När jag var gravid i sjätte månaden med mitt senast födda barn fanns det inte en chans i helvetet att jag kunde hålla mig vaken efter 19.30. Så fort jag fick mina två andra barn i säng drog jag på mig min blå frottérock, svepte in mig själv, satte på en nässtrimma (på grund av graviditetssnuva) och så var jag helt borta. Jag brydde mig inte om jag var extra upphetsad över att titta på en serie eller äta take out med min man ensam, dessa roliga saker var döda för mig och var aldrig lika spännande som att titta på baksidan av mina ögonlock.
Jag minns att min man tittade på mig varje kväll tvärs över rummet och bad mig om att vara snäll och hålla mig vaken – han började känna sig ensam och försummad. Han saknade mitt sällskap, men jag kunde inte låta bli. Skuldkänslorna spred sig över mig som smör som glider ner på en stapel varma pannkakor, men det räckte uppenbarligen inte för att hålla mig vaken.
Jag gick upp några kilo i veckan och min kropp behövde sin vila. Jag kände mig som om jag hade tagit några sömntabletter och jagat dem med en fruktig cocktail.
Efter att ha pratat med min barnmorska om mitt dilemma med att jag inte kunde hålla mig vaken efter happy hour för att tillbringa kvalitetstid med min man, tittade hon på mig och sa: ”Säg åt honom att komma över det. Du håller på att få ett hjärta och en uppsättning lungor. Du skapar en människa.”
Jag kände mig bekräftad efter att ha hört det. Jag visste att det krävdes mycket av en kvinna att odla en annan människa, men jag behövde en läkare som stödde mig.
Sanningen är att det är jävligt utmattande att vara gravid – jag bryr mig inte om vem du är. Vissa kvinnor känner att de knappt klarar dagarna under den första trimestern. Andra kämpar mer mot slutet. Och många av oss är bara trötta hela jävla tiden.
Det spelar ingen roll om det enda du gör är att göra barnet och du kan stanna hemma medan det lilla paketet kokar inom dig – det i sig är tillräckligt för att få dig att vilja ta några tupplurar och sova 12 timmar varje natt mellan att äta all mat.
Men majoriteten av oss som bär på ett barn har förstås inte bara det på våra tallrikar. En del stannar hemma och har andra barn att ta hand om. En del måste arbeta varje dag, och många av oss har alla tre saker på gång. Lägg till det dagliga livet som att tvätta, hålla i disken och handla mat och det verkar nästan omöjligt att ta sig igenom dagen med något annat än sitt zombieansikte på.
Jag vet att det känns som om du aldrig kan återgå till det normala – jag minns att jag tänkte så många gånger att det måste vara något annat som är fel på mig. Jag undrade om jag någonsin skulle få tillbaka min ”dragkraft” och tänkte att min energi kanske var borta för alltid.
Men sedan kom jag alltid ihåg vad min barnmorska sa till mig. Och när man verkligen tänker på hur fantastiska våra kroppar är, hur de klarar av att skapa hud och hår och ögonglober, och hur stort det jobbet egentligen är, är det lättare att luta sig in i utmattningen lite mer. Så luta dig in i den, och med det menar jag luta dig in i din säng eller soffa så ofta du kan.
Din energi kommer tillbaka när den kommer tillbaka. Ditt barn kan vara 8 månader eller 18 år – det spelar ingen roll. Det viktiga är att du tar hand om dig själv och gör vad du behöver för att ta dig igenom graviditeten och de första månaderna.
Var inte rädd för att be om det du behöver, även om det innebär att du måste sätta upp en ”Stör inte”-skylt på din ytterdörr i två månader så att du kan gå i dvala och äta Reese’s cups – du gör det, älskling.
Vissa att denna utmattning är helt normal. Var inte heller rädd för att ge hushållssysslorna långfingret då och då. Du har viktigare saker att oroa dig för.