De 57 delegaterna till den andra kongressen för det lilla, grälsjuka och till synes ineffektiva ryska socialdemokratiska arbetarpartiet samlades i ett loppisförsett mjöllager i Bryssel den 30 juli 1903. Georgi Plechanov, den respekterade ryska marxistveteranen, valdes till ordförande, men delegaterna kände sig obekväma i Belgien och flyttade till London, där man kunde lita på att myndigheterna skulle ignorera dem. Deras möten hölls i en fiskeklubb med fisketroféer på väggarna och i rum på pubar och kaféer. Mötena var ytterst bråkiga, med många våldsamma diskussioner, skottlossning och oändliga hårklyverier när varje liten punkt dissekerades och analyserades. Det blev tydligt att partiet var splittrat mellan två grupper, bolsjevikerna (”majoriteten”) och mensjevikerna (”minoriteten”).
Bolsjevikerna gjorde anspråk på namnet efter att ha fått sin vilja igenom i ett bråk om redaktionen för partitidningen Iskra (”Gnistan” – som skulle ”starta en stor eldsvåda”). Mensjevikerna accepterade oklokt nog benämningen, även om de faktiskt oftare var i majoritet. Båda grupperna var entusiaster för kapitalismens undergång och tsarregimens störtande, men mensjevikerna, ledda av Martov, förespråkade ett stort, löst organiserat demokratiskt parti vars medlemmar kunde komma överens om att skilja sig åt på många punkter. De var beredda att samarbeta med liberalerna i Ryssland och hade skrupler när det gällde våldsanvändning. Bolsjevikerna, ledda av Lenin, var hårda revolutionärer som inte skulle ha känt till en skrupelfrihet om den gav dem en drink.
Lenin hade ingen tid för demokrati och inget förtroende för massorna. Han ville ha ett litet, hårt organiserat, strikt disciplinerat parti med heltidsmedlemmar som gjorde vad de blev tillsagda, följde partilinjen i alla avseenden och som skulle vara mycket svårare att infiltrera för den tsaristiska polisen. (En av kongressens egen organisationskommitté var händelsevis en agent för den ryska hemliga polisen.)
I sina anteckningar vid denna tid kallade Lenin sin grupp för ”hards” (hårda) och sina motståndare för ”softs” (mjuka). När en delegat beklagade sig över att okamratliga attityder förstörde kongressen, svarade Lenin skarpt att han tvärtom uppskattade en bra öppen strid i stället för ändlöst prat utan resultat. Hans attityd angreps som elitistisk och tyrannisk. Den ungdomlige Trotskij, som nu och för många år framåt var mensjevik, ska vid ett tillfälle ha sagt till Lenin: ”Det är diktatur du förespråkar”, varpå Lenin svarade: ”Det finns inget annat sätt.”
Lenin, som nu var 33 år gammal (Martov var 29, Trotskij 23), hade startat Iskra i samarbete med Plechanov i München 1900 och han var huvudredaktör för tidningen, till vilken han, Martov och Plechanov var de främsta bidragsgivarna. Kongressen beslutade att inrätta en centralkommitté som skulle övervaka ett nytt partiråd och en ny redaktion för Iskra. Lenin var fast besluten att få fullständig kontroll över denna apparat och lyckades få tre mensjeviker utkastade ur Iskras styrelse. Vid detta drog sig Martov ilsket tillbaka från all vidare inblandning i tidningen och lämnade för tillfället Lenin som befälhavare.
Kongressen avslutades den 23 augusti, och dagen därpå tog Lenin, som kände London ganska väl, med sig några av delegaterna till naturhistoriska museet och djurparken, följt av ett respektfullt besök vid Karl Marx’ grav på kyrkogården i Highgate.
Lenins triumf vändes snart till förödmjukelse. Vid en konferens för partiets utrikesförbund i Genève i slutet av oktober inledde Martov ett förödande personligt angrepp på honom. Mötet hade en inbyggd mensjevikisk majoritet och Lenin, som hade försökt förhindra att det hölls och sedan utan framgång att packa det, stormade ut ur rummet och smällde igen dörren bakom sig. Den 16 november meddelade han sin avgång från redaktionen och partistyrelsen. Iskra var hädanefter ett mensjevikiskt organ. Splittringen var nu oåterkallelig. Alla försök att reparera den bröt på Lenins orubbliga hat mot mensjevikerna och han koncentrerade sig på att skapa en effektiv maskin för sina lydiga anhängare, vilket fick ödesdigra konsekvenser.