Om dina resor någon gång leder dig till Concourse D på Dulles International Airport i Washington, D.C., kan det hända att du kommer att finna dig själv med ditt bagage på väg mot ett slarvigt rum i slutet av en korridor. I rummet finns sittplatser, arrangerade i en cirkel runt väggarna, som i lobbyn till en läkarmottagning. Vid dörren kanske du stannar upp. Det är svårt att säga vad det här rummet kräver av dig. Det finns inte tillräckligt med sittplatser för att det ska kunna vara en vänthall för en buss, men här och där finns glänsande metallstolpar från golv till tak som antyder transport. En irriterad röst kommer upp i en högtalare och säger: ”Flytta er till baksidan av salongen, folk. Gör plats för de andra passagerarna.”
Och sedan börjar det hela röra på sig.
De mobila loungerna på Dulles flygplats är enorma fordon, vart och ett väger 76 ton med en maximal marschhastighet på 26 miles i timmen, och de kan transportera upp till 90 förbryllade, nyss avplanerade personer till terminalbyggnaden. De utformades för mer än 60 år sedan av den finske arkitekten Eero Saarinen. Deras syfte? Att radikalt omstrukturera idén om flygplatser. Och under en kort period verkade det som om de kunde göra det.
En flygbild över de mobila loungerna som står uppradade vid Dulles. (Foto: Library of Congress/LC-DIG-krb-00768)
Logiken bakom den mobila loungen var följande: I början av 1960-talet hade flygplatserna förvandlats från enkla byggnader i utkanten av ett fält till förgrenade system av korridorer. I takt med att flygplanen blev större behövde de mer utrymme när de radades upp bredvid varandra längs flygplatsbyggnaden. I takt med att flyget blev alltmer populärt – även om det fortfarande var en lyx – behövde flygplatserna ha fler och fler gater. Resultatet blev att terminalbyggnaderna fick långa utskjutande delar som kallades fingrar. De var flera hundra meter långa och kunde ta emot jetplan mycket bekvämt.
För passagerarna var dock flygplatsen i fingerstil ett skärseld av promenader. I en reklamfilm för mobila lounger från 1958, som gjordes av formgivarna Ray och Charles Eames, plötsligt överröstas berättelsen av trötta resenärers fotsteg. Medan det brukade vara så att man kunde gå direkt från ingången till sitt plan, var man nu hänvisad till att vandra genom en struktur som var byggd för jättar. ”Promenader, som en gång var fyllda av romantisk förväntan på äventyr, kommer att bli mer och mer irriterande i takt med att höghastighetsflygen tas i bruk”, varnar filmen.
Den Saarinen-designade Dulles-flygplatsen, när den öppnade 1962, hade alltså inga fingrar. När passagerarna hade checkat in på ena sidan av terminalbyggnaden gick de i stället över till en rad dörrar som öppnade upp till en flotta av mobila lounger. Medan flygplanen, som stod en eller två mil bort på asfalten, förbereddes slappnade passagerarna av i dessa eleganta väntrum och njöt av cocktails från närliggande stånd. ”Den korta väntan blir ännu trevligare”, skrev FAA Aviation News 1965, ”genom en annan innovation – inbyggd musik.”
Inuti den mobila loungen. (Foto: Library of Congress/LC-DIG-krb-00775)
Femton minuter före avgång stängde den mobila loungen sina dörrar, drog sig undan från terminalen och rullade iväg som en mycket stor dynbuggy. När den väl var i närheten av planet, kopplades den bortre änden ihop med flygplansdörren, och passagerarna gick vidare till sin flygning. Den tomma loungen åkte tillbaka till terminalen för att återigen bli ett väntrum. Samma sak skulle kunna ske i omvänd ordning för att föra passagerarna från flygplanen till terminalen. Det skulle kunna minska gångavståndet till 150 fot från byggnadens ingång till flygplansdörren, och vice versa.
Idén hade ben – det vill säga hjul. Den monumentala internationella flygplatsen Mirabel i Montreal utformades kring mobila lounger. I flygforum minns folk mobila lounger på flygplatser från St Louis till Jeddah. En version av Plane Mate, en mobil lounge som kunde ställas upp och ner för att passa dörrar i olika höjder, transporterade många NASA-astronauter från punkt A till punkt B. Det kunde ha verkat som om det som Eames film profeterade, medan han panorerade över ett fält med raketer, skulle bli verklighet: ”Det finns en stor sannolikhet för att något som den mobila loungen kommer att betjäna en hel del av de transportmedel som ännu inte har kommit.”
En mobil lounge och ett flygplan vid Dulles, omkring 1960. (Foto: Library of Congress/LC-DIG-krb-00771)
Men du kanske har märkt att mobila lounger inte väntar på dig vid dörren till varje flygplan. De problem som utlöste den mobila loungen har förvisso inte försvunnit – 1958 hade Dallas flygplats 26 grindar, i dag har den 165 grindar. Flygplatserna är fortfarande utspridda. Men lösningarna är nu automatiska lufttåg, som har fördelen att de passar fint under jord, rörliga gångbanor eller bussar.
Salongerna på Dulles, tillsammans med Plane Mates, är nu hänvisade till att transportera passagerare till och från D Concourse, som ännu inte är ansluten till tågsystemet. Varför har de mobila loungerna överlåtit rampljuset till tåg och bussar – särskilt när de själva kan ses som ett slags förhärligad buss – så fullständigt?
En mobil lounge på asfalten, fotograferad 1980. (Foto: Library of Congress/LC-DIG-highsm-15839)
Svaret är inte klart. ”Du ställer en fråga som alltid har bekymrat oss, och i viss mån fortfarande gör det”, säger Jim Wilding, tidigare ordförande för Metropolitan Washington Airport Authority.
”En del av svaret är att automatiserade tågsystem erbjuder ett mer kostnadseffektivt sätt att förflytta passagerare, särskilt när det gäller arbetskraftskostnader”, säger han. Men det finns ett annat, mindre kvantifierbart begrepp. Passagerare som kommer från ett långdistansflyg verkar se en resa i den mobila loungen, som en gång i tiden beskrevs som en paradgren av lyx, som en börda. Det är en omvandling som har tagit över nästan varje del av flygreseupplevelsen, som förr var en ursäkt för att lägga sig i händerna på en vänlig biljetthandläggare eller flygvärdinna. Nu värdesätter resenärerna den lilla självständighet de har – de väljer till exempel att stå på den rörliga gångbanan.
”Enkelt uttryckt tenderar de att ogilla att bli fångade under ytterligare en tidsperiod”, säger Wilding, ”när allt de vill är att släppas fria och fortsätta sin väg.”