Shared electric scooters have taken the world by storm, tack vare till stor del de massiva insatserna från företag som Lime och Bird. Sådana företag har översvämmat städer runt om i världen med prisvärda, bekväma elscootrar som löser ett kritiskt transportbehov.
En smutsig hemlighet i branschen är dock att dessa scootrar går sönder i en alarmerande takt samtidigt som de hela tiden tas ur bruk och byts ut. Många skotrar håller inte i tre månader på vägen, och vissa byts till och med ut varje månad. Det är inte tillräckligt lång tid för att ens få tillbaka sina kostnader, vilket ifrågasätter hur hållbara sådana företag kan vara om deras skotrar inte håller tillräckligt länge för att vara lönsamma – för att inte tala om de miljömässiga konsekvenserna. Men Superpedestrian, ett nystartat företag direkt från MIT, har byggt en lösning i form av en smart och självreparerande elektrisk skoter av industriell kvalitet. Kan detta vara det genombrott som behövs för att göra delade personliga elfordon till ett helt hållbart transportalternativ?
Jag träffade Superpedestrians vd Assaf Biderman på deras huvudkontor i Cambridge, Massachusetts, för att lära mig mer om företagets uppdrag och tekniska utveckling.
Som Assaf förklarade är frågan om rörlighet i städerna en fråga som kräver en brådskande lösning. Stadscentrumen i USA förväntas få en nästan tredubbel ökning av kraven på rörlighet fram till 2050. Enligt Assaf:
”Det är en viktig fråga. Var ska man placera tre gånger så många bilar eller människor på vägarna på bara tre decennier? Och det handlar inte om ett enda företag. Det handlar inte om Tesla, Bird eller Superpedestrian. Det problemet försvinner inte och måste lösas.”
Assaf anser att utan utrymme för att bygga ut vägarna tillräckligt mycket måste problemet med att möta den tredubbla efterfrågan på rörlighet i städerna lösas genom att begränsa den nuvarande trenden att en person tar upp utrymmet i en (ofta stor) bil.
I åratal har experter fokuserat på konceptet samåkning för att effektivare ta tillvara på vägarummet. Även om samåkning och samåkning som Uber i viss mån har hjälpt till, är avkastningen av samåkning begränsad. Studier har visat att toppeffektiviteten för samåkning är drygt 2 passagerare per bil, och då ökar fler passagerare i själva verket trängseln på grund av de extra kilometerna och trafiken som skapas för att samla in dem.
Städerna har helt enkelt inte plats för det tredubbla antalet bilar
Så även om samåkning är till hjälp, fungerar det inte för att lösa problemet som en enda lösning. Istället tror Assaf att lösningen ligger i personliga fordon som elcyklar och skotrar som är nära storleken på en människokropp. Sådana små fordon kan användas både som kompletta bilersättningar på hela resor eller för att öka effektiviteten hos andra transportlösningar som poolingalternativ och masstransporter.
Samtidigt som delningsföretag för elcyklar och skotrar som Bird och Lime är på väg att tillgodose det här behovet har de upptäckt att den här lösningen innebär ett eget problem. Nu behöver man miljontals individuella fordon som kostar hundratals dollar i stället för tusentals, som kan hanteras centralt och som inte kräver en stor arbetsstyrka för att underhålla dem.
Och eftersom delade skotrar och elcyklar har många tillfälliga åkare i stället för en enda ägare måste de kunna ta hand om och sköta om sig själva för att kunna skalas upp till en storlek som faktiskt påverkar transportfrågan.
Som Assaf förklarar:
”De måste ha en intelligensnivå i sig för att kunna ta hand om sig själva på gatan som är större än för en vanlig bil idag. De måste överleva saker som bilar inte behöver överleva. Men pristrycket är hårt; de måste kosta en storleksordning mindre att tillverka. Det är något som bilindustrin inte vet hur den ska hantera. Det finns ingen befintlig teknisk plattform för att ta itu med just den utmaningen. Det var därför Superpedestrian föddes. För att lösa de viktigaste tekniska utmaningarna som kommer att hjälpa till att skala utbyggnaden av mikromobilitet i massiva, massiva mängder.”
Ingen skoter eller elcykel som används av de stora företagen för delad mikromobilitet har hittills kunnat kryssa i alla dessa rutor. Eller åtminstone fram till nu, då Superpedestrian hävdar att de har lyckats bygga det perfekta systemet.
Superpedestrian’s next level e-bikes and scooters
I samband med att jag var på Superpedestrian’s högkvarter några kvarter från MIT fick jag chansen att provköra en av företagets nya industririktiga scooters.
Efter att ha åkt på så gott som alla elektriska skotrar på marknaden (en fördel med jobbet!) kan jag säga att detta kan vara den trevligaste tur jag någonsin haft på en elektrisk skoter. Jag försökte spela cool och inte verka förvånad, men den här scootern kändes som ingenting tidigare. Och det kommer från någon som nästan har sett allt.
