(Ursprungligen publicerad på Kajukenboinfo)
De filosofiska skillnaderna
Om man tittar på skillnaderna mellan judo och jujitsu måste man förstå skillnaden mellan en ”Do” och en ”Jutsu”. (Observera: Jutsu stavas ibland jitsu, båda är numera vanligt förekommande.) Dessa två termer används i det japanska språket för att definiera filosofin bakom de två typerna av konstarter. Användningen av dessa två termer är anledningen till att vi ser stilnamn som Judo, Jujitsu, Aikido, Aiki-Jitsu, Karate Do, Karate Jitsu, Kendo, Kenjutsu och så vidare.
”Jutsu” är en term som används för att koppla en kampmetod till krigets kampdiscipliner, snarare än till det moderna Japans idrottsliga eller estetiska praxis. Samurajernas eller krigarnas konster kallas ”jutsu”.
”Do” eller ”Way” beskriver en kampsport som betonar filosofi med moraliska och andliga konnotationer; det yttersta målet är upplysning och personlig utveckling. Man skulle kanske kunna sammanfatta och förenkla skillnaden mellan de två genom att säga att ”Jutsu”-stilar är inriktade på att besegra motståndaren, medan ”Do”-stilar är inriktade på att besegra sig själv.
De historiska skillnaderna
Både judo och aikido har sitt ursprung i det japanska kampsystem som kallas jujitsu. Även om jujitsu inte har haft en prydlig, organiserad historia som många av de mer moderna kampsporterna kan den spåras 2500 år tillbaka i tiden. Vissa historiker hävdar att den har sitt ursprung i Kina, medan andra insisterar på att det är en ursprunglig japansk konst.
En av de tidigaste källorna till jujitsu var prins Teijuns (även känd som Sadagami) läror. Sadagami bildade skolan ”Daito Ryu Aiki-Jutsu” år 880 e.Kr. Denna skola byggde på den hemliga läran ”Shukendo” (shu betyder sökning, ken betyder kraft, do betyder väg). Även om jujitsu betyder ”den mjuka konsten” var det en krigarkonst som utövades av samurajerna i Japan.
Under århundradena har hundratals jujitsu-stilar utvecklats. På grund av jujitsu-teknikernas förödande karaktär var den inte alls lämpad för idrottstävlingar.
Med slutet av Tokugawa-eran på 1800-talet började kvaliteten på vissa jujitsu-skolor att sjunka. Som svar på denna nedgång utvecklade Jigoro Kano 1882 det system som nu är känt som ”judo”. Hans syfte var att öka kampkonstens popularitet och att erbjuda en säker sport med hjälp av utvalda tekniker från krigarkonsten jujitsu. Kano valde att kalla sin skola judo i stället för jujitsu eftersom han ville att hans stil skulle vara mer ett sätt (do) än en krigskonst (jutsu). Han observerade att många av jujitsu-skolorna hade blivit odisciplinerade och att deras elever betraktades som inget annat än rövare. Han såg också att många skolor lärde ut tekniker som var farliga och som gjorde att deras elever skadades i onödan. Han kände att han måste skilja sin skola från de många skolor som hade fått ett oetiskt rykte. Så småningom anslöt sig de flesta av de existerande jujitsu-skolorna till Kanos Kodokan (judoskola). De återstående jujitsu-skolorna försvann antingen eller arbetade flitigt för att förbättra sin undervisning och stärka sin stil.
De fysiska skillnaderna
Judo och jujutsu har många liknande tekniker som kast, ledlås och strypgrepp. Den fysiska skillnaden mellan de två kampsporterna är hur teknikerna utförs och vilken tonvikt varje konstart lägger på vissa tekniker.
Jujutsu
Men även om många anser att samurajerna var de största svärdsmännen genom tiderna, var de också tvungna att vara mycket skickliga i obeväpnad kamp. Deras jujitsu skapades av krigare och testades i strider på liv och död. Det var ett komplett stridssystem som innehöll slag, sparkar, kast, ledlås och strypgrepp. De tidiga jujitsu-utövarna tränade också med svärd och naginata (långbladigt spjut). I strid använde samurajen sina jujitsu-kunskaper i en kamp på liv och död om han blev avväpnad. När samurajen stod inför en beväpnad motståndare hade samurajen troligen bara en möjlighet att avväpna och döda honom. Av denna anledning skulle samurajen försöka undvika motståndarens utfall och sedan ta tag i armen som höll vapnet. Han skulle sedan applicera ett ledlås på lemmen.
Dessa ledlåsningstekniker var utformade för att förstöra lemmarna genom att skilja dem åt och slita isär de anslutande musklerna och senorna. Ledlåset skulle med största sannolikhet följas upp av ett slag eller en spark mot ett vitalt område som var avsett att snabbt döda eller oskadliggöra motståndaren. Om kampen gick till marken hade samurajen färdigheter för att snabbt strypa sin motståndare med olika strypgrepp.
De flesta moderna jujitsu-skolor har behållit krigarnas sätt i sin filosofi, samtidigt som de ändrar de fysiska teknikerna bara tillräckligt mycket för att möjliggöra säker träning.
Judo
Men medan jujitsu skapades på slagfältet av krigare skapades judo i fredstid för fredliga syften. Under sina tidiga år ansågs judo inte vara något annat än en av de olika stilarna inom jujitsu. Så småningom blev judo det accepterade namnet på det system som lärdes ut vid Kanos Kodokan.
Jigoro Kano hade en omfattande kunskap om jujitsu och förklarade alltid att judos fysiska tekniker, med undantag för atemi waza (slag mot vitala punkter), kom från jujitsu. De mest utbredda jujitsu-stilar som påverkade utvecklingen av judo var kito ryu och tenjin shinyo ryu. Även om judo innehåller alla tekniker från jujitsu, ligger tyngdpunkten på kasttekniker. Nyckeln till alla kasttekniker ligger i försvararens förmåga att få sin motståndare ur balans. En annan styrka i judo är dess starka markstridstekniker (Newaza). Atemi Waza (slag med vitala punkter) lärs normalt endast ut till elever med svart bälte. De många slag och sparkar som utgör judos atemi waza är ett direkt resultat av samarbetet 1921 mellan Kano och Gichen Funakoshi. Funakoshi lade i sin tur till olika judotekniker till sitt shotokan karatesystem.
Originally published at kajukenboinfo