I går rapporterade en patient som jag har arbetat med i flera år att han hade genomgått en tandköttskirurgi eftersom det inte fanns något alternativ för att reparera erosionen av tandköttslinjen i hans mun. Jag föreslog att även om det var i efterhand, kunde han innan han underkastade sig kniven ha övervägt en relativt enkel, mer kostnadseffektiv och mycket mindre invasiv behandling med koenzym Q10. Jag nämnde också att det skulle kunna vara en bra idé att ge tandköttsvävnaden näring med CoQ10. (När han hörde mitt förslag ångrade han genast att han inte hade undersökt andra alternativ innan han fogligt gick med på standardbehandlingen. Något ångerfullt sa han till mig: ”Varför tänkte jag inte på att prata med dig?”. Jag kunde inte ge honom något bra svar förutom att säga att min erfarenhet är att människor ofta delar upp sina hälsofrågor i fack på samma sätt som den moderna medicinen är uppdelad.
Det är vad som modelleras av de flesta sjukvårdspersonal, och det är vad de är vana vid. Man tänker inte så mycket på möjligheten att ett besvär, säg det dåliga tillståndet i ens tandkött, beror på otillräcklig syresättning av vävnaderna och att man genom att åtgärda den underliggande bristen inte bara kommer att gynna tandköttet utan hela kroppen.
I det här fallet härstammar tandköttet och hjärtat från samma embryologiska vävnad och det finns ett samband mellan hälsan hos den ena och den andra. Det är också så att även om coenzym Q10 syresätter alla celler i hela kroppen har det en särskild affinitet för både tandköttet och hjärtvävnaden. Så genom att vara snäll mot tandköttet kommer hjärtat och resten av kroppen att få stora fördelar.
Att utbilda människor till att utveckla ett bredare perspektiv när det gäller deras hälsa är en ständig utmaning. Alltför ofta, som i exemplet ovan, presenteras situationen i efterhand och det kan bli svårt att inte bli lite överdrivet empatisk när det gäller att diskutera andra alternativ ”nästa gång”.
Den vanligaste arenan där den här typen av problem uppstår har förmodligen att göra med användningen av antibiotika. Föreställningen att en infektion där bakterier är inblandade endast kan botas genom att döda dem är djupt inbäddad i det trossystem som de flesta konventionella medicinska yrkesutövare och även den vanliga lekmannen har. Det kan vara svårt för en person att känna sig säker på att något annat än en giftig ”mot livet”-medicin kommer att göra jobbet.
På samma sätt är det svårt att övertyga någon om att en förstärkning och reglering av kroppens vitala energier kan resultera i ett grundligare och ibland snabbare botande. Även om människor kan ha någon typ av trossystem som omfattar en del av de begrepp som ligger till grund för helhetshälsa, vill de ha det tunga artilleriet när det kommer till kritan och de bokstavligen känner av värmen – eller ännu värre när deras barn visar tecken på en inflammatorisk process.
Det finns troligen ingen bättre illustration av hur djupt inbäddad denna tro är än när det gäller behandling av infektioner som orsakas av beta-hemolytiska streptokocker av grupp A, även kända som ”streptokocker”. Särskilt när det gäller barn skriver konventionella läkare nästan universellt och reflexmässigt ut antibiotika vid streptokocker. Ofta tar de fram receptblocket innan testresultaten bekräftar den misstänkta diagnosen.
Som en följd av den konventionella läkarens känsla av att det är bråttom kan föräldrarna vara mycket oroliga inför denna sjukdom. Därför går de ofta med på denna strategi och tror felaktigt att det är det enda sättet att behandla sjukdomen, även om de annars är inställda på naturliga terapier.
Den brådskande situationen har utan tvekan sin grund i det historiska faktum att akut reumatisk feber, som ofta resulterade i skadade hjärtklaffar, en gång i tiden var en vanlig komplikation till streptokocker. Men det har inte varit fallet på ett halvt sekel. Antalet fall av reumatisk feber började sjunka innan antibiotika fanns tillgängliga, och på 1970-talet var sjukdomen praktiskt taget utrotad. Enligt vissa medicinska forskare förekommer dessa bakteriestammar inte längre, och intressant nog föregås de flesta av de få fall av reumatisk feber som förekommer inte av halsont.
Det finns ändå detta historiska minne som tvingar de flesta medicinska professioner att behandla streptokocker aggressivt. Därför är det inte heller ovanligt att en rapport om ”nödvändigheten” av en antibiotikakur som ges till ett barn som annars står under min vård presenteras för mig, ofta i efterhand. Ett förslag om att det nästa gång kanske vore bäst att diskutera behandlingen i förväg möts ofta av tvivel, ångest eller i bästa fall ett ångerfullt ”Det föll oss inte ens in att behandla det homeopatiskt”.
