*Detta är ett gammalt inlägg från 2005 – se UPPDATERINGAR nedan**
En av de vanligaste diskussionerna om människans utveckling på internet handlar om huruvida hominiderna någonsin genomgick en ”vattenlevande fas” i sin utveckling. Aquatic Ape Theory föreslår att en sådan akvatisk fas, under vilken de förhistoriska hominiderna förlitade sig på ett vattenhabitat, förklarar en stor del av de senaste människornas distinkta anatomi. Förespråkarna för Aquatic Ape Theory jämför förutsägelserna i deras modell med de förutsägelser som de får för en traditionalistisk modell, som de kallar ”Savanna-modellen”. Enligt dem ger en akvatisk fas en bättre förklaring till många mänskliga egenskaper som savannmodellen har svårt att förklara.
Till exempel, varför saknar människor päls? De flesta antropologer tror att avsaknaden av päls härrör från selektion i samband med termoreglering. Enligt detta synsätt skiljer sig människan från de flesta primater genom att använda svettning som en betydande källa till evaporativ värmeförlust. Detta system är effektivt hos människor eftersom det utnyttjar den latenta kondensationsvärmen för att transportera bort mycket mer värme än vad som är möjligt enbart genom strålning, konvektion eller skugga. Men svettning skulle inte fungera på en pälsbeklädd hominid, eftersom avdunstningen från pälsen inte för bort nästan lika mycket värme som går förlorad genom direkt hudöverföring.
The Aquatic Ape Theory förkastar denna hypotes och konstaterar att:
- Mekanismen för svettning hos människor är särskilt slösaktig med vatten – en sällsynt vara på den heta savannen
- Andra medelstora däggdjur i den heta savannemiljön använder inte denna mekanism för värmeförlust
- Förlusten av päls har krävt att man har utvecklat en betydligt dyrare form av isolering för människokroppen, ett relativt tjockt lager av subkutant fett
Med detta argument föreslår teorin att det är mer logiskt att människan utvecklade hårlöshet och sitt unika körtelsystem för svettning i en miljö där vatten var både rikligt och ständigt tillgängligt.
Flera andra utmärkande mänskliga egenskaper behandlas av denna hypotes. Bipedalism i sig själv föreslås för dess värde för att vada i måttligt djupa vattenmassor.
Om Aquatic Ape Theory förklarar så mycket, varför ansluter sig inte majoriteten av antropologerna till den? Det är svårt att hitta ett tydligt svar på denna fråga på Internet. Svaren på Aquatic Ape Theory både på webbplatser och i nyhetsgrupper på Internet tenderar att avvika till ett antal specifika ämnen som fördärvar svaret på denna fråga i stället för att besvara den. Tänk på följande lista över svar:
- ”Hominider som leder till de vattenkällor som var tillgängliga för dem skulle inte ha något som skyddade dem från krokodiler och andra stora rovdjur”.
- ”Paleontologer har aldrig hittat fossila bevis på denna vattenlevande apa. ”
- ”Det kan finnas luckor i fossilregistret, men det är osannolikt att dessa luckor kommer att fyllas av nya primater och som helt skiljer sig från alla kända former i sin ekologi.”
Anhängare av Aquatic Ape Theory kan ge svar på var och en av dessa frågor. De kan tala om den stora mängden littorala resurser för en primat som födosöker längs havsstranden. De kan tala om att krokodiler är sällsynta längs kusten och att andra landlevande rovdjur inte lyckas förfölja sina byten i vågorna. De kan tala om det geologiska registret över havsnivåförändringar, som anledningen till att geologiska lager som skulle kunna innehålla dessa förfäder som otillgängliga för paleontologer.
Och de kan fortsätta att kritisera ”Savannemodellen” som otillräcklig för att förklara människans egenskaper – särskilt egenskaper hos mjukvävnad. Denna process visar i sig ett element av ohederlighet, med tanke på att de fossila bevisen i allt högre grad tyder på att hominiderna inte alls uppstod på savannen. I själva verket tycks alla hominidplatser tidigare än cirka 3 miljoner år utgöra skogsmark av öppen eller sluten karaktär. Det verkar nu helt uppenbart att vår ”nedstigning från träden” inte tog oss ut ur skogen. Allteftersom de nuvarande bevisen fortsätter att utvecklas blir debatten om vattenapan alltmer irrelevant.
