I den anglikanska teologen E. W. Bullingers Companion Bible från 1800-talet tolkades stauros som ”en upprättstående blek eller påle”, och korsfästelsen tolkades som ”upphängd på en påle … stauros var inte två träbitar i vilken vinkel som helst”. År 1877 skrev Bullinger:
σταυρός (stauros) var helt enkelt en upprättstående pale eller påle på vilken romarna spikade fast dem som på så sätt sades vara korsfästa, σταυρόω, betyder helt enkelt att driva pålar. Det betyder aldrig två träbitar som är sammanfogade i någon vinkel. Även det latinska ordet crux betyder bara en påle. Initialbokstaven Χ, (chi) i Χριστός, (Kristus) användes förr i tiden för hans namn, tills den ersattes av T, initialbokstaven för den hedniska guden Tammuz, ungefär i slutet av cent. iv.
– A Critical Lexicon and Concordance to The English and Greek New Testament, 1877
Nineteenth-century Free Church of Scotland teologen Patrick Fairbairn’s Imperial Bible Dictionary definierade stauros så här:
Det grekiska ordet för kors σταυρός betydde egentligen en påle, en upprättstående stolpe eller en pals, på vilken något kunde hängas upp eller som kunde användas för att spetsa ett stycke mark. Men en modifiering infördes i takt med att Roms herravälde och sedvänjor utvidgades till att omfatta grekisktalande länder. Även bland romarna tycks crux (från vilket vårt kors härstammar) ursprungligen ha varit en upprättstående stolpe, och denna förblev alltid den mest framträdande delen. Men från och med den tid då det började användas som ett bestraffningsinstrument, lades vanligen en tvärgående träbit till, dock inte alltid ens då. För det verkar som om det fanns fler typer av död än en genom korset; detta åstadkoms ibland genom att förbrytaren genomborrades med en pinne, som kördes genom ryggen och ryggraden och kom ut vid munnen (adactum per medium hominem, qui per os emergat, stipitem. Seneca, Ep. xiv.). På ett annat ställe (Consul. ad Marciam, xx.) nämner Seneca tre olika former: ”Jag ser”, säger han, ”tre kors, som faktiskt inte är av samma sort, utan utformade på olika sätt; en sort som hänger upp personer som är böjda mot jorden med huvudet, andra som transfixerar dem genom deras hemliga delar, andra som sträcker ut deras armar på ett patibulum”. Det råder dock ingen tvekan om att det sistnämnda sättet var det vanligaste, och att korsfästelsen vid tiden för evangeliets tidsålder vanligtvis utfördes genom att brottslingen hängdes upp på ett träkors. Men detta bestämmer inte i sig självt korsets exakta form …
– Patrick Fairbairn, Imperial Bible Dictionary, 1866
Henry Dana Ward, en Milleritisk adventist, hävdade att Barnabas epistel, som kan ha skrivits under det första århundradet och som med all säkerhet var tidigare än 135, sade att föremålet på vilket Jesus dog var korsformat, men hävdade att författaren till episteln uppfann detta koncept. Han definierade likaså en stauros som en vanlig påle.
Stauros betyder ”en upprätt blek”, en stark påle, en sådan som lantbrukare slår ner i marken för att göra sina staket eller palissader – varken mer eller mindre. … Zulon och stauros är på samma sätt den enda pinne, den bleka eller den påle, varken mer eller mindre, på vilken Jesus spetsades eller korsfästes. … Varken stauros eller zulon betyder någonsin två pinnar som förenas med varandra i en vinkel, varken i Nya testamentet eller i någon annan bok.
– Henry Dana Ward, History of the Cross: The Pagan Origin, and Idolatrous Adoption and Worship of the Image, 1871
En liknande åsikt framfördes av John Denham Parsons 1896.
