleswig och Holstein. Schleswig ligger direkt norr om Holstein på den jylländska halvön. Både Schleswig och Holstein har tidvis varit föremål för anspråk och motkrav från Danmark, Sverige, det heliga romerska riket, Preussen och Österrike. Regionen har haft danska minoriteter i övervägande tyska områden och tyska minoriteter omgivna av danskar, och följaktligen har dess historia varit en historia av gräns- och suveränitetstvister och, på senare tid, ackommodationer.
På 1100-talet blev Slesvig ett hertigdöme och förblev en fideikommiss som var associerad (men inte utan tvister) med Danmark fram till 1864. Holstein utvecklades något mer självständigt; det styrdes i århundraden som ett hertigdöme av Danmarks kungar men förblev samtidigt en fideikommiss till det heliga romerska riket. Efter 1815 införlivades Holstein i det nybildade Tyska förbundet.
Under 1840-talet ledde frågor som rörde rättigheterna för Slesvigs och Holsteins respektive tysk- och danskspråkiga minoriteter, den danska kungafamiljens arvsrätt och Danmarks intressen i de två hertigdömena till att hertigdömena blev en stridsfråga mellan Danmark och Preussen och sedan mellan Danmark, Preussen och Österrike. Vid denna tid var befolkningen i Slesvig dansk i den norra delen, tysk i söder och blandad i de norra städerna och i centrum. Befolkningen i Holstein var nästan helt och hållet tysk.
Napoléonkrigen hade väckt den tyska nationalkänslan, och de politiska band som historiskt sett hade funnits mellan Schleswig och Holstein föreslog att de två regionerna skulle bilda en enda stat inom det tyska förbundet. En motrörelse utvecklades bland den danska befolkningen i norra Slesvig och från 1838 i själva Danmark, där liberalerna insisterade på att Slesvig hade tillhört Danmark i århundraden och att gränsen mellan Tyskland och Danmark måste vara Eiderfloden (som historiskt sett hade markerat gränsen mellan Slesvig och Holstein). De danska nationalisterna hoppades alltså på att kunna införliva Slesvig i Danmark och på så sätt lösgöra det från Holstein. De tyska nationalisterna försökte omvänt bekräfta Slesvigs koppling till Holstein, och på så sätt lösgöra Slesvig från Danmark. Dessa meningsskiljaktigheter ledde i mars 1848 till ett öppet uppror av Schleswig-Holsteins tyska majoritet som stödde självständighet från Danmark och ett nära samarbete med det tyska förbundet. Upproret fick hjälp av ett militärt ingripande från Preussen, vars armé fördrev Danmarks trupper från Schleswig-Holstein. Detta krig mellan Danmark och Preussen varade i tre år (1848-50) och avslutades först när stormakterna pressade Preussen att acceptera Londonprotokollet från 1852. Enligt villkoren i detta fredsavtal återlämnade det tyska förbundet Schleswig-Holstein till Danmark. I ett avtal med Preussen enligt 1852 års protokoll åtog sig den danska regeringen i gengäld att inte knyta Slesvig närmare till Danmark än till sitt systerhertigdöme Holstein.
Den liberala regeringen lyckades ändå 1863 övertala den nya danska kungen, Christian IX, att underteckna en ny gemensam författning för Danmark och Slesvig. Preussen och Österrike blev därmed fria att ingripa som upprätthållare av 1852 års protokoll. I det efterföljande tysk-danska kriget (1864) krossades det danska militära motståndet av Preussen och Österrike i två korta fälttåg. Genom freden i Wien (oktober 1864) avträdde Christian IX Slesvig och Holstein till Preussen och Österrike. Preussen och Österrike bråkade sedan med varandra om de nyvunna territorierna, och till följd av Preussens seger över Österrike i sjuveckorskriget 1866 blev både Slesvig och Holstein en del av Preussen. Detta arrangemang lämnade den danskspråkiga majoriteten i Nordslesvig missnöjd med det preussiska styret.
Encyclopædia Britannica, Inc.
Efter bildandet av det tyska kejsardömet 1871 smalnade den slesvig-holsteinska frågan av till en strid mellan Tyskland och Danmark om norra Schleswig. I Pragfördraget (1866), som hade avslutat sjuveckorskriget, föreskrevs att Nordslesvig skulle återförenas med Danmark om majoriteten av områdets befolkning valde detta genom en fri omröstning, men 1878 kom Preussen och Österrike överens om att upphäva denna bestämmelse. Efter Tysklands nederlag i första världskriget hölls 1920 separata folkomröstningar i de norra och södra delarna av Nordslesvig så att deras respektive invånare kunde välja mellan Danmark och Tyskland. Den norra delen av Nordslesvig röstade med 70 procent för att ansluta sig till Danmark, medan den södra delen röstade med 80 procent för att stanna kvar i Tyskland. Den norra delen av Nordslesvig blev därmed en del av Danmark och den södra delen blev en del av Tyskland. Den därav följande dansk-tyska gränsen i Schleswig har bestått fram till i dag och är inte längre en tvistefråga. Efter andra världskriget slogs den tyska delen av Schleswig ihop med Holstein för att bilda delstaten Förbundsrepubliken Tyskland. (Se även Eiderprogrammet; Hansan.)