Uttrycket ”traumabandning” är också känt som Stockholmssyndromet. Det beskriver ett djupt band som bildas mellan ett offer och deras förövare.
Offer för övergrepp utvecklar ofta en stark känsla av lojalitet mot sin förövare, trots att bandet är skadligt för dem.
De förutsättningar som krävs för att traumabindning ska uppstå är bland annat:
- Att bli hotad med och tro att det finns en verklig fara
- Hård behandling varvat med mycket små vänligheter
- Isolering från andras perspektiv
- En tro på att det inte finns någon utväg
Symtomen på traumabindning kan manifesteras:
- Negativa känslor för potentiella räddare
- Stöd för förövarens skäl och beteenden
- Oförmåga att engagera sig i beteenden som hjälper till att frigöra sig/koppla sig från förövaren
Den så kallade överlevnadshjärnan
Ett sexuellt exploaterat barn bedöms ofta som om det tänker från den logiska delen av sin hjärna. Man antar att de övergrepp som drabbar honom eller henne är ett resultat av ”livsstilsval”.
När man konfronteras med farliga situationer är den logiska delen av hjärnan – som tänker, resonerar och utövar valmöjligheter – INTE den del av hjärnan som tar kontroll. Reaktionen på hot är inte logisk. I verkligheten aktiverar rädslan en mer primitiv del av hjärnan som ansvarar för att säkerställa överlevnad och rädslans kemikalier undertrycker den del av hjärnan som fattar logiska beslut.
Överlevnadshjärnan (eller amygdala) är inriktad på omedelbar överlevnad, inte på långsiktig psykologisk påverkan. Hjärnan kommer att svara: ”Detta kommer inte att döda dig, så frys och uthärda det”. Ju mer en person reagerar passivt (uthärdar det), desto troligare är det att detta blir en automatisk reaktion när han eller hon konfronteras med rädsla och sexuellt våld i framtiden.
Den viktigaste överlevnadsdriften är att skapa anknytningar till andra. Detta kan skapa en mycket komplex situation när förövaren använder både rädsla och en relation till offret, vilket kan göra missbruksrelationer så komplexa och svåra att förstå för människor utanför relationen.
När en förövare skadar offret, även om offret kan avslöja övergreppet för tredje part (t.ex. familjemedlemmar, social omsorg och polisen), innebär det traumatiska bandet att offret också kan önska sig tröst från just den person som misshandlade dem. Om förövaren återknyter banden med offret är det troligt att offret återvänder till förövaren och bryter kontakten med tredje part. Varje kontakt som barnet har med förövaren (till och med ett sms eller Facebookmeddelande) kan återknyta offret till förövaren. Även om det kan vara smärtsamt och frustrerande att bevittna denna situation är det ett stort genombrott att offret överhuvudtaget har berättat.
Brytande av traumabandet
Det finns inget enkelt svar, men för att bryta traumabandet måste offret ha tillgång till alternativa, hälsosamma relationer och isoleras från förövarna under en längre tid. Detta ger barnet tid att läka och komma till rätta med det trauma de upplevt, vilket omformar karaktären på framtida relationer. Att observera denna situation, särskilt som förälder, kan vara hjärtskärande, men den konsekventa närvaron av föräldern och vårdaren innebär att barnet inte enbart är beroende av förövaren (vilket är vad förövaren vill) och har en säker plats att fly till.
Om du är orolig för att ett barn befinner sig i en möjlig missbruksrelation eller riskerar att utsättas för sexuellt utnyttjande av barn kan du läsa om Pace’s tjänster för föräldrar. Anmäl dig också till vårt nyhetsbrev för att hålla dig uppdaterad om ny utveckling och forskning inom trauma.