Om de banor som jag har spelat är Somerset Hills den bana som har stigit i min personliga ranking efter varje gång jag har spelat den. Vid upprepade besök på andra banor ändrar jag ibland min ranking något. Min första ranking av Somerset Hills var fel efter första gången jag spelade den. Även om jag gillade Somerset Hills efter mitt första besök tyckte jag att det fanns för många ”genomsnittliga” hål, jag tyckte att några hål var osammanhängande/inkonsistenta med resten av banan och jag tyckte att det bara fanns fyra mycket bra hål – det första, det andra, det åttonde och det femtonde. Jag gick därifrån och tyckte att greenerna och greenkomplexen var mycket bra, men i övrigt var det en över genomsnittlig bana. Jag placerar den bland de 150 bästa i USA. Nu skulle jag placera den nästan 100 platser högre.
I diskussionen om golfbanor med några av mina golfvänner blev de ofta förvånade över att jag inte gav Somerset Hills (eller Shoreacres) ett högt betyg. Tja, ibland får man inte rätt från början. Det är därför det ofta är tillrådligt att spela en mycket bra golfbana minst tre gånger innan man gör en utvärdering.
Men även om greenerna/den gröna omgivningen fortfarande är den bästa egenskapen hos Somerset Hills, så värdesätter jag nu även ruttplaneringen. A.W. Tillinghast har både ritat och designat en underbar golfbana. Även om det nu kan tyckas uppenbart att hans ruttplanering maximerar markens egenskaper, var man ändå tvungen att anlägga den med den tidens teknik. Som med all mark hade Tillinghast tillgång till olika alternativ för att anlägga golfbanan, men det är uppenbart att han valde det rätta alternativet. Det var först efter att ha spelat den för fjärde gången som jag insåg att de främre nio har lika stora förändringar i terrängen som de ofta mer dramatiska förändringarna på de bakre nio. Med alla markförflyttningar valde Tillinghast de bästa platserna för tees och greenplatser. Han var tvungen att ta hänsyn till skogar, dammar, vattendrag, dalar, ett stenbrott, höjningar och kullar. Han fick allting rätt.
Jag tycker också nu att det andra hålet troligen är det finaste redan i världen. Till skillnad från North Berwick Wests underbara (och första) redan kan man på Somerset Hills se vad man måste göra på detta redan medan det på North Berwick är ett blindslag. Välj själv, men jag sätter Somerset Hills redan strax före, även om North Berwicks redan är mer minnesvärd.
Banan är 6784 meter lång från Blue tees, par 71, betyg 73,2/137. Från de vita tees är den 6350 yards, rankad 71,2/132. Det finns två andra uppsättningar tees och ytterligare två kombinerade tees. Vi spelade på Blue/White-kombinationen, som är cirka 6550 meter lång, med en rating på 72,2/137.
1.Par 4 – 462/445. Det är utan tvekan det svåraste hålet på golfbanan, denna dogleg höger spelar nedåt för approach-slaget. Från tee finns det ingen utsikt över den andra halvan av fairwayen och inte heller över vinkeln på dogleget. Fairwayen ligger mellan äppelträd på båda sidorna, vilket är anledningen till att hålet har fått namnet ”orchard” (fruktträdgård). Att gå till höger från tee leder in i träden. Om du går för långt till höger kan du hamna på den tredje green. Längre ner på fairwayen till vänster, men troligen inte i spel för vanliga spelare, finns ytterligare en samling små träd. Längre spelare måste tänka på träden på vardera sidan och de tre små bunkrarna i det yttre hörnet av dogleggen. Fairwayen lutar lite åt höger när den faller ner mot green. Till höger cirka 75 meter från green placeras två långa bunkrar med ytterligare två på höger sida. Greenen har högre mark till vänster och ett fall till höger in i dessa bunkrar. Greenen är brant sluttande till höger så det idealiska slaget kommer in så långt till vänster som man vågar. Bollen kommer att släppa och springa en bra bit på green med ett fall på baksidan. Det är ett mycket knepigt hål och ett bra hål.
Jag har spelat här på hösten när träden är på topp ”röda” nära infartsvägen och färgen är fantastisk. Man ser dessa träd från så många tees på front nine.