Men om alla dessa frågor är distraktioner, hur kan vi då förklara antropologernas ovilja att på allvar undersöka teorin om vattenapan? Förespråkare av teorin tenderar att hävda att detta är mer än blindhet från det paleoantropologiska etablissemangets sida. Istället hävdar de att professionella paleoantropologer är engagerade i en mer eller mindre avsiktlig konspiration för att utöva sin hegemoniska kontroll över fältet genom att marginalisera alternativa synsätt.
I detta intar vissa förespråkare för Aquatic Ape Theory samma ståndpunkt som kreationister och hävdar att det är den dominerande kulturen inom vetenskapen snarare än det inneboende värdet av aktuella vetenskapliga idéer som utesluter dem från debatt.
Som de flesta andra professionella antropologer är jag väl medveten om att det inte finns någon aktiv konspiration på gång för att utesluta märkliga idéer från vetenskaplig utvärdering. Faktum är att jag under årens lopp har sett många märkliga idéer komma fram som fått betydligt mer kändisskap än ryktbarhet. Historien om ny forskning på området kommer att visa för varje noggrann observatör värdet av att bryta mot de vetenskapliga normerna. Detta är i hög grad fallet när det gäller studien av människans utveckling, som har lett till publicerade klagomål från ledande forskare. Men trots dessa klagomål finns det ingenting som någon kan göra för att förhindra att trovärdig forskning på området publiceras, och det är inte mycket man kan göra för att förhindra att otrolig forskning publiceras. Det finns mycket mer att vinna för unga forskare att driva en ny eller udda idé som har seriöst empiriskt stöd än att tanklöst följa de åldrande gråskäggens diktat.
Från detta tror jag att vi kan dra åtminstone en liten slutsats: att många antropologiska ögon som tittar på förutsägelserna i apa-teorin skulle vid det här laget ha funnit några seriösa skäl att stödja den, om det nu fanns några.
Men det finns mer än ett litet skäl till varför apa-teorin inte tros av antropologerna. Det stora skälet är sparsamhet.
Evalueringen av hypotesers sparsamhet är en grundläggande aspekt av den vetenskapliga metoden. Tanken är att hypoteser skiljer sig åt med avseende på vilken typ av antaganden som de kräver att man gör. Vissa hypoteser kräver ett stort antal antaganden, andra kräver färre antaganden. Vissa hypoteser kräver ganska extraordinära antaganden.
En av egenskaperna hos sparsamhet är en hypotes förmåga att koppla ihop många olika effekter med en enda orsak. Det är under denna kvalificering som Aquatic Ape Theory framstår som mycket tilltalande. Genom att ställa upp ett enda antagande – att ännu oupptäckta hominider levde i en unik vattenmiljö – kan teorin omfatta utvecklingen av flera olika egenskaper hos människokroppen som annars inte skulle tyckas vara tätt sammankopplade med varandra. Med andra ord verkar hypotesen vara enkel som förklaring till många olika egenskaper, eftersom den endast kräver ett antagande (och dess många associerade effekter) i stället för en separat evolutionär förklaring för varje egenskap.