Jag var säker på att Superpedestrian’s elektriska skoter hade dubbel fjädring baserat på hur den gled över potthål, farthinder, kullerstenar och tegelstenar. Det visar sig att skotern bara har fjädring framtill, men 12″-hjulen gör åkturen så smidig att du aldrig skulle märka det. Som jämförelse är dessa hjul cirka 50 % större än nästan alla andra elektriska skotrar på marknaden.
Rakvinkeln på framgaffeln är också brantare, vilket gör det till ett rent nöje att snurra runt på gatan samtidigt som den förblir helt stabil.
Scootern känns också otroligt solid från det ögonblick du kliver på den. Det fick mig att känna att jag körde ett riktigt fordon istället för en elektrisk leksak. Den känslan hjälper föraren att känna sig mycket säkrare och mer kontrollerad.
Scootern är också utformad för att vara anpassningsbar, vilket gör att den kan fungera i nästan alla länder och regelverk. Alla dess specifikationer är justerbara i realtid – något som jag upptäckte när min skoter plötsligt började förändras mitt i körningen. Jag återvände för att se Assaf vid sitt tangentbord och log. En bit in på min testtur gav han mig extra fart på distans. Lika snabbt som han fick den, tog han den ifrån mig. Plötsligt fick jag extrafunktioner som farthållare. Allt med en fjärrstyrd knapptryckning.
Som Assaf förklarade:
”Om du har en enkel skoter som de som används i dag och de lokala bestämmelserna ändras måste du dra tillbaka hela din flotta. Med vårt system kan du ändra allting på distans för att följa de nya lagarna.”
Jag pressade Assaf på tekniska specifikationer, men han kunde inte avslöja alltför mycket konfidentiell information ännu. Trots det kan jag säga att den direktdrivna motor som Superpedestrian har valt är definitivt långt över vad jag har sett på andra skotrar.
Med en bakgrund som konstruktör av elfordon själv kan jag se att företaget använder motorn långt under dess gräns, vilket hjälper dem att uppnå en bättre effektivitet än andra skotrar som arbetar precis vid sina konstruktionsgränser eller till och med över dem (vilket resulterar i engångskaraktären hos så många elektriska skotrar i konsumentklass).
I själva verket förklarade Assaf hur företagets tillvägagångssätt för att ta itu med effektiviteten resulterade i att skapa den perfekta scootern som är utformad för långsiktig användning i en flotta:
”Vi har kommit till en punkt där vi nästan har fördubblat räckvidden för vår scooter för samma laddningsmängd jämfört med en genomsnittlig scooter idag. Om man betänker att nästan hälften av intäkterna för vissa scooterföretag går till laddning, kan man tänka sig vad det betyder för en flotta företagares resultat.”
Dessa effektivitetsvinster kommer från ett noggrant urval av hårdvara och en raffinerad mjukvaruintegration som hjälper till att få ut så mycket räckvidd som möjligt för samma mängd lagrad energi. Superpedestrian skriver all sin egen mjukvara för att driva varje komponent i scootern i stället för att förlita sig på lösningar från hyllan som finns i massor i Asien. Scootern drivs med en högre spänning än någon annan scooter som jag har sett, vilket resulterar i mindre slöseri med energi genom att motorn drivs på ett effektivare sätt.
Varje komponent utvecklas och optimeras internt, med extrema nivåer av testning och validering vid deras FoU-center i Cambridge. Assaf visade mig rum efter rum med skräddarsydd testutrustning, från dynamometrar för motortestning till belastningstestare som utför långvariga körcykler för fordon när de tyngs av simulerade passagerare som väger i 95 %-percentilen för både manliga och kvinnliga ryttare.
De har saltdimsmaskiner för att utföra intensiva korrosionstester och isolerade testkammare för testning i extrema väderförhållanden. Efter att ha sett deras omfattande testcenter skulle jag kunna slå vad om att Superpedestrian gör bättre tester i kallt väder än vad Tesla gjorde på Model 3 innan lanseringen.
Och för att se till att all deras hårdvara tillverkas i deras världsomspännande fabriker enligt samma höga standard som den utvecklas, bygger företaget till och med sin egen testutrustning som ska användas i fabrikerna.
Superpedestrian har allt samma arbete som går åt till att utveckla sina elcyklar som de gör för sina skotrar, även om jag inte fick chansen att provköra deras elcykel den här gången. Förhoppningsvis kommer den snart.
Företagsintelligens är det som skiljer dessa elcyklar och elskotrar åt
Dessa är imponerande utformade och robusta fordon av industriell kvalitet, det är helt klart. Men som Assaf förklarade krävs det mer än bara ett effektivt fordon för att lösa problemet med att hantera stora flottor. Och det är där Superpedestrian verkligen briljerar.
Med sitt nära läge och sitt samarbete med MIT har Superpedestrian dragit nytta av några av de smartaste ingenjörerna i branschen för att utforma en helt ny nivå av intelligens i sina fordon.
Dagens företag för delning av elcyklar och scootrar förlitar sig på ett system med enkla skotrar som kräver ett otroligt ineffektivt och arbetsintensivt underhåll. De nuvarande skotrarna kommunicerar med sina flottaktörer genom att vanligtvis bara rapportera tillbaka plats och batteriladdning. När något går sönder på skotrar som de som används av Lime och Bird är det upp till cyklisterna att meddela företaget.