Den stauros som användes som avrättningsinstrument var (1) en liten spetsig stolpe eller påle som användes för att sticka igenom kroppen, för att fästa den sistnämnda vid jorden eller på annat sätt göra döden oundviklig; (2) en liknande stolpe eller påle som fästes i marken med spetsen uppåt, på vilken den dömde tvingades ner tills han inte kunde fly; (3) en mycket längre och kraftigare stolpe eller påle som fästes med spetsen uppåt, på vilken offret, med händerna bundna bakom sig, sattes på ett sådant sätt att spetsen skulle tränga in i bröstet och kroppens tyngd göra att varje rörelse påskyndade slutet; och (4) en kraftig ospetsad stolpe eller påle som sattes upprätt i jorden, från vilken offret hängdes upp med ett rep runt handlederna, vilka först bands bakom honom så att läget skulle bli plågsamt, eller till vilken den dödsdömde bands eller, som i Jesu fall, spikades fast. Att denna sistnämnda typ av stauros, som visserligen var den som Jesus fästes vid, i samtliga fall hade en tvärstång är osant; att den hade det i de flesta fall är osannolikt; att den hade det i Jesu fall är obekräftat.
Även så sent som under medeltiden tycks ordet stauros i första hand ha betecknat ett rakt trästycke utan tvärstång. Den berömda grekiska lexikografen Suidas säger nämligen uttryckligen: ”Stauroi; ortha xula perpegota”, och både Eustathius och Hesychius bekräftar att det betydde en rak påle eller stolpe.
Det sidoljus som Lucianus kastar på frågan är också värt att notera. Denna författare, som hänvisar till Jesus, anspelar på ”den där sofisten hos dem som var fäst vid en skolops”; vilket ord betydde en enda träbit och inte två bitar som var sammanfogade.
– John Denham Parsons, The Non-Christian Cross, 1896
På 1900-talet resonerade William Edwy Vine också om att stauros som avrättningsföremål skiljde sig från det kristna korset. I Vine’s Expository Dictionary’s definition står det att stauros:
betecknar i första hand ”en upprättstående blek eller påle”. På en sådan spikades illgärningsmän för avrättning. Både substantivet och verbet stauroo, ”att fästa på en påle eller pale”, ska ursprungligen skiljas från den kyrkliga formen av ett ”kors” med två balkar. Formen på det senare hade sitt ursprung i det gamla Kaldéen och användes som symbol för guden Tammuz (eftersom den hade formen av den mystiska Tau, initialerna i hans namn) i det landet och i angränsande länder, inklusive Egypten. Vid mitten av det tredje århundradet var det en symbol som användes i Egypten och Egypten. e.Kr. hade kyrkorna antingen avvikit från eller travesterat vissa av den kristna trons läror. För att öka prestigen hos det avfälliga kyrkosystemet tog man emot hedningar i kyrkorna utan att de hade blivit pånyttfödda genom tro, och man tillät dem i stor utsträckning att behålla sina hedniska tecken och symboler. Därför antogs Tau eller T, i dess vanligaste form, med korsdelen sänkt, för att stå för Kristi ”kors”.
– William Edwy Vine, An Expository Dictionary of New Testament Words, 1940
På 2000-talet har David W. Chapman kontrar att:
… de ”fundamentala” hänvisningarna till en upprättstående stolpe i σταυρός innebär inte med rätta att en sådan terminologi i antiken, när den tillämpades på korsfästelse, undantagslöst gällde en enda upprättstående bjälke. Detta är en vanlig ordstudiefel i viss populistisk litteratur. I själva verket hänvisade sådan terminologi i antiken ofta till korsformade korsfästelseanordningar.
– David W. Chapman, Ancient Jewish and Christian Perceptions of Crucifixion, 2008
Chapman framhåller jämförelsen med Prometheus som kedjades fast vid Kaukasusbergen som gjordes av författaren Lucian från andra århundradet e.Kr. Chapman identifierar att Lucian använder verben άνασκολοπίζω, άνασταυρόω och σταυρόωω omväxlande, och hävdar att vid tiden för den romerska expansionen i Mindre Asien var formen på de stauros som romarna använde för avrättningar mer komplex än en enkel påle, och att korsformade korsfästelser kan ha varit normen under den romerska eran. Den presbyterianske teologen John Granger Cook tolkar författare som levde när avrättningar med stauros utfördes som att det från det första århundradet e.Kr. finns belägg för att avrättningsstauros normalt var gjorda av mer än ett trästycke och liknade korsformade föremål som t.ex. bokstaven T. Den anglikanske teologen David Tombs föreslår att stauros hänvisade till den upprättstående delen av ett kors med två balkar, med patibulum som korsstycke. Liknande uttalanden görs av Jack Finegan, Robin M. Jensen, Craig Evans, Linda Hogan och Dylan Lee Lehrke.