2.Par 3 – 205/175. Från en förhöjd tee kan man se vad som förväntas av dig…..hit någonstans cirka 7 meter kort från green eller allra längst fram med ett så högt slag som man kan slå eftersom bollen kommer att färdas på ytan till vänster. Om man slår någonstans nära mitten av greenen kommer bollen att gå hela vägen till vänster bak, eventuellt precis utanför greenen och in i rough. För ”ögongodiset” finns det tre korsbunkrar placerade i dalen nedanför greenens framsida. Det finns ytterligare en bunker kort till höger som leder till en knepig återhämtning. Bunkern på framsidan/mitten till vänster är mycket djup och kräver ett slag på cirka åtta fot högt för att komma tillbaka på ytan. Greenen har en brant bank till höger som skickar bollar till vänster medan den mindre banken till vänster i mitten av greenen kan rädda en boll från att hamna i bunkern. Det är en av de mest skrämmande men samtidigt vackra och tankeväckande par 3:orna i världen. Fram till den här senaste rundan hade jag gjort par varje gång…..Jag har fortfarande inte gjort en bogey på den…..men nu har jag gjort en 5.
3.Par 4 – 376/364. Arbetar tillbaka mot äppelträdgården, ”bunker hill” erbjuder en bred fairway med två bunkrar till höger som är någorlunda djupa och en enda bunker till vänster. Det finns en mittbunker cirka 20 meter före green med ytterligare en bunker inbyggd på höger sida av kullen där det ligger en platågrön. Till vänster finns fyra bunkrar med den sista bunkern på baksidan av green. Detta är ett blint approachskott till en back-to-front sluttande green med en kulle bakom. Bollar som slås lite för hårt har en chans att komma tillbaka på green. Ändå är green inte så sluttande på den bakre halvan så mycket som det verkar. Det här hålet är rent roligt och en visuell fröjd från fairway.
4.Par 4 – 460/429. Det här hålet har fått namnet ”dolomiter” på grund av de högar som går ner på vänster sida av fairway och sedan tar fart igen på vänster sida när du närmar dig green. Drive verkar vara något nedförsbacke. Dessa kullar sattes på plats för att skilja det fjärde från det sjätte hålet men kommer in i spelet eftersom det finns många av dem. Den idealiska linjen till green är från höger där en enda bunker är placerad innanför fairway på cirka 210 meter. Närmarschskottet går uppåt eftersom greenen är placerad på mark som har högre mark bakom sig. Det finns en tidig bunker till höger om fairwayens början men jag tycker att den är mer aktuell för det tionde hålet. Ytterligare en bunker väntar på höger sida vid greenen som är brant bankad bakåt till framåt med ett slags andra nivå. Det är en av de snabbaste nedförsbackeputtarna jag någonsin spelat, men på den här banan fann jag mig själv säga det flera gånger. Detta är ett bra golfhål.
5.Par 4 – 350/326. Det kanske svagaste hålet på golfbanan, ”Nairn”-hålet spelar svagt nedåt. Det finns en bunker på fairwayens vänstra sida som lätt bör kunna bärgas och är den ideala linjen till denna lätta dogleg vänster. Nedanför den högra sidan finns fem små bunkrar följt av en stor bunker troligen 250 meter från tee. Greenen är helt omgiven av bunkrar, sex stycken, och är udda formad med en utbuktning bakåt till vänster. Bakre höger har två höga, vassa, långa rullande kullar som är placerade innanför green. Jag tror inte att pinnen ofta är placerad i det här läget, men om den är det är en 3 eller 4-putt en verklig möjlighet.
