Min far sa en gång till mig att världen är uppdelad i två typer av människor: de som tror att världen är uppdelad i två typer av människor och de som inte tror det. Oavsett var du hamnar i den här frågan är det uppenbart att det finns en vanlig – om än inte alltid hälsosam – mänsklig impuls att klassificera objekt i grupper. Inom biologin faller detta på taxonomer, vars uppgift är att klassificera levande (och en gång levande) organismer i arter, arter i släkten, släkten i familjer och så vidare. De gör detta inte bara för att tillfredsställa en impuls att klassificera, utan också för att det säger oss något om utvecklingstakten och de faktorer som styr den.
Taxonomer är en beundransvärt noggrann och blygsam skara. Många ägnar en karriär åt att reda ut taxonomin för en eller två grupper. På senare år har man dock försökt gå längre och säga något om det totala antalet arter inom stora grupper som fiskar eller i stora delar av planeten som havet. Denna strävan går längre än traditionell taxonomi: man frågar om arter som ännu inte har upptäckts.
Förvånansvärt nog är till och med antalet arter i havet som redan har identifierats osäkert. Detta beror på att ingen tills nyligen har försökt att systematiskt katalogisera de många tusen artiklar, monografier och andra rapporter som gömts i laboratorier och bibliotek runt om i världen – en del är ganska svåra att hitta – och som beskriver nya arter. En fördel med ansträngningarna att uppskatta det totala antalet arter i havet har varit att man har börjat konsolidera dessa uppgifter i databaser som World Register of Marine Species (WoRMS), som nu innehåller cirka 226 000 artnamn (exklusive bakterier, virus och arkéer). Men hur kan man uppskatta antalet oupptäckta arter?
Ett tillvägagångssätt bygger på art-area-kurvan, som sammanfattar hur antalet arter i en region ökar med regionens yta. Genom att se hur arter ackumuleras när den yta som täcks av taxonomiska undersökningar ökar kan biologer göra uppskattningar om hur många arter som finns i en region med en yta som är lika stor som havet. Ett stort problem med detta tillvägagångssätt är att den totala yta som täcks av taxonomiska undersökningar är en mycket liten del av havet, och därför kan olika prognosmetoder ge väldigt olika svar.
Ett annat populärt tillvägagångssätt använder sig av det sätt på vilket upptäckter av arter ackumuleras med tiden för att uppskatta framtida upptäckter. För vissa grupper, som marina däggdjur, har upptäcktsfrekvensen sjunkit snabbt och kanske är det inte så många fler arter som förblir oupptäckta. För andra grupper, t.ex. ryggradslösa djur, har upptäcktsfrekvensen faktiskt ökat stadigt med tiden, så en uppskattning baserad på denna ständigt ökande frekvens är i princip oändlig. Men denna metod har ett mer grundläggande problem: den upptäcktsrekord som denna metod bygger på är en produkt av mänsklig verksamhet, inte någon naturlig process.
I grova drag varierar uppskattningarna av antalet oupptäckta arter i havet från några hundra tusen (Redaktörens anmärkning: såsom en nyligen gjord uppskattning, som involverar NMNH-forskare) till mer än 10 miljoner. Jag själv föredrar den höga siffran eftersom man varje gång man tittar i en ny del av havet nästan alltid hittar många nya arter.
Redaktörens anmärkning: Lär dig mer om Census of Marine Life: ett tioårigt projekt där forskare från hela världen försökte upptäcka och katalogisera så många arter i havet som möjligt – upptäckta eller oupptäckta – och uppskattade hur mycket arbete som fortfarande återstår att göra.