PART II
Strep throat är mycket mottaglig för homeopatisk behandling. Även om diagnosen kan orsaka viss oro, särskilt för föräldern till ett barn som insjuknat, är snabb homeopatisk behandling tillsammans med kompletterande åtgärder som kostförändringar och näringstillskott ett mycket lämpligt sätt att framgångsrikt hantera problemet utan antibiotikans biverkningar.
Som med alla tillstånd som behandlas med homeopati, är namnet på tillståndet av mycket mindre betydelse än de faktiska symtomen som personen upplever. Oavsett om det finns en diagnos av streptokocker eller inte, vilar en framgångsrik behandling på att man använder ett botemedel som är mest lämpligt för de särskilda förhållandena i det aktuella fallet.
Symtomen omfattar hela personens tillstånd, inklusive arten av halsont, andra fysiska symtom som åtföljer det, allmänna förändringar i patientens tillstånd såsom förändringar i matpreferenser och temperaturkänslighet samt förändringar i humör eller temperament.
I de första stadierna av ett akut halsont är det homeopatiska medlet Belladonna ofta det mest effektiva. Det är faktiskt mycket användbart för alla typer av akuta inflammatoriska tillstånd där det finns en manifestation av lokaliserad värme och rodnad. Vanligtvis finns det starka symtom i huvudet såsom smärta, ett rött uppblåst ansikte och pulserande karotider.
Belladonna är det första medlet att tänka på vid hög feber, till och med till den grad att det förekommer delirium och ryckningar. Det är karakteristiskt att ögonen blir röda, blodsprängda med pupiller som först drar ihop sig och sedan vidgas. Både munnen och halsen blir mycket torra, röda och ibland kraftigt svullna. Huden hos en Belladonna-patient är likaså mycket röd och varm, till den grad att den utstrålar värme och bränner handen som rör vid den.
De flesta tillstånd och symtom som kräver Belladonna börjar plötsligt – och efter botemedlet försvinner de också snabbt. Belladonna-sjukdomar tenderar att vara värre efter 15.00 eller efter midnatt. Ett annat kännetecken är att patienten, trots att det är så varmt, mår sämre av att vara avtäckt – eller tvärtom mår bättre av att vara täckt. Att ligga ner förvärrar också tillståndet, så patienten vill hålla huvudet högt.
En annan vanlig grupp av medel som används för att behandla halsont, och i förlängningen halsfluss, är kvicksilversalterna. I motsats till den torra hettan hos Belladonna indikeras kvicksilver i allmänhet av ett tillstånd av fukt, kyla och förfall. Det finns ofta stor svullnad av körtlarna, ökad svettning och salivation, illaluktande utsläpp.
Halsen och munnen är vanliga områden som ger symtom hos kvicksilverpatienter. Tungan är svullen och ofta ”skallad” (visar fördjupningar längs kanterna), andedräkten luktar ruttet och cancersår uppträder på tandköttet eller tungan. Det är ett viktigt botemedel mot förstorade tonsiller. Halsen blir öm, ofta med en brännande känsla och det känns som om det finns en klump ”som kärnan i ett äpple”. Dessutom kan det bli mycket slem, som oftast är grönaktigt och illaluktande.
Ett annat intressant mycket användbart medel för halsen är Lac-Caninum, eller hundmjölk. Den klassiska indikationen för detta medel är att smärtan tenderar att växla fram och tillbaka från ena sidan av halsen till den andra. Halsen tenderar att vara mycket känslig för beröring och det är ganska smärtsamt att svälja. Smärtan är ofta brännande och kan sträcka sig till öronen. Halsen och tungan känns också stela. Lac-Caninum är ett ganska vanligt medel även för tonsillit och var förr i tiden effektivt i många fall av difteri.
Detta är bara några av många medel som används för att behandla halsen. I den homeopatiska repertoaren, kompendiet över symtom och de medel som är relaterade till dessa symtom, finns 347 olika medel listade för ”ont i halsen”. Var och en har sina egna specifika indikationer – antingen särskilda egenskaper hos själva halsen eller andra egenskaper relaterade till patientens allmänna fysiska och mentala tillstånd.
Oppenbarligen är det inte lätt för en lekman att sortera bland de särskilda egenskaperna hos hundratals medel för att hitta det som bäst passar till en viss halsont. Men det finns en handfull medel som täcker en hög procentandel av fallen. En lekman kan relativt enkelt lära sig indikationerna för dessa medel.
Tillsammans är det viktigt att hålla sig inom sina gränser och inte överskrida sin personliga bekvämlighetsnivå när man behandlar en sjukdom, oavsett om det är en enkel förkylning eller en halsfluss, för sig själv, en familjemedlem eller en vän. Efter den punkten är professionell homeopatisk vård tillrådlig.