Men denna vädjan ignorerar en annan grundläggande egenskap hos sparsamhet: en hypotes som är beroende av en förklaring är mer sparsam än en hypotes som åberopar flera förklaringar. Tänk på den föreslagna ”akvatiska fasen” i människans utveckling, som teorin om den akvatiska apan föreslår för att förklara mänskliga egenskaper som är ovanliga hos landlevande däggdjur. Det är naturligtvis logiskt att hominider skulle utveckla nya anatomier för att anpassa sig till en sådan främmande miljö. Men när dessa hominider väl återvände till land och övergav sitt vattenland, skulle samma egenskaper som var anpassningsbara i vattnet nu vara missanpassade på land. Vad skulle hindra dessa hominider från att återgå till de egenskaper som deras landlevande förfäder hade, liksom nästan alla andra medelstora landlevande däggdjur? Det krävs mer än enkel fylogenetisk tröghet för att förklara detta, eftersom just de skäl som vattenapteorin förkastar savannmodellen skulle gälla för de vattenlevande apornas ättlingar när de flyttade till savannen. Detta är långt ifrån trivialt, eftersom fossila hominider bebodde öppna skogsmarker med början för 6 miljoner år sedan och flyttade till öppen savann för 3 miljoner år sedan.
Theorin kan inte heller gömma sig bakom idén om exaptation. Man skulle kunna föreslå att de egenskaper som ursprungligen var anpassade i vattenmiljön fann nya användningsområden när de tidigare vattenlevande aporna flyttade in på land. Men var och en av dessa egenskaper kräver fortfarande en adaptiv förklaring till varför den skulle bibehållas. Och var och en av dessa adaptiva förklaringar skulle förmodligen vara lika trovärdig som en evolutionär hypotes för ursprunget av egenskaperna utanför den akvatiska miljön.
Med andra ord förklarar vattenapteorin alla dessa egenskaper, men den förklarar dem alla två gånger. Var och en av de egenskaper som omfattas av teorin kräver fortfarande en anledning för att den ska bibehållas efter att hominiderna lämnat den akvatiska miljön. Var och en av dessa anledningar skulle förmodligen vara tillräckliga för att förklara utvecklingen av egenskaperna i avsaknad av den akvatiska miljön. Detta är mer än osimonerande. Teorin om vattenlevande apor förklarar ingenting alls om hominidernas utveckling. Det är därför professionella antropologer förkastar teorin, även om de inte har tänkt igenom logiken fullt ut.
UPPDATERING (2005/11/01): Flera stavfel har korrigerats, eftersom originaldokumentet var röstläsning.
UPPDATERING (2009/08/04): Det här inlägget har haft en anmärkningsvärd historia, mestadels utan att jag har märkt det. Det togs upp av Elaine Morgan i hennes bok The Naked Darwinist. Jim Moores utmärkta webbplats har en recension av boken som pekar på mitt inlägg.
Ett inlägg från januari 2005 härrör från de första veckorna av mitt regelbundna bloggande. Så när jag läser tillbaka på inlägget från ståndpunkten 2009 måste jag konstatera att det tar lång tid att komma till saken. Som Moore påpekar har jag i det här inlägget inte angripit eller tillbakavisat några av de påståenden jag diskuterat (till exempel argumentet om avsaknad av päls, eller att många mänskliga egenskaper är vanliga hos vattenlevande djur). Om du är en student som forskar om Aquatic Ape Theory bör du verkligen hänvisa till och noggrant läsa Moores webbplats, där många sådana påståenden diskuteras och tillbakavisas.
Jag rekommenderar särskilt hans sida ”Why don’t anthropologists mention the AAT/H much?”, som besvarar samma fråga som det här inlägget och använder betydligt intressantare exempel!
Är Aquatic Ape Theory rättvist beskriven som pseudovetenskap? Uttalanden om fakta som hänvisar till naturliga orsaker kan vara potentiellt vetenskapliga. Det som skiljer vetenskap från pseudovetenskap är socialt. Pseudovetenskapen stöds av auktoritetsuttalanden, av förkastande eller okunnighet om relevanta tester, av anhängare som tar på sig den vetenskapliga argumentationens stämpel utan att acceptera vetenskapens grundläggande regler om vederläggning och replikering. Pseudovetenskap drivs av karismatiska personligheter som inte svarar på direkta frågor. När den innehas av makthavare, som Lysenkoismen, förstör den ärliga vetenskapliga undersökningar. När den innehas av en minoritet, åberopar den förföljelse.
Jag tycker att Aquatic Ape Theory från 2009 passar in på beskrivningen.