”Vad betyder följande stycke: ’När han hade sagt detta, andades han på dem och sade till dem: ’Ta emot den helige Ande.'” (Johannes 20:22).
Det omgivande sammanhanget i Johannesevangeliets uppteckningar lyder på följande sätt:
”Jesus sade då åter till dem: ”Frid vare med er; så som Fadern har sänt mig, så sänder jag er. När han hade sagt detta, andades han på dem och sade till dem: ’Ta emot den helige Ande: Vems synder ni förlåter, dem är de förlåtna; vems synder ni behåller, dem behålls de.'” (Johannes 20:21-23).
Häromkring1 har vi diskuterat frågan om att apostlarna förklarar ”syndernas förlåtelse”. I den här artikeln kommer vi därför endast att ta upp Herrens uppmaning: ”Ta emot den helige Ande.”
Denna händelse kan inte isoleras från annan kompletterande information om Kristi lärjungars mottagande av den helige Ande. Här är några viktiga saker att tänka på.
Räckvidden
För det första har vi frågan om vem termen ”lärjungar” omfattar. Innefattar ordet fler än ”apostlarna”? Eller är ”lärjungar” i detta sammanhang begränsat till dem?
Och även om många respekterade forskare anser att ett bredare spektrum av människor än apostlarna var involverade i detta löfte, måste man medge att ”lärjungar” i ett flertal passager blir en mer teknisk term som är likvärdig med ”apostlar” (jfr. Matteus 10:1-2; 11:1; Johannes 2:2; 3:22, etc.). Det är särskilt betydelsefullt att det uttryck som innebär att Kristus ”sändes” av Fadern, och att han således skulle ”sända” apostlarna (se Joh 17:18), används i detta sammanhang. Det är kanske värt att nämna att uttrycket ”apostlar” aldrig används om de tolv i Johannesevangeliet.
J.H. Bernard (1860-1927), den briljante forskaren vid Trinity College i Dublin, har hävdat att även om andra lärjungar kan ha varit närvarande vid detta tillfälle, så var denna särskilda rättighet inte tillfogad någon annan än apostlarna, som hade valts ut särskilt och skulle ”sändas ut”.” Bernard citerar ett betydande vittnesbörd från de tidigaste patristiska ”fäderna” (t.ex, Justin, Origenes, Cyprianus, etc.) till förmån för detta synsätt, och säger att han inte känner till någon avvikande röst bland de antika författare som diskuterade denna text2.
Aktionen
Och även om vissa forskare hävdar att detta ”andas” på lärjungarna hänvisade till ett mottagande av den helige Ande vid det tillfället, tycks detta synsätt inte stämma överens med alla vittnesbörd i Nya testamentet3.
Det finns skäl att hävda att denna ”andning” av Herren endast var en symbolisk, visuell antydan om den kraft som skulle komma att överlämnas till apostlarna på pingstdagen. Här är några punkter som är värda att reflektera över.
Prophetisk grammatik
I slutet av vers 21 förklarade Herren: ”Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er.” Presens tycks här användas profetiskt, med tanke på vissheten om deras uppdrag som formellt skulle börja på pingst.
Detta verkar tydligt eftersom ”utsändandet” inte började förrän efter pingsten, eftersom de fick i uppdrag att inte lämna Jerusalem förrän Anden hade sänkt sig över dem. Observera att samma typ av profetisk present används av Lukas för att skildra denna händelse. ”Och se, jag sänder min Faders löfte över er. Men stanna i staden tills ni har blivit klädda med kraft från höjden” (Luk 24:49).
Den helige Ande i samband med syndernas förlåtelse
Närvaron av den helige Ande är här kopplad till den apostoliska förklaringen i förhållande till ”syndernas förlåtelse” (v. 23). Men detta uppdrag om frälsande befrielse tillkännagavs inte och genomfördes inte i sin helhet, baserat på Kristi död och uppståndelse, förrän flera veckor efter denna händelse; inte förrän på pingstdagen (Apg 2:38).
Det förefaller således vara så att episoden i Johannes 20:22 inte innebar att den Helige Ande faktiskt fick ta emot en övernaturlig bemyndigande av den Helige Ande vid det omedelbara tillfället. Snarare var den omständigheten endast en förebådelse av det löfte som skulle uppfyllas nästan femtio dagar senare. Jag tror att W.E. Vine fångade textens innebörd ganska bra.
”Ta emot den helige Ande” (R.V. marginal) hänvisade inte bara till hans egen andedräkt, det var en symbol för den helige Ande som var på väg att sändas vid pingsten. Det hängde samman med att de sändes ut i världen och med effekten av deras evangelietjänst i form av syndernas förlåtelse genom Andens kraft, eller att synderna kvarhölls genom att budskapet förkastades (v. 23, 24). Det var en profetisk handling såväl som en symbolisk4.
I sin kommentar till Johannes skrev Frank Pack:
Det finns ingen indikation här på att apostlarna vid denna tid fick den heliga Anden. Jesus försäkrade dem symboliskt på uppståndelsesöndagen att det han hade lovat dem skulle ske. Men Lukas placerar kyrkans ”början” på pingstdagen (Apg 11:15) och Petrus finner att uppfyllelsen av Joels profetia om ”de sista dagarna” börjar på pingstdagen (Apg 2:17). Här kopplade Jesus samman den heliga anden med syndernas förlåtelse och bevarande och såg fram emot apostlarnas förkunnelse om ”omvändelse och syndernas förlåtelse” (Lukas 24:47)5
För en grundligare diskussion där detta synsätt framförs, se: D.A. Carson, The Gospel According to John, Grand Rapids: The Gospel According to John, Grand Rapids: Eerdmans, 1991, s. 651-655).