6.Par 5 – 501/478. För bättre, långa spelare är ”Plateau”-hålet lätt eftersom det saknar längd och har en green som inte håller samma kvalitet som de tidigare greenerna (på de flesta banor skulle det sannolikt vara den bästa greenen). Detta skarpa dogleg höger har träd på båda sidor, men den högra sidan kan bäras av den bättre spelaren och lämnar kanske så lite som 190 meter till green. Hålet spelar uppåt för teeslaget innan det i princip planar ut. Från tee finns det en stor bunker att rensa innan fairwayens början och ytterligare en bunker placerad till vänster cirka 230 meter bort. Om man inte kan ta sig över träden är det smartare att spela ner på vänster sida så att hålet öppnas upp. Fairwayen har en liten separation även om jag inte tror att det högre gräset är något större problem om man hamnar där. Nedanför den vänstra sidan finns en stor bunker som är mer i spel för den kortare slagaren. Denna följs av en handfull dolomiter på vänster sida medan den högra sidan är översållad med dolomiter för separationen från det fjärde hålet. Vid green finns en lång sektion av upphöjd vall till vänster med en bunker som sitter innanför den och green. På den högra sidan finns tre bunkrar. Greenen är ganska lång för längden på det här hålet med flera kuperingar i den överlag som går från bak till fram.
Min uppfattning är att klubben inte äger marken bakom hålet för att kunna förlänga det. För dagens spel för de bättre spelarna behöver det här hålet ytterligare 40-75 meter. Kanske borde de placera en tee bakom den femte green, på vänster sida av det tredje hålet, eller förvärva mark bakom den befintliga green. Men det är inget fel med ett par 5 med risk och belöning för de bättre spelarna.
7. Par 4 – 493/453. Detta är ett fint, långt hål men inte riktigt lika intressant som det första hålet. Det här hålet spelar i princip rakt, även om fairwayen klämmer in vid landningszonen från höger sida. På vänster sida finns en stor, V-formad bunker vid krönet av kullen. Längre slag kommer att flyga över höjningen i kullen och bollen kommer att få en rejäl roll-out på andra sidan när marken faller ner mot green. Det finns två bunkrar till höger som också ligger innanför fairwaylinjen ungefär 100 meter bort. Nere till vänster finns två utspridda bunkrar. Grönan har en enda bunker till vänster och två flankerande bunkrar på baksidan. Detta är det sällsynta hålet där det finns två ställen där man kan missa och ha en god chans att återhämta sig, antingen kort eller till höger om greenen. Det idealiska slaget landar kort från greenen och löper på ytan. Jag tycker att green lutar mindre åt vänster än vad marken antyder. Det här hålet är vackert eftersom det är backdroppat av vackra träd och representerar det längsta avståndet från klubbhuset på banan.
8.Par 3 – 230/205. Med en härlig lada och ett hem som ligger långt bakom denna green och den nionde fairway, en liten damm precis vid tee som sitter långt nedanför dig, är detta ett av de mest visuellt intressanta hålen på banan. Du spelar över den lilla dammen till en green som är något högre än tee. Grönan omges av två framträdande kullar i båda hörnen på greenens framsida. Den högra högen har en bunker inbyggd i den också följt av en lång bunker till höger. Den vänstra högen har två bunkrar inbyggda i den och ytterligare en bunker till vänster om den. På den vänstra baksidan av green finns två bunkrar. Höjderna är tillräckligt upphöjda så att om en av dem är kort och pinnen ligger bakom dem har du ett halvblint slag. Greenen har en hel del inre rörelser, till en svall framtill till vänster som tvingar bollar tillbaka ner på greenen, en nedre högra halva och olika små krusningar. Det är ett svårt par trots greenens stora storlek.
9.Par 5 – 529/514. ”Westward Ho” kritiseras ofta för att vara för kort samt att den erbjuder en möjlighet att förkorta hålet genom att spela till vänster nedför den första fairwayen (enkel lösning: gör det out-of-bounds att göra det). Detta dogleg vänster har en upphöjd tee som spelar över en liten dal till slut till högre terräng. Den vackra vita ladan och huset ligger till höger. Doglegbanan går runt den äppelträdgård som nu ligger till vänster. Om man slår för långt till höger kommer man att hamna i hög svingel. Fairwayen avbryts vid sin vändning av ett komplex av bunkrar och upphöjda kullar som ser väldigt ”rough” ut. Detta område är ungefär 40 meter långt. Du vill inte gå till vänster in i fruktträdgården eftersom grenarna är ganska låga till marken. De flesta tror att spelet till hålet är mer från höger eftersom green är vinklad från höger till vänster med en betydande lutning till vänster. Jag tycker dock att det går bra att spela från vänster sida av fairway om man kan se var pinnen är, eftersom man vet att man måste träffa den främre högra delen av green. Jag gillar de alternativ som presenteras här. Två bunkrar bevakar den vänstra sidan av fairwayen som har flera rullar i den. Till vänster om greenen som ligger en bra bit under den finns två djupa bunkrar medan det på höger framsida finns en enda bunker. De första gångerna jag spelade det här hålet tänkte jag inte så mycket på det eftersom jag var tillräckligt lång från tee. Men när jag förlorar distans tycker jag att det här hålet erbjuder en hög grad av utmaning både när det gäller att ta sig till green och på green.
