Den judiska traditionen förstår dilemmat för dem som vill trösta sörjande men som inte kan formulera några ord för att trösta dem, och därför tillhandahåller den en religiös formel för att bemöta vad som i huvudsak är en outtalbar känsla. På så sätt kan tröstarna uttrycka sina känslor på ett lugnande och andligt sätt utan rädsla för att de ska bli tungvrickade inför den oåterkalleliga tragedin.
Den judiska tröstens kronjuvel
”Må Gud trösta dig bland de andra sörjande i Sion och Jerusalem (Ha’makom yenahem etkhem betokh she’ar ar avelei Tziyonvi’Yerushalayim).”
Detta traditionella avsked för sörjande som inrättats av judendomen är omsorgsfullt konstruerat och djupgående. Den förmedlar positiva känslor med lager av allt djupare innebörd, även för dem som inte förstår den bokstavliga hebreiskan eller som knappt kan komma ihåg orden eller ens uttala dem korrekt.
Denna formel förlitar sig också på att Gud ska ta huvudansvaret för att trösta de sörjande – att trösta är mänskligt, att trösta är gudomligt. De sörjande kan ha svårt att fullt ut acceptera en människas personliga ord, men de kan känna sig lättare tröstade av en åberopande av Guds deltagande i sorgen. De idéer som är inbäddade i denna fras är en sammanfattning av de religiösa och andliga medel som traditionen använder för att ge den sörjande en viss tröst.
Ha’makom
I denna välsignelse hänvisas till Gud med ett specifikt och föga känt namn, ”Ha’makom”, som helt enkelt kan översättas med ”platsen”. Gud benämns som ”platsen” eftersom rymden bekräftar stabilitet, fast mark, förankring – motsatsen till det eteriska. En ”rymd”-term används i stället för en ”tid”-term som t.ex. tetragrammaton – det ord på fyra bokstäver för Guds namn, som betecknar evighet – eftersom sörjande behöver vistas här och nu.
Rymden är ramverket för sörjande – platsen för shiva , att byta sin vanliga plats vid gudstjänsterna. Tiden är däremot oändlig, flyktig och omöjlig att hantera.
För övrigt avvärjer användningen av ordet ”makom” en eventuell negativ reaktion från de sörjande. Genom att kalla Gud vid detta tröstande namn undviker man att kasta Guds mer välkända, fruktansvärda namn i ansiktet på de sörjande som har skakats till sina rötter av Guds oåterkalleliga dekret. Det är faktiskt också anledningen till att man inte hälsar de sörjande med det vanliga ”shalom”, eftersom shalom är ett annat namn för den allsmäktige Gud, ett namn som är svårt att omfamna i denna oroväckande tid.
Yenahem
Det andra ordet i den klassiska avskedsvälsignelsen är det hebreiska ordet för ”trösta”, men det är inte ett ord som alltid används för detta ändamål i Bibeln. När israeliterna sviker Guds förtroende framställs Gud som va’yenahem – han ”ångrar” skapandet av människor eller ”ångrar” att han tog Israel ur slaveriet. Detta verkar ha allt att göra med att Gud så att säga genomgår en sinnesförändring och ingenting att göra med att Gud tröstar.
Men vi måste förstå en koppling som inte är omedelbart synlig. Inneboende i all tröst är en känsla av djup ånger. Ånger ger upphov till ett behov av förändring och utlöser ett accepterande av förlust, vilket oundvikligen leder till djup tröst. Det tvingar människor att granska, omvärdera och anpassa sig till en värld som har förändrats permanent efter att en vän eller släkting har dött. Den pekar på en förändring i riktning – att anpassa sig till en ny status och nya relationer bland alla medlemmar i familjen eller företaget eller den inre kretsen, och att underkasta sig självtransformation, om det är möjligt.
Betokh She’air Avelei Tziyon vi’Yerushaliyim
Formeln är dock ofullständig utan sin andra hälft: ”Bland de andra sörjande i Sion och Jerusalem”. Denna fras för med eftertryck bort tröstaren från den naturliga tendensen att enbart fokusera på dem som för närvarande sörjer. Den förbinder både den specifika sörjande och sorgen i allmänhet på två framträdande och subtila sätt.
För det första vidgar frasen Guds tröst till att omfatta ”andra sörjande” – i Sion och Jerusalem – och uttrycker därmed ett kritiskt imperativ i sorgearbetet: det universella behovet för de sörjande att dela sin sorg, den naturliga sammankopplingen av alla sörjande. De sörjande är inte ensamma, och de måste veta detta så att de inte känner sig orättvist utpekade av Gud, särskilt utsatta för lidande. Frasen får också de sörjande att inse att döden, i alla dess former, drabbas av alla, ”andra sörjande”, och att den är en inneboende livskvalitet.
Subliminalt sett antyds ännu en annan nivå av betydelse: Andra kan verkligen dela deras smärta.
