Slump Test

Syfte

Slump-testet är ett neuralt spänningstest som används för att upptäcka förändrad neurodynamik eller känslighet i neurala vävnader.

Teknik

Anmärkning:

Slumptestet beskrivs olika bland källorna. Gemensamt för källorna är att smärta reproduceras när spänning appliceras på dura under testet. Den teknik som avbildas nedan är anpassad från Mark Dutton.

Beskrivning:

För att påbörja testet ska patienten sitta med händerna bakom ryggen för att uppnå en neutral ryggrad. Det första steget är att låta patienten sjunka framåt i bröst- och ländryggen. Om denna position inte orsakar smärta, låt patienten böja nacken genom att placera hakan på bröstet och sedan sträcka ut ett knä så mycket som möjligt.

Om det orsakar smärta att sträcka ut knät, låt patienten sträcka ut nacken till neutral position. Om patienten fortfarande inte kan sträcka ut knät på grund av smärta anses testet vara positivt.

Om det inte orsakar smärta att sträcka ut knäet, be patienten att aktivt dorsalflexera fotleden. Om dorsalflexion orsakar smärta, be patienten böja knäet något medan han fortfarande dorsalflexerar. Om smärtan reproduceras anses testet vara positivt.

Förny testet på motsatt sida.

Övertryck kan appliceras under alla testlägen.

Evidens

En viss försiktighet är nödvändig eftersom den diagnostiska noggrannheten hos slump-testet diskuteras! Under slump-testet sätts de neurala strukturerna i kotkanalen och foramen långsamt och progressivt på maximal sträckning. I en nyligen genomförd Cochrane-granskning (om fysisk undersökning för lumbala radikulopati på grund av diskbråck hos patienter med ländryggssmärta) har man också tittat på de tillgängliga uppgifterna om Slump-testet. Författarna listade två studier som rapporterade resultat om slump-testet. Stankovic et al (1999) presenterar resultaten av slump-testet vid olika gränsvärden (vinklar vid vilka smärta uppstod) och visar att sensitiviteten för slump-testet var dålig (0,44, 95 % KI:0,34-0,55) och specificiteten endast något bättre (0,58, 95 % KI:0,28-0,85) när man använde ett strikt gränsvärde (smärta som strålar ut under knäet). Känsligheten ökade (men specificiteten minskade) när man använde en mildare gräns (smärta var som helst). Majlesi et al (2008) rapporterade liknande känslighet (0,84), men högre specificitet (0,83), med användning av ett okänt gränsvärde för ett positivt testresultat. Det var alltså oklart när ett test bedömdes som ”positivt”. Den högre specificiteten kan också delvis vara ett resultat av den här studiens fallkontrolldesign: patienter med ryggsmärta valdes ut som kontroller om MRT-fynden var helt normala.

1. Flynn TW, Cleland JA, Whitman JM. Users’ Guide to the Musculoskeletal Examination: Fundamentals for the Evidence-Based Clinician. Buckner: Evidence in Motion; 2008.
2. Dutton M. Orthopaedic Examination, Evaluation and Intervention. 2nd ed. New York: McGraw-Hill Companies, Inc.; 2008.
3. Maitland GD. Slump testet: Undersökning och behandling. Austr J Physiother, 1985; 31: 215-219.
4. van der Windt DA, Simons E, Riphagen II, Ammendolia C, Verhagen AP, Laslett M, Devillé W, Deyo RA, Bouter LM, de Vet HC, Aertgeerts B. Fysisk undersökning för lumbala radikulopati på grund av diskbråck hos patienter med ländryggssmärta. Cochrane Database Syst Rev, 2010; 17(2): CD007431.
5. 5,0 5,1 Majlesi J, Togay H, Unalan H, Toprak S. The sensitivity and specificity of the Slump and the Straight Leg Raising tests in patients with lumbar disc herniation. J Clin Rheumatol, 2008; 14: 87-91.
6. 6,0 6,1 Stankovic R, Johnell O, Maly P, Willner S. Användning av lumbala extension, slump test, fysisk och neurologisk undersökning vid utvärdering av patienter med misstänkt herniat nucleus pulposus. En prospektiv klinisk studie. Man Ther, 1999; 4: 25-32.