Den bästa utsikten över redan andra hålet är från den nionde tee.
10.Par 5 – 490/478. ”Sunningdale” är av många känt som golfbanans svagaste hål på grund av dess brist på längd i kombination med att tee-slaget spelar betydligt nedåt. Även om greenen ligger på toppen av en höjning i marken gynnas man överlag mer av nedförsbacken så det här hålet spelas kortare än 490/478. Detta är den enda icke-originala green på golfbanan eftersom green behövde dras om från en plats som låg långt från den nuvarande platsen. Vid den tidpunkten spelades hålet som ett par 4. Det finns en diskussion om att lämna hålet oförändrat, att omvandla det till ett par 4 genom att flytta tee boxen framåt, eller att flytta green så mycket som 70 meter in i skogen som klubben äger, men replikera green. Om hålet förlängs vill man replikera det här greenkomplexet eftersom det är bra.
Avslaget ligger något inkilat mellan driving range och övningsområdet för kortspel, med högt gräs och två bunkrar i det högra och inre hörnet av dogleg. Ytterligare en bunker ligger till vänster som är en del av det fjärde hålet. Fairwayen är smal. Efter utslaget, ungefär halvvägs till hålet till vänster finns en liten bunker. Greenen frontas av två djupa bunkrar till en ”varmluftsballong”-green med sin smala öppning. Det finns en uttalad lutning från bakåt till framsida på denna green där bollar som slås nästan mitt på green faller tillbaka in i bunkrarna. Jag gillar hålet för utsikten från tee och greenkomplexet även om jag kan se att bättre spelare skulle kritisera det. Greenhastigheten här motsvarar hastigheten på det fjärde hålet.
11.Par 4 – 413/388. Många svärmar om detta par 4 i nedförsbacke till en nästan 90 graders dogleg höger tillbaka uppför en kulle till en annan platågrön. Längst ner på båda sidorna finns skogar. På höger sida finns en bäck som korsar fairwayen. De stora spelarna kommer att slå till botten av kullen, vilket ger en kort till medelhög järnlinje till greenen. Det finns en bunker till vänster cirka 40 meter före green när marken börjar stiga och den är bara i spel för dem som slår ett slag på höger sida av fairway. Till vänster vid en stor damm finns en lång, tunn bunker som är utformad för att hindra bollar från att komma in i dammen eftersom den ligger på botten av fallhöjden. Greenen är mycket vågig. Det här hålet påminner mig lite om det tionde hålet på Augusta National eftersom det har ett utslag i nedförsbacke och hålet avslöjar sig självt när du svänger. Slutligen, precis som vid det tionde hålet på Augusta National är greenen placerad i uppförsbacke. Jag vet att hålen är mycket olika långa och att doglegs går i motsatt riktning, men det väcker minnen hos mig. Det här hålet kallas ”perfektion” kanske för att det kräver ett perfekt utslag, eller kanske för att det har en vacker utsikt på hösten, eller kanske för att det kräver ett perfekt andra slag. I vilket fall som helst är det ett bra golfhål och utnyttjar dammen, skogen och terrängförändringen ”perfekt”.
12.Par 3 – 150/140. Även om jag normalt sett inte är något stort fan av träd som försvarslinje, fanns det när jag först spelade den här banan ett träd som hängde över en del av den högra sidan av den här greenen. Tråkigt nog är trädet nu borta. Det som återstår är en vacker utsikt över ett kort par 3 med dammen framför green, som går ner på vänster sida och fortsätter till en del av dess baksida. På greenens högra sida finns en brant kulle som med tur antingen skickar bollen på green eller in i en bunker. Bakom green finns också en bunker. Greenen är kraftigt sluttande från bakre höger till främre vänster och man måste verkligen slå en putt från framsidan till en bakre pin. Inställningen av hålet är underbar, även om hålet inte alls är i samma klass som den andra och åttonde.
