Att namnge en bok är lite som att namnge ett barn. Titeln är bokens förnamn, det som den går under. Författarens byline är bokens efternamn, som den har gemensamt med alla andra böcker av den författaren. Och undertiteln? Det är bokens mellannamn. Det vill säga, det är inte vad någon kallar den, men man sitter fast med det för alltid, så det är lika bra att välja något bra.
Som en person som går under både mitt för- och mellannamn – ”Mary Laura” – är jag extra känslig för idén att varje del av ett namn räknas. Men jag erkänner att jag inte tänkte särskilt mycket på undertitlar förrän jag började arbeta i bokvärlden för flera år sedan. Det var då jag insåg att några av de mest kända böckerna på hyllorna hade extra ord på omslagen som jag knappt hade lagt märke till tidigare. Den allestädes närvarande Eat, Pray, Love var egentligen Eat, Pray, Love: One Woman’s Search for Everything Across Italy, India, and Indonesia, även om jag slår vad om att ingen någonsin har kallat den så. (När du gick i åttonde klass och din mamma frågade dig vad du skulle skriva din bokrapport om i skolan, svarade du då: ”Jag läser Frankenstein: Eller den moderna Prometheus”?)
När en bok blir populär försvinner undertiteln vanligtvis från vårt medvetande. Den kan dock vara till hjälp i början, särskilt när det gäller memoarer, där undertiteln hjälper läsarna att förstå att de får en sann historia. Om du till exempel just har upptäckt Belle Boggs första bok genom titeln – The Art of Waiting – kan du undra vad den är. En roman? En handbok om meditation? En samling recept på långkokare? Kanske ett vittnesbörd om förlängd oskuld? Men med undertiteln blir allting begripligt: Konsten att vänta: Om fertilitet, medicin och moderskap.
På samma sätt har Sarah Smarshs Heartland den hjälpsamma undertiteln A Memoir of Working Hard and Being Broke in the Richest Country on Earth. Dani Shapiros Inheritance har undertiteln A Memoir of Genealogy, Paternity, and Love. De fungerar perfekt.
Om du är en ikon vars bok kommer att sälja enbart på grund av ditt namn kan din bok komma undan utan undertitel. Se: Michelle Obamas Becoming och Sally Fields In Pieces. Men om du är Michelle Obama eller Sally Field behöver din bok knappast ens en titel.
Men vad händer om du inte är Sally Field eller Michelle Obama?
I början var jag motståndare till att sätta en undertitel på min nya bok, I Miss You When I Blink. Men både min agent och min redaktör tyckte att den behövde en. Undertexter är särskilt viktiga när själva titeln inte är särskilt meningsfull i sig själv, sa de, vilket – Okej, det är rimligt. (Jag saknar dig när jag vad?)
”Vi har pratat om undertiteln här på kontoret. Lyssna nu på mig: vad händer om vi väljer… Essäer?”
Nicole Chungs All You Can Ever Know använder helt enkelt ”A Memoir” som undertitel, och jag älskar den elegansen och enkelheten. När jag frågade Chung om det sa hon: ”I början diskuterade vi kort några andra alternativ – några som specifikt nämnde ras, adoption, födelsefamilj, sökande, återförening, moderskap etc. – men jag hatade dem alla, för de gick inte riktigt in på bokens kärna, och vem vill läsa en lista med nyckelord i en undertitel? Till slut sa jag att jag bara ville ha ”A Memoir”, och alla var nöjda med det. Jag oroade mig för att det skulle vara ett marknadsföringsproblem eller något – du vet, kommer någon att veta vad boken handlar om – men det var det inte alls.”
Så jag föreslog för mitt team helt enkelt ”Essäer” eller, om vi var tvungna att vara specifika, ”En memoar i essäer”. Vad är det för nytta med en finurlig titel om man måste förklara allting direkt på omslaget? Men nej, sa de, vi behöver verkligen något mer än så. Så jag öppnade ett tomt dokument och började göra en lista: Under veckor som blev till månader försökte jag skapa undertexter som belyste de stora temana – undertexter som pekade på undertexter. I Miss You When I Blink handlar om att gå igenom livet och göra vad som verkar vara de ”rätta” valen, och sedan komma till en punkt där allt känns fel. Den är full av de förödmjukelser och absurditeter som följer med små identitetskriser, den typ av ”vad i helvete gör jag med mitt liv?”-ögonblick som man pratar om med vänner sent på kvällen över vin. Det är mycket att klämma in i en undertitel, men jag försökte:
Jag saknar dig när jag blinkar: And Other Things We Tell Ourselves
I Miss You When I Blink: A Life in Glimpses
I Miss You When I Blink: Growing Up, Falling Down, and Starting Over
I Miss You When I Blink: Life as an Imperfect Perfectionist
Ingen av dessa fungerade riktigt. För det första är I Miss You When I Blink redan på sex ord. Att lägga fler ord på det komplicerade snarare än att reda ut det – för att inte tala om att det skapade en utmaning för omslagsdesignern. Jag fortsatte att försöka, fyllde tre sidor med idéer och slängde iverigt omkring sådana alternativ som:
I Miss You When I Blink: Och med ”du” menar jag ”jag”
och:
Jag saknar dig när jag blinkar: Det kommer att bli begripligt på en minut
och, i ett ögonblick av nederlag:
Jag saknar dig när jag blinkar: Subtitles Are Hard
Oh Gud, hjälp.
Då, precis när denna ansträngning började kännas desperat, när jag började känna mig säker på att själva boken var en fruktansvärd idé – för vilken sorts bok kan inte textas?- fick jag ett samtal från min redaktör. ”Vi har pratat om undertiteln här på kontoret. Lyssna nu på mig: Vad sägs om att vi väljer… Essays?”
”STOR IDÉ”. Jag andades ut och lade pannan på skrivbordet.
Jag kände mig samtidigt triumferande över att min ursprungliga önskan gick i uppfyllelse och – eftersom jag är en ångestfylld galning som aldrig kan bli nöjd – orolig för att det kanske var ett misstag. Var det inte det här scenariot som vi försökte undvika? Var jag bara tvungen att leva med det eftersom jag inte kunde komma på något bättre? Eller är den bästa undertexten trots allt den enklaste?
Jag satt på idén i en dag och tänkte över den. Den sista essän i mina memoarer heter ”Försök igen, mer som du”, ett citat från någon i den historia jag berättar, men också en ganska gedigen sammanfattning av bokens budskap. Det är okej att misslyckas och börja om på nytt. Fortsätt att försöka.
Det fanns där hela tiden. Ibland är det att kalla boken för vad den är på ytan också den mest direkta vägen till att förklara vad den är i djupet.
Ordet ”essä” kommer från franskans essayer, att försöka. Varje berättelse i den här boken representerar ytterligare ett försök att få livet rätt. De är försök. Essäer.
Jag ringde tillbaka till min redaktör: ”Den är perfekt.”
__________________________________
