Undersökning

Allmän beskrivning och egenskaper

Den östra grå kängurun är något mindre än den röda kängurun och är stålgrå på ovansidan, med en ljusare färg på svansens undersida och framsida. Den har ett litet huvud med stora öron och en mycket lång svans. Kängurun har en mycket hårig nos med fina hårstrån mellan näsborren och överläppen. De blir upp till 2,5 meter långa och väger 120 pund. Den östra grå kängurun är ett betesdjur med gräs som sin föredragna föda. De vilar vanligtvis i skuggan under dagen och äter sent på eftermiddagen eller tidigt på morgonen.

Anpassningar till miljön

Den östra grå kängurun har många specifika anpassningar som hjälper dem att bättre överleva i sin livsmiljö. De har en lång svans som används för att balansera och som stöd för att stå upp. De har fyra lemmar, varav de främre är mycket mindre än bakbenen. Deras händer har fem fingrar, vilket gör det lätt att ta tag i föremål. Känguruerna har ett utmärkt lukt-, syn- och hörselsinne. De kan svänga öronen för att fokusera på en specifik riktning, vilket hjälper dem att upptäcka rovdjur innan de kan se dem. Deras kraftiga bakben gör att de kan nå hastigheter på upp till 56 km/timme, färdas långa sträckor och hoppa till höjder på 3 meter och längder på 26 meter. Honorna har en påse framtill där de kan skydda joeyerna (ungarna) från rovdjur. När känguruerna känner av fara dunkar de i marken med bakbenen för att varna resten av flocken.

Klicka på en bild för att se en större version & data i ett nytt fönster

En östlig grå känguru springer genom ett fält. Dess kraftiga ben gör att den kan färdas långa sträckor och nå hastigheter på upp till 56 km/h. © Katie Grandis.

Klassificering

• Kungarike: Animalia
• Familj: Chordata
• Klass: Mammalia
• Ordning: Diprotodontia
• Familj: Macropodidae
• Genus: Macropus
• Arter: Macropus
• Species: Macropus giganteus

Habitat

Den östra grå kängurun lever i de östra delarna av Australien och Tasmanien, på slätterna i inlandet och längs kusten. De lever i mobbar på gräsmarkerna eller i öppna skogar. De mogna hanarna, som är gruppledare, lever tillsammans med 2-3 yngre hanar och 2-3 yngre honor med sina ungar. Dessa mobbar betar i allmänhet tillsammans.

Förökningsegenskaper

Den högsta häckningstiden för den östra grå kängurun är under sommarmånaderna, och dräktighetsperioden (bärandet av ett embryo eller foster) tar i allmänhet cirka 36 dagar. När en joey föds klättrar den in i moderns pung och fäster sig vid en av fyra spenar. Där stannar den i ungefär 300 dagar. Mamman kan fortfarande para sig medan joeyen är i sin pung, men befruktade ägg kan inte utvecklas förrän den lämnar den. Hanar blir i allmänhet könsmogna vid 20 månader medan honor blir könsmogna vid 17 månader. Dessa egenskaper gynnar kängurun eftersom mamman kan hålla och skydda joeyen tills den är gammal och stark nog att överleva på egen hand. Kängurun har få fiender förutom dingos, men eftersom de gärna äter på böndernas åkrar och hoppar över deras staket skjuts de ofta. På grund av detta måste känguruerna röra sig snabbt för att undvika skador och för att skydda sina ungar. Väskan ger ungarna det skydd som behövs för att de ska kunna överleva tills de blir vuxna.

Klicka på en bild för att se en större version & data i ett nytt fönster

Här är en känguru med sin joey. I pungen skulle jojken fästa sig vid en av moderns fyra spenar och stanna där i cirka 300 dagar för att skyddas. © Katie Grandis.

Betydelse för ekosystemet

Då kängururun är betesdjur kontrollerar de tillväxten och spridningen av gräs och annat lövverk. Detta kan leda till markförstöring om det inte kontrolleras, men det är inte tillräckligt för att betrakta dem som en ekologisk fara.

Gemensamma eller utrotningshotade arter

De östra grå kängurururna är inte utrotningshotade en arter. Det finns nära 2 miljoner i Australien och omgivande områden. De har jagats av de australiensiska aboriginerna för sin päls och sitt kött i tusentals år. Även om de inte är i någon omedelbar fara för utrotning är kängururerna nu skyddade enligt lag. Deras population fortsätter nu att öka i storlek, och jakten övervakas av den australiska regeringen.

Super-Aussie räddar ekosystemet

Det var en gång i tiden, på en australisk gräsmark långt, långt borta, som två östra grå känguruer blev förälskade. De kom från två olika mobbar och möttes en dag när de betade på ett fält. De kom varandra mycket nära och blev snart förälskade. En stjärnklar natt förlovade de sig! Några månader senare, när de var gifta, bestämde sig de två kängurururna för att det var dags att skaffa en joey. Efter cirka trettiosex dagars väntan föddes deras lilla joey, som de gav namnet Aussie! Han kröp genast in i sin mammas pung och satte sig på en av hennes spenar. Aussie stannade där i 300 dagar! Slutligen, efter nästan ett år, lämnade han sin mammas pung. Aussie var stålgrå till färgen och hade en lång svans som hjälpte honom att hålla balansen. Hans huvud var litet med stora öron och en hårig nos. Precis som alla andra joeyer växte Aussie upp till att bli två meter lång och väga omkring 120 pund!