Efter att ha spelat hålet och gått uppför kullen bakom green till trettonde tee bör man vända sig om och titta tillbaka uppför den tolfte, elfte, sjuttonde och artonde till klubbhuset som ligger högt upp på kullen. Det är en magnifik utsikt som är värd en bänk att sitta på och nypa sig själv i armen. Även om hålet heter ”förtvivlan”, oavsett hur du spelade det, kommer du snart att glömma din poäng när du tittar på den utsikten.
13. Par 4 – 415/393. Spelar med skog till vänster och öppen mark till höger, detta är ett lätt uppåtriktat utslag med ingen utsikt över greenen från utslaget. Det finns en bunker till höger som är lätt att bära. Den större faran är träden på vänster sida som skärmar av fairway cirka 165 meter från green, mer från vänster. Större spelare kommer att bära upphöjningen och få sina bollar att rinna ut när hålet går svagt nedåt. Ungefär 50 meter från green finns en samling av tre bunkrar som ligger inne på vänster sida av fairway. Det finns en bunker till höger och två till vänster. Inget av detta förbereder dig verkligen för green, ett slags Biarritz-svackdike som ligger nästan i mitten av green med svackdiken på båda sidor som är cirka 15 tum djupa. Greenens framsida är mycket brant som en lång falsk front så bollar som kommer nära framsidan av ”Biarritz” men inte hittar svallen kan gå hela vägen utanför green. Även om jag inte håller detta par 4 i samma klass som flera på den främre nio, är det ett mycket intressant hål.
14.Par 4 – 422/371. De rundor jag hade spelat på Somerset Hills före den senaste (5 september 2020) bildade ett intryck i mitt sinne att hålen tretton till femton var ”bortkopplade” från resten av banan eftersom de låg på en egen bit mark med egna skogar. Jag har fortfarande den känslan, men inte lika starkt. Medan tretton går ut till det yttersta hörnet av banan på den bakre nioan (därför kallas det ”hörnet”), går fjorton parallellt tillbaka åt andra hållet. Från tee har ”Ridge” flankerande träd och bunkrar som är i spel för kortare spelare. Längre slagare har dessa försvar med 100 meter. Greenen ligger under dig och har två upphöjda bunkrar till vänster och tre till höger. Greenen löper i stort sett bort från dig men har stora taggar i den. Från fairway ser detta ut att vara en oändlig green. Det är en av de största greenerna på banan och på grund av kuperingarna har den många alternativ till pinnen. Jag tycker inte att teeslaget är särskilt intressant men närmandet till ett magnifikt grönkomplex gör detta till ett fängslande golfhål. Jag skulle kunna stå här länge och titta på denna green och dess omgivningar.
15.Par 4 – 404/373. Från mitt första besök är ”happy valley” det hål som jag minns mest och som jag tyckte var det bästa på back nine. Det är en ganska skarp dogleg till höger med ett lätt uppåtriktat utslag till en bred fairway. I den inre svängen av dogleget finns en stor bunker när marken börjar falla neråt till green. Till höger finns en skog med en enda bunker i det yttre hörnet medan den vänstra sidan erbjuder spridda träd/skogar som kommer in i spelet för den längre slagaren som inte faderar sin boll från tee. Större slagare får en rejäl spark framåt nerför fairway som kan lämna ett slag så lite som en sandwedge. Svårigheten för de flesta spelare är möjligheten till en hängande lie för deras approach-slag. Bäcken skär tvärs över greenens framsida och fortsätter upp på vänster sida. Greenen har en kulle på vänster sida och ett slags andra nivå bakåt mot framsidan. Även om green ser ut att luta mot bäcken, lutar den mot det sextonde hålet till höger där det finns lägre mark. Även om jag har spelat flera hål som detta på andra banor, är inställningen på detta hål när du svänger runt hörnet och hålet avslöjar sig själv vackert, särskilt på hösten. Precis som det elfte hålet väver det här hålet vackert in skogen, förändringar i terrängen och en bäck.
