Detta är en av de filmer som jag önskar att jag gillade mer än vad jag faktiskt gjorde. The Little Stranger är svår att rekommendera eftersom jag är osäker på vem exakt den skulle spela bra för. Personligen är jag ett stort fan av långsamma, melankoliska karaktärsstudier med psykologiska teman. Strö in lite skräckelement också? Ja tack! Om det finns en publik för den här så borde det definitivt ha varit jag. Men på något sätt, trots alla saker jag uppskattade – de gotiska kulisserna, den tjocka atmosfären, det subtila berättandet, de återhållsamma rysningarna, det psykologiska fokuset – lyckades filmen helt enkelt inte engagera mig helt och hållet.
Det är beklagligt på grund av den uppenbara uppmärksamhet och omsorg som gick åt till att göra den här. Skådespeleriet är starkt, historien tas på allvar och temana är rika. Det jag uppskattade mest var det sätt på vilket filmen tar konceptet ”spöke” och omformulerar det för att utforska hur en banbrytande barndomsupplevelse kan ha en djupgående inverkan på personlighetsutvecklingen och framtida, potentiellt patologiska beslutsfattande. Filmen är konstruerad så att den tvingar publiken att ifrågasätta Faradays motiv för sin kusliga dragning till herrgården och dess arvingar. När mer om hans barndom avslöjas, särskilt en händelse, blir dessa motiv långsamt tydligare: vill han gottgöra sig själv? överskrida sin egen sociala klass? lösa en omedveten konflikt? göra sin mor stolt? Förmodligen allt detta, i någon mån. Och den slutliga vändningen i slutet av filmen är ganska intelligent och ger en bokstavlig, övernaturlig förklaring till det bildliga sätt på vilket Faradays barndomsjag har saboterat hans vuxna liv.
Men trots allt som filmen har att erbjuda är det något som inte stämmer. Jag tror att en del av problemet är att det känns som en film med en identitetskris. Den är delvis gotisk romantik, delvis dramatisk karaktärsstudie, delvis mysterium, delvis övernaturlig skräck, och alla dessa disparata element sammanfogas inte riktigt till en harmonisk helhet. Genom att försöka göra så mycket känns den till slut utspridd. Den är inte heller särskilt bra på att skapa en känsla av framåtanda i sitt berättande. Den känns långsam och oviktig under en stor del av sin speltid och lyckas tyvärr inte övertyga trots de starka slutmomenten. Hur mycket jag än uppskattade teman och hantverket är upplevelsen av att faktiskt se filmen inte så underhållande som den kunde eller borde ha varit. Jag skulle ändå ge den en mild rekommendation om något av ovanstående låter tilltalande. Om du slutar med att bli uttråkad, säg inte att jag inte varnade dig.
Solid 3/5
