Shiu ansågs som luft vara en svalkande och därmed lugnande gud, som påverkade och lugnade. På grund av associationen med torr luft, lugn och därmed Ma’at (sanning, rättvisa, ordning och balans) avbildades Shu som den torra luften/atmosfären mellan jorden och himlen, som separerade de två världarna efter händelsen med det första tillfället. Shu avbildades också i konsten som bärande en strutsfjäder. Shu sågs med mellan en och fyra fjädrar. Strutsfjädern var symbolisk för lätthet och tomhet. Dimma och moln var också Shus element och de kallades ofta för hans ben. På grund av sin position mellan himmel och jord var han också känd som vinden.
I en mycket senare myt, som föreställer en fruktansvärd väderkatastrof i slutet av det gamla riket, sägs det att Tefnut och Shu en gång bråkade, och Tefnut lämnade Egypten för Nubien (som alltid var mer tempererat). Det sades att Shu snabbt bestämde sig för att han saknade henne, men hon förvandlades till en katt som förstörde alla män och gudar som närmade sig henne. Thoth, förklädd, lyckades så småningom övertyga henne om att återvända.
Grekerna förknippade Shu med Atlas, den ursprungliga titanen som höll upp de himmelska sfärerna, eftersom de båda avbildas när de håller upp himlen.
Enligt den heliopolitiska kosmologin skapade Shu och Tefnut, det första paret av kosmiska element, himmelsgudinnan Nut och jordguden Geb. Shu separerade Nut från Geb när de var i kärleksakten, vilket skapade dualitet i den manifesterade världen: över och under, ljus och mörker, gott och ont. Innan de skiljdes åt hade Nut dock fött gudarna Isis, Osiris, Nephthys (Horus) och Set. Egyptierna trodde att om Shu inte höll Nut (himlen) och Geb (jorden) åtskilda skulle det inte finnas något sätt för fysiskt manifesterat liv att existera.
Shu framställs oftast som en man. Endast i sin funktion som kämpe och försvarare som solguden och han får ibland ett lejonhuvud. Han bär en ankh, symbolen för livet.