Det innebär inte bara att flera ryttare kan försöka åka med en trasig skoter innan någon meddelar företaget att det finns ett problem, utan att varje skoter kräver flera besök av en tekniker för att lokalisera den, diagnostisera problem, hämta den, reparera den och sedan återlämna den till service. Hela systemet är fruktansvärt ineffektivt och kommer aldrig att skalas effektivt för att verkligen lösa massiva transportbehov.
När Superpedestrians fordon är inte bara konstruerade enligt högre standarder för att hålla mycket längre utan underhåll, utan eftersom alla maskiner så småningom går sönder har Superpedestrian konstruerat sina skotrar och elcyklar så att de klarar av de flesta problem själva.
Alla komponenter pratar med varandra och övervakar sig själva. Så snart ett problem uppstår meddelas fordonets egen centrala dator och scootern försöker isolera problemet. Med hjälp av ett antal självreparationsprogram kan scootern faktiskt själv lösa och reparera många av de vanliga problem som sätter andra scooters åt sidan, t.ex. obalans i batterispänningen som är ett vanligt problem i elfordon.
Ett antal sensorer hjälper också till att förebygga skador innan de ens uppstår. Enligt Assaf:
”Tänk till exempel på vatteninträngning. Om vatten på något sätt tränger in i skotern identifierar och rapporterar systemet var det har hänt. Om det utgör en risk för elektroniken, som i sin tur utgör en risk för föraren och fordonet, öppnar det omedelbart kretsen så att ingen av dem skadas.”
Självskydd och självreparation fungerar för många vanliga problem, men för större problem som inte kan hanteras av skotern själv rapporterar datorn till molnet och ber om fjärrunderhåll. Därmed spolas alla operativsystem i de många inbyggda datorerna och laddas om – en annan fördel med att konstruera all hård- och mjukvara internt.
”Mellan dessa två saker, självdiagnostik och självskydd samt fjärrunderhåll, löser vi över 55 procent av alla tekniska problem utan mänsklig inblandning. Tänk på vad det innebär för en stor flotta som du äger, där den största kostnaden är människor och manuellt arbete.”
Men även om skotern och molnet kan hantera majoriteten av problemen helt automatiskt finns det fortfarande vissa problem som inte kan hanteras på distans. För att göra dessa reparationer effektivare rapporterar den centrala datorn till molnet exakt vad problemet är och vad den korrekta lösningen kommer att vara.
Som Assaf förklarade det: ”Det är som om ditt immunförsvar kunde prata direkt med din läkare och tala om för honom eller henne vad som är fel och vad det behöver”. Superpedestrian-fordon kan till exempel på distans informera sin förare om att de behöver en ny motorstyrning eller att batteriet har nått slutet av sin livslängd. Det sparar en diagnostisk resa och innebär att en tekniker kan komma och utföra omedelbar service på plats. Med ett modulsystem som är utformat från grunden för att integreras tillsammans tar ett komponentbyte bara några minuter.
Det innebär att färre skotrar går sönder, när de går sönder krävs färre resor av mänskliga tekniker, och varje resa optimeras för kortast möjliga reparationstid. Detta skiktade system är vad Superpedestrian tror kommer att lösa nuvarande problem med delningstjänster för skotrar och hjälpa till att uppfylla nuvarande samt snabbt växande krav på rörlighet i städerna.
Electrek’s Take
Jag tror att Superpedestrian’s arbete har enorma implikationer för industrin för mikromobilitet och delade elfordon.
Studier har visat att trots en högljudd minoritet älskar den stora majoriteten av amerikanerna delningstjänster för elektriska skotrar och cyklar.
De största mikromobilitetsföretagen, Bird och Lime, uppges båda vara värda över 1 miljard dollar. Stora aktörer som Ford, GM, Uber och Lyft är alla på väg in i leken. Allt tyder på att sådana fordon är här för att stanna, och branschen kommer bara att fortsätta att växa.
Med tanke på att efterfrågan på stadstransporter växer i så stor takt kan dessa personliga elfordon vara en otroligt viktig del av lösningen. Men nuvarande verksamheter som de som drivs av Bird och Lime är helt enkelt inte tillräckligt hållbara eller skalbara. Med engångsskotrar och en enorm personalstyrka som krävs för att hålla dessa skotrar i trafik kan det nuvarande systemet inte möta den framtida efterfrågan.
Men nyare, specialbyggda industriskotrar som kan sköta sig själva och som kraftigt reducerar mängden mänsklig inblandning som krävs för att hålla dem i gång skulle mycket väl kunna förändra spelet.
Med Superpedestrians snabba utvecklingstakt kan du få se dessa förändringar i städerna nära dig tidigare än du kanske tror. Och om du inte har provat delade elcyklar och skotrar än så ska du överväga det. Du skulle bli förvånad över hur lätt du kan ta dig runt utan ett två ton tungt fordon omkring dig, och hur mycket roligare det kan vara.