För två veckor sedan testade jag positivt för coronaviruset.
Jag är en 66-årig canceröverlevare.
Jag är en svart man.
Och jag andas in min del av passiv rök eftersom min fru röker cigaretter.
Så jag satte igång flera röda lampor som indikerar en hög risk för ett dåligt utfall om jag fick COVID-19.
Och jag ville verkligen inte att min fru, rökaren, skulle få COVID-19 att angripa hennes lungor.
Efter telefonsamtalet som talade om för mig att jag hade testat positivt på ett laboratorietest, skickades jag för ytterligare två tester. De bekräftade det värsta.
En dålig situation fortsatte att gå ner. Min fru sa att jag inte kunde komma hem av rädsla för att sprida viruset till henne.
Så jag gick omedelbart i karantän på ett hotellrum.
Fysiskt mådde jag inte bra. Redan nu fanns det extrem trötthet, plötsliga febervågor och sedan frossa som lämnade gåshud på min hud. Huvudvärken, smärtan i bihålorna, känslan av att jag skulle svimma – det var fruktansvärt.
På natten var sömnen sällsynt och drömmarna utom kontroll.
Jag vände mig om och tänkte: ”Den här sängen är våt”. Sedan insåg jag att det rann svett från mig.
Men det var isoleringen som var ett helvete. Det och att känna sig fångad i en okontrollerbar situation.
Läkarna säger till dig att det inte finns mycket de kan göra för dig förrän du inte kan andas. Om du har svårt att andas ska du ringa en ambulans, tillägger de.
På en gång kände jag mig instängd i ett litet rum. Jag började fixera mig vid tanken att det inte finns någon frisk luft eftersom fönstren inte går att öppna.
När jag tittade ut genom fönstret på maskerade människor som gick på gatan insåg jag att jag var den de ville undvika – en person med ett bekräftat positivt test som kunde sprida sjukdomen.
Vilket tankemässigt skifte.
Till dess hade jag tänkt på mig själv som den försiktiga personen som undvek människor som spred viruset. Det är jag som alltid bär masken och till och med kliver av trottoaren för att undvika att komma för nära någon. Nu var jag hotet, skurken.
Att sätta på TV:n gjorde inte mycket nytta. Siffrorna på viruset lugnar inte. Denna dödliga sjukdom har smittat 16 miljoner människor och dödat cirka 300 000, bara i USA. Sjukhusen är fulla.
Samtalen och mejlen från vännerna blev en livlina.
Med tanke på att det här är julsäsong fick jag en ny uppskattning för hur änglarna hjälpte den grinige Ebenezer Scrooge och den deprimerade Jimmy Stewart, som spelade George Bailey, i ”It’s a Wonderful Life”.
Så många människor hjälpte mig att trycka tillbaka rädslan.
Även en av mina kritiker, en stor Trump-anhängare, twittrade: ”Guds välsignelser till dig och din familj under denna svåra tid. Jag hoppas att du blir bättre snart så att vi kan vara oense lite mer. Krya på dig snart.”
Min son lämnade romaner. Min dotter lämnade en hopfällbar motionscykel så att jag kunde hålla mig i rörelse.
Ännu bättre, hon tog med sig mina barnbarn till gatan långt nedanför mitt hotellrumsfönster. De vinkade till mig.
Hotellpersonalen lämnade mat utanför min dörr. De var min livlina.
En kväll stod en servitör på avstånd och berättade för mig att han bara hade två par i lobbyrestaurangen. Ett av dem pratade om mig. De argumenterade om att min fru inte lät mig komma hem. Är det sant, frågade han?
När jag sa att det var sant skrattade han. Och för första gången på flera dagar fick jag också skratta.
Trots vänligheten började mina tankar vandra in på några mörka platser. Jag ska inte skönmåla det. Jag blev lite rörig.
Sjuk som jag var, kom jag på mig själv med att säga till en vän att han skulle ta hand om min familj om viruset överväldigade mig.
Och man börjar fråga sig själv: ”Var har jag fått det här ifrån? Vad gjorde jag för fel?”
Det är bara spekulationer, men den största risken jag tog var en kall natt när jag drogs in på en fullsatt restaurang i New York.
Några dagar efter det tog jag kontakt med en läkare. Men han sa åt mig att inte oroa mig. Även när min näsa började droppa sa jag till mig själv att jag inte skulle vara en mes – det är allergisäsong och folk blir förkylda.
Men det blev värre.
Och sedan kom det positiva testet.
Tre dagar in i karantänen ringde min fru och sa att hon testat positivt.
Skuldkänslorna började komma.
Men läkarna sa att eftersom vi båda hade viruset kunde vi sätta oss i karantän tillsammans. Jag kunde åka hem. Att avsluta isoleringen var ett stort känslomässigt lyft.
Fyraton dagar efter mitt positiva test och min karantän mår jag mycket bättre. Min fru mår ännu bättre. Tack gode Gud.
Under årens lopp har jag sällan delat med mig av personliga berättelser. Läsarna kommer hit för att läsa in i politikens teater.
Min allmänna regel är att endast öppna personliga sår när det finns en tydlig läxa att erbjuda.
Läxan här är att ta viruset på allvar – bära mask, tvätta händerna, hålla socialt avstånd. Och nå ut till människor som drabbats av det.
Coronaviruset bryr sig inte om huruvida du är liberal eller konservativ.
Vi är alla inblandade i detta tillsammans. Vårt bästa hopp är att ta hand om varandra.
Genom julen.
Juan Williams är författare och politisk analytiker för Fox News Channel.