Äntligen gick Aussie på sin första betesutflykt med sin mobb. De reste till en avlägsen gräsmark där han aldrig hade varit förut. Alla betade långsamt i gräset och mumsade här och där, men Aussies föräldrar kunde inte tro vad de såg! Aussie betade snabbare än någon känguru någonsin hade gjort tidigare! Han slukade gräset snabbare än ljusets hastighet. Det var då hans föräldrar insåg att detta var hans sanna kallelse! Hans föräldrar satte Aussie ner en dag och informerade honom om hans superkängurukraft. Aussie hade ingen aning om att hans betande var så otroligt! Han var så glad och stolt över sin förmåga att när han gick ut med sin mobbe hoppade han runt på fältet, glad som bara den kunde vara. Åren gick och Aussie bestämde sig för att använda sina superkänguruförmågor på ett bra sätt och blev Super-Aussie! Närhelst ett ekosystem var i fara var det Aussie som kallades in för att rädda dagen! På nolltid kunde han kontrollera det övervuxna gräset tillsammans med andra typer av lövverk och rädda livet på många små växtätare. Alla känguruhannar ville vara honom, och alla känguruhonor ville kalla honom sin. Han beundrades och sågs upp till av alla. Tja, alla utom en.

Klicka på en bild för att se en större version & data i ett nytt fönster

Aussie kunde beta snabbare än någon av de andra kängurururna! Betning är av stor betydelse för ekosystemet eftersom det styr tillväxten av gräset samt andra bladverk. © Katie Grandis.

Den stora, elaka, själviska växtätaren älskade när gräset blev långt eftersom de mindre växtätarna inte kunde äta det. Detta gjorde att han och hans art kunde ha ett mycket större utbud av gräs att välja mellan, och de blev aldrig hungriga. Så när känguruer kom och betade kontrollerade de gräsets och andra växters tillväxt. Han fick dela med de andra växtätarna. Så en dag bestämde han sig för att göra något åt saken! Den stora, stygga växtätaren satte upp en fälla för att fånga alla känguruer och hindra dem från att äta hans gräs! Han planterade sitt magiska extraväxande gräs, som växte hundra gånger snabbare än vanligt gräs. Kängururerna kunde inte hålla jämna steg med det nya gräset och fastnade snart i lövverket. De grät och grät och mumsade och mumsade, men inget de gjorde kunde befria dem från detta gröna monster.

Den stora elaka växtätaren bestämde sig då för att ha en lägereld för att fira sin senaste framgång. Han samlade ihop all ved han kunde hitta och skapade en eldstad på gräset. Han tog tändaren ur bakfickan och tände på veden. Innan han visste vad som hände, var han omsluten av flammor. Eftersom kängurunerna inte kontrollerade spridningen av gräset skulle elden sprida sig snabbt. Han visste inte vad han skulle göra! Det fanns ingen som kunde rädda honom eftersom alla känguruerna var instängda i det långa gräset. Han var helt ensam om att bekämpa elden själv.

Klicka på en bild för att se en större version & data i ett nytt fönster

Förbränningen spred sig snabbt eftersom kängurururna inte kontrollerade längden på gräset. Växtätaren fastnade i elden och fick kämpa för sig själv © Katie Grandis.

Aussie hade inte behövt göra särskilt mycket för att rädda östra Australien. Det verkade gå bra utan hans ingripande. Tills han med hjälp av sina förhöjda sinnen såg flammor komma från flera kilometer bort. Han kunde känna lukten av den brinnande elden och till och med höra de andra känguruernas skrik. Han tog på sig sina stövlar och sin kostym och blev Super-Aussie! Han hoppade så fort han kunde över mot kaoset. Det var en rejäl vandring! Det fanns jordhögar, floder och bäckar, skogar och stockar. Han var tvungen att hoppa över ett staket som var nästan tre meter högt. Till slut kom han fram till brandplatsen och såg att alla känguruerna var instängda. Ur ögonvrån såg han sedan den stora växtätaren som var fångad i elden och darrade av rädsla. Den stora växtätaren skrek ”Jag är ledsen! Det var inte meningen! Jag ville bara ha en lägereld ikväll! Hjälp mig!” Eftersom gräset växte så länge fattade det eld och spred sig extremt snabbt. Den var utom kontroll! Så Super-Aussie tog fram sin ”Fire Tamer” och lyckades släcka all eld. Han bröt igenom brandväggen och lyckades rädda alla varelser som var instängda i gräset. De var alla mycket tacksamma.

Klicka på en bild för att se en större version & data i ett nytt fönster

Super-Aussie räddade dagen. Han befriade alla känguruer och räddade till och med livet på den stora stygga växtätaren. © Katie Grandis.

Efter att ha dragits upp ur gräset och undan all fara insåg den stora växtätaren att han hade gjort fel. Han bad om ursäkt till kängururun och alla de varelser vars liv han hade satt i fara. Han tackade sedan Super-Aussie för att han hade räddat hans liv. Växtätaren lärde sig att alla organismer bidrar till ekosystemets välbefinnande och att kängururun spelar en viktig roll för att hålla gräset under kontroll.