Amerikas hjärta är ofta underskattat och undervärderat när man talar om golfbanor och arkitektur av hög kvalitet. Ingen tvekan om att folk med rätta har hört talas om förtjänsterna hos sådana kända banor som Sand Hills och Prairie Dunes, för att bara nämna två. Men det finns ett antal andra som ofta flyger under radarskärmen och några av dem ligger i Jayhawk State.
Shadow Glen kom till tidigt i relationen mellan Jay Morrish och Tom Weiskopf. Layouten har bostäder – så vad mer är nytt – men rutinerna är vackert gjorda och variationen av hål, i kombination med den solida rutinen, ger en engagerande golfrunda.
Vad du får på Shadow Glen är uppkomsten av det körbara par-4 som blev ett viktigt inslag i de ansträngningar som Morrish/Weiskopf-partnerskapet förde fram. Till skillnad från andra arkitekter föredrog duon utmaningar som gick bortom ett starkt beroende av extrema längder för hålen.
En av de stora tillgångarna med Shadow Glen är den övergripande fastigheten. Alltför många människor har detta felaktiga antagande att Kansas är platt – utan böljande partier. Det stämmer i den yttersta västra delen av delstaten, men området i och runt Kansas City har ett stort antal kullar och Shadow Glen är välsignad över att ha detta extra inslag.
Den enda nackdelen är en personlig – jag har aldrig varit ett fan av zoysiagräs och i denna del av USA – är det inte ovanligt att de senaste golfbanorna använder denna typ av gräs. Zoysia är utmärkt när det gäller att hantera den obevekliga värmen och fuktigheten under sommarmånaderna och dess tentakelrötter ger en idealisk täckning. Nackdelen? Alltför ofta har ”mattan” lite riktig studs och som en konsekvens av detta spelas mycket av golfen genom luften.
Den främre nio är en konstant förändring av hål av typen tempo och riktning. Spelarna måste visa upp en hel del skicklighet och bollrörelse från tee.
Den inre sidan arbetar sig fram till Cedar Creek och har det ena skimrande hålet efter det andra. Det 12:e par-3-hålet spelar 260 meter men är betydligt nedförsbacke. Du kommer sedan till ett förstklassigt par-4 vid det 13:e hålet. Hålet har bäckens närhet till vänster om en och gör en sväng i drivezonen. Bäcken slingrar sig tillbaka nära greenen och när käglan ligger tätt på vänster sida måste man vara mycket uppmärksam vid närmandet. Den korta par-4 14:e banan är 285 meter lång och lockar till ett stort spel. Visst kan greenen drivas men bara med en ansträngning som gifter sig med längd och noggrannhet till en green som är helt djävulsk på grund av sin begränsade storlek och inre konturer.
Slutsatsen är välgjord och med den 18:e, som är ett par-5, har du en sista möjlighet att avsluta i storslagen stil innan du beger dig till en libation vid det 19:e hålet.
Shadow Glen är sällan nämnd av många så kallade arkitektoniska aficionadas. Som jag sa i början har Amerikas hjärta ett antal toppbanor som ofta får lite uppmärksamhet. Morrish/Weiskopf-förbindelsen — tillsammans med den lokala hjälten Tom Watson, gjorde en fantastisk insats. Om den här banan hade legat i New York eller LA skulle den ha fått mer uppmärksamhet.
Som en sidoanteckning — de övergripande faciliteterna är förstklassiga och gästfriheten i Mellanvästern är så bra som den kan bli.
Kansas City får inte så mycket uppmärksamhet många gånger i de bredare golfkretsarna men om du kan få en inbjudan när du är i området kommer du att njuta av tiden på Shadow Glen.
M. James Ward