Även innan Higgsbosonen upptäcktes för nästan exakt sju år sedan hade den redan fått smeknamnet Gudspartikeln. Detta beror på att det senaste tillskottet till vår standardmodell för partikelfysik också signalerade för oss att Higgsfältet existerar – en substans som är osynlig men ändå genomträngande i hela rymden. Vi bebor det till och med nu, omgivna av dess icke-noll energi som ger partiklar deras massa. Fotoner, elektroner, kvarkar och alla andra elementarpartiklar som utgör vår värld får sin massa genom växelverkan med Higgsfältet. Ju större motstånd partikeln möter när den rör sig genom fältet, desto större blir partikelns massa. En neutrino har till exempel lättare att röra sig genom Higgsfältet än en tau-lepton och därför kommer dess massa att vara mindre än tau-leptonens. Partiklarnas massa är en enorm faktor som bestämmer våra fysikaliska lagar. Den dikterar hur allting interagerar och vilken kemi som kan äga rum i rymdens kalla, dunkla utbredning.
Det verkar alltså som om vi borde vara tacksamma mot Higgsbosonen för att den har de egenskaper som den har. Dess massa möjliggör liv – vårt, och det i stjärnor och mjölkaktiga, böljande galaxer. Varje förändring av bosonens massa skulle kunna innebära att atomer skulle krympa eller att kärnor skulle upplösas och att väte skulle vara det enda elementet som genomsyrar rymden. Men det är samma siffra som försätter oss i en farlig situation. Det ger inte bara upphov till en av de största katastroferna inom hela fysiken, utan berättar också att det som vi betraktar som ett stabilt och varaktigt universum kan försvinna när som helst. Borta på en bråkdel av en sekund. Och, tja, vi skulle också vara maktlösa att stoppa det.
Allt i universum vill vara stabilt. För att göra detta måste det förflytta sig från högre energitillstånd till vad som kallas ”grundtillstånd”, där det har så lite energi som möjligt. Varje objekt med mycket energi vill avge den energin för att bli stabilt. De elementarpartiklar som nämndes tidigare skapas när det uppstår excitationer (eller vågor) i kvantfält. Kvantfälten sägs befinna sig i sina vakuumtillstånd när de har lägsta möjliga energi. Om alla kvantfält i rymden befinner sig i sina vakuumtillstånd och därför inte kan förlora mer energi är universum stabilt. De grundläggande partiklarna behåller sina egenskaper och våra fysikaliska lagar gäller. Och även om det är en ganska komplicerad process att mäta energi och vakuumtillstånd i kvantfälten, tror forskarna att de flesta fälten befinner sig i sina stabila vakuumtillstånd.
Alla utom ett.
Higgsfältet tros befinna sig i ett metastabilt tillstånd, vilket innebär att även om det för tillfället inte genomgår några förändringar, så förutspås det inte heller att det kommer att befinna sig på sin lägsta energinivå. Det är ett falskt vakuum med mycket potentiell energi. Hotet som allt vi vet har kommit att vila på.
Forskare vid CERN har upptäckt ett andra möjligt tillstånd för fältet, ett tillstånd som de har döpt till det ultratäta Higgsfältet. Och det skulle verkligen vara tätt – miljarder gånger tätare än vad det är idag. Om bara en enda punkt i rymden skulle kollapsa till denna lägre energinivå skulle det utlösa spridningen av vakuumförfallet överallt och skicka en bestraffande sfär av det sanna stabila vakuumet för att förtära hela universum. Vi skulle inte ens kunna se vårt slut närma sig eftersom det skulle röra sig med ljusets hastighet. Rymden skulle frigöra sin potentiella energi och kasta allt inom sfären in i nya och oigenkännliga fysikaliska lagar. En så märklig värld skulle uppstå att vi inte ens kan börja föreställa oss den. Sannolikt skulle den inte vara välkomnande för liv.