16.Par 3 – 170/162. ”Deception” brukade vara ett knepigare hål eftersom det fanns ett träd som stod närmare green som man var tvungen att ta hänsyn till. Du spelar över en dal där det ligger en damm som i slutändan blir en bäck som vinklar diagonalt till höger om hålet. Greenen är upphöjd och ligger med högre mark till vänster och bakom den. Det finns en bunker längst fram till höger som leder till ett halvblint slag eftersom den är så djup. Det finns också två bunkrar som är placerade längst bak till vänster. Greenen löper fram till höger och är en annan snabb green om man är ovanför den. Från vänster sida till en högerpin är den både snabb och brytande mot den högra främre bunkern. Den vänstra sidan av greenen har ett rejält fall. Det är ett trevligt par 3 även om det minskar lite på grund av förlusten av trädet.
17.Par 4 – 370/355. Många människor nedvärderar ”quarry”, för dess blinda utslag över en upphöjning som om man spelar rakt, spelar över ett gammalt stenbrott. Det korrekta spelet är till vänster där det är lättare att fånga upp en rejäl fallhöjd i marken och få upp till 80 meter rullning. För de längre spelarna finns det två uppsättningar av två bunkrar som är förskjutna på den högra sidan av fairway. Jag gillar greenkomplexet som ligger ner i en dal med tre bunkrar till höger och en längst fram till vänster vilket lämnar en smal öppning till en böljande green som lutar fram till bak men med fallhöjd på alla sidor. Även om det inte är ett av de bättre hålen på banan så utnyttjar utformningen av det här hålet markrörelsen på ett perfekt sätt. Liksom vid det fjortonde hålet beundrar jag också mycket vad Tillinghast gjorde med greenkomplexet för att ge hålet karaktär och en prövning.
18.Par 4 – 344/301. Jag älskar namnet på hålet: ”Thirsty summit”. Det här hålet spelar betydligt uppåt och om du inte riktigt når kullens krön kommer din boll att tumla tillbaka ner för kullen cirka 40 meter, vilket lämnar ett blint approach-slag på cirka 185 meter. Det finns en enda stor bunker till höger. Den verkliga utmaningen på hålet är greenkomplexet där det finns en lång bunker till vänster under greenytan, en central bunker strax innan green, en bunker till höger och en på baksidan. Mellan den centrala bunkern och den vänstra bunkern finns en rejäl fördjupning där ens boll kan nästla sig in i några av de högsta roughs på greensidan. Greenen har flera pucklar och kullar i den, överlag går den åt vänster. Varje putt som är längre än sex meter ger en treputt.
När vi diskuterade det här hålet kände många att det påminde dem om bra golfbanor i Skottland, där det sista hålet så ofta är lite av en besvikelse. När jag satt där, kallade jag på mina minnen av de bra banorna i Skottland och fann mig själv hålla med om denna kommentar i vissa avseenden, t.ex. Cruden Bay, Nairn, Castle Stuart, St. Andrews Old (exklusive stadsmiljön), Kingsbarns, North Berwick West, Machrihanish Old, Gullane #1 eller #2….men när jag tänker på Trump Turnberry Ailsa, Carnoustie, Muirfield, Royal Troon Old….är det inte fantastiskt att en amerikansk golfbana i inlandet får en att tänka på de fantastiska banorna i Skottland?
Somerset Hills kommer aldrig att vara värd för en stor turnering, eftersom de bästa spelarna troligen skulle göra rundor långt under par om deras puttning är bra, men det är en bana som man kommer att njuta av att spela varje dag. Medlemmarna på banan har något mycket speciellt här i både deras klubbhus, miljön, tennisområdet och en magnifik golfbana. Denna bana utnyttjar marken på ett skickligt sätt som ett primärt designelement från placeringen av tees till placeringen av greenerna. Greenerna och deras omgivningar är några av de bästa som man någonsin kommer att spela på någonstans. Man skulle kunna hävda att det är Tillinghasts ”mästerverk” bland många enastående golfbanor.