Mer subtilt gömd i veckorna av frasen ”de andra sörjande i Sion och Jerusalem” är läran om att de sörjande personernas tidigare sorgliga förluster är kopplade till deras nuvarande förlust. Under vår livstid lider och sörjer vi faktiskt för många förluster: en älskad person, en kär vän, en affärsrelation, ett levebröd eller vår prestige. Vi kan också sörja ett ödelagt samhälle, kanske en helig stad som Jerusalem, eller en troende idé som Sion. Många kommer aldrig att få bukt med sin gamla sorg; fruktansvärda händelser i det förflutna kan kasta sin långa skugga över ett nytt trauma. Även natten har sina skuggor.
Sorg bör ses som en pågående process där man erkänner ackumulerad olycka snarare än bara en nyligen inträffad katastrof. En hel samling av tidigare förluster infiltrerar sig således smygande i den nya sorgen, även om de flesta sörjande betraktar den nya förlusten som en enda monolitisk börda.
På engelska har ”grief” inget singular, ingen plural, bara en övergripande betydelse. På samma sätt är det hebreiska ordet för sorg, ”avel”, en övergripande term. Så är också ”hefsed” (förlust) – vi talar om hefsed merubah (stor förlust) och hefsed mu’at (mindre förlust), men inte i singular eller plural som sådana. Å andra sidan har ”nehamah” (tröst) en färdig plural – ”tanhumim” (många tröstningar).
Sålunda lyser århundraden av judisk sedvänja, uttryckt i vardagsspråkets vanliga former, upp den betydande kontrasten mellan ackumulerad sorg och separata tröstningar. Denna språkliga inblick i judendomen lär ut två kontraintuitiva sanningar: För det första delar alla sörjande, oavsett hur olika deras förluster är, en gemensam sorg och bildar ett gemensamt nät av sorg, även om var och en är unik. Och ändå bildar en enskild sörjande persons särskilda erfarenheter av sorg ett personligt nät av bekymmer, som ingen annan delar.
Den judiska traditionen, i dess ashkenaziska och sefardiska formler, kräver att denna speciella hebreiska fras ska uttalas eftersom den innehåller en grundläggande princip i judendomen: Vi är Guds angelägenheter, inte bara som unika individer utan också som en bland många andra som lider och som alltid måste inkluderas. Faktum är att en ofta upprepad lära inom judendomen är att Gud botar oss endast om vi först ber Gud att hjälpa andra.
Detta är särskilt sant när vi vänder oss till Gud inte för att söka tröst för en personlig förlust, utan för Sions och Jerusalems överlevnad. Därför nämner vi ”she’ar holei Yisra’el” (de andra i Israel som är sjuka) när vi utsträcker Guds välsignelse till sjuka människor. Vi bekräftar att Gud inte bara bryr sig om enskilda individer utan också om hela Israels samhälle.
Gud är på en gång folkets Israels offentliga Gud och också personernas Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, som vi reciterar i varje gudstjänst. Den franske katolske filosofen Blaise Pascal, en av 1600-talets skarpaste hjärnor, lät sy in denna fras i sitt rockfodral: ”Jag tror på Abrams, Isaks och Jakobs Gud, inte på filosofernas eller de vises Gud”, eftersom den återspeglade hans personliga tro på en personlig Gud och för att han ville garantera att den följde med honom vart han än gick.
De mest tröstande orden
De mest tröstande ord jag någonsin hört är förmodligen dessa: ”Berätta för mig hur din älskade verkligen var.” Dialogen mellan sörjande och tröstande personer under shiva är inte utformad för att distrahera den sörjande utan för att uppmuntra den sörjande att tala om den avlidne – om hans eller hennes egenskaper, förhoppningar, till och med svagheter – och naturligtvis inte att kritisera den döde som inte kan svara. Långt ifrån att påminna om förlustens ångest ger det de sörjande möjlighet att återkalla minnen och uttrycka sin sorg högt.
Psykologer försäkrar oss om att sörjande specifikt vill tala om sin förlust. Eric Lindemann skriver i sin klassiska artikel ”The Symptomatology and Management of Acute Grief” (Symtomatologi och hantering av akut sorg): ”Det finns ingen fördröjning av handling och tal; tvärtom, det finns ett tryck på talet, särskilt när man pratar om den avlidne.”
Både de sörjande personernas ord och deras tårar bör inte undvikas eller undertryckas. För sörjande och för tröstande gör orden verkligen skillnad. ”Berätta för mig hur din älskade verkligen var” är en bra början.
Replikerat med tillstånd från Consolation: The Spiritual Journey Beyond Grief (Jewish Publication Society).
Anslut dig till en resa genom sorg & Sorg: Oavsett om du har förlorat en nära anhörig nyligen eller bara vill lära dig grunderna i judiska sorgeritualer, kommer denna e-postserie i åtta delar att vägleda dig genom allt du behöver veta och hjälpa dig att känna stöd och tröst i en svår tid.