Dotter bröt tystnaden vid det som fanns kvar av Bel-templet i den antika staden Palmyra. En grupp ryska soldater hade just skrikit upp i en bil som var stänkt av den syriska öknens lera. I hjälmar och full kamouflage klättrade de ut, med Kalasjnikovs slängda från axlarna och selfiepinnar i handen.
Dagarna innan hade dessa trupper och andra styrkor som är lojala mot den syriska regeringen återerövrat den romerska staden, ett världsarv och en viktig symbol för den syriska mångfalden, från Islamiska staten för andra gången på ett år.
Graffitin vid ingången lät: ”Inget tillträde utan tillstånd från Isis – inte ens bröder.” Ryssarna krystade upp grushögarna och poserade för triumferande bilder under valvet – allt som fanns kvar av det centrala templet.
Maamoun Abdulkarim, Syriens chef för antikviteter, som redan hade transporterat de flesta av de antika statyerna i stadens museum till Damaskus, sade: ”Den här gången verkar de inte ha skadat Palmyra så mycket som vi befarade.”
Men skadorna var fortfarande förödande. Under de senaste två månaderna jämnade Isis ut större delen av Tetrapylon, en grupp upphöjda pelare, och förstörde den snidade fasaden på den antika teatern, där jihadistgruppen tvingade lokalbefolkningen att se på när den mördade 25 soldater under den första ockupationen.
I veckan kämpade Isis-militanter fortfarande i närheten. Från sin stolthet uppe vid Palmyras slott, som byggdes på en kulle ett årtusende efter den romerska staden, såg soldaterna explosioner och rök cirka tio kilometer utanför staden, som markerade de stridandes position. Mörtlarens duns kom några ögonblick senare.
Samir Mohammed, en major i den syriska armén, sade: ”Jag har aldrig sett en sådan här sak: ”De kämpar mot Isis och försöker trycka tillbaka dem.” Bredvid honom stod en märklig samling föremål som hade tagit sig uppför den branta vägen till basen av 1200-talsborgen. Stenar var staplade runt en fläckig solstolsdyna, vilket gav utkiken en touch av bekvämlighet. Ett skrivbord i metall, med en sprucken glasskiva och öppna lådor, väntade på brevskrivare från kullen.
Under den första ockupationen sprängde Isis trapporna till citadellet i luften, vilket innebär att det bara är möjligt att ta sig in via ett hopkok av stegar som stöttas upp av sönderfallande pelare, med en kaskad av bråte att klättra över i ena änden.
Underför ekade ett böneutrop från en av stadens många tomma moskéer genom de öde gatorna: kanske en hängiven soldat som ersatte den frånvarande muezzin.
Stadens huvudmoské förstördes med undantag för den stridsskadade minareten, som fortfarande står kvar och har kvar sin halvmåne. En del av moskéns ljusgröna kupol låg bland de gråa spillrorna och högtalarna var fortfarande fastsatta.
”Isis gör så här – förstör moskéer och försöker låtsas att det var vi”, sade Mohammed. I närheten hade varje grav på en kyrkogård systematiskt förstörts för att den var för hög, samma anledning som jihadistkrigare i Västafrika hade använt för att rättfärdiga förstörelsen av de antika gravarna i Timbuktu.
Avståendes från ryssarna och enstaka ödlor som rörde sig över en solvarm sten stod Palmyra tomt. När en syrisk kvinna gick in i den tysta teatern för första gången på tre månader klappade hon händerna för munnen när hon såg den dekorativa fronten, som nu var en hög med stenar på scenen. I ett hörn låg en hög med syltburkar, som användes som ljusstakar när en rysk symfoniorkester spelade här för att fira att platsen återerövrades för första gången, och som nu är hemvist för en familj skalbaggar.
En vagn med en fågelbur av guld stod övergiven på den korta vägsträckan mellan teatern och Bel-templet. Dess dagar då den staplades med turistbagage och knuffades runt på ett hotell i Palmyra var över. Av fläckarna på vagnens röda sammetsunderlag att döma såg det ut som om den nyligen hade sett mycket mindre salubra miljöer.
Vagnens bärare var borta sedan länge.
Trots skändningen är det romerska Palmyra fortfarande majestätiskt och stämningsfullt. Men staden bredvid, kallad Tadmur på arabiska, som brukade vara full av liv, buller och tusentals turister, är öde.
En del före detta invånare, av vilka många bor tillfälligt i Homs, 160 km västerut, besökte den här veckan för att se om de kunde flytta hem igen, men fann det omöjligt eftersom det inte fanns något vatten eller elektricitet.
Gardiner svängde i de gapande fönstren på hotellet Tetrapylon. Många rutor hade sprängts ut och dörrarna var borta eller vidöppna. De fönsterluckor som fortfarande fanns på plats hade målats blå, av Isis, enligt den syriska armén, som förberedelse för dess graffiti. ”Inga minor” stod det på ryska på sidan av byggnader.
En dammig ljuskrona låg bredvid en tom Pepsi-flaska på ett annat hotell. På väggen utanför, liksom på många byggnader, hade Isis graffiti hastigt målats över. I en svärtad lobby bredvid fanns fotspåren från en katt som hade letat sig fram genom det gråa grusdammet.
Palmyra-ruinerna bleknar i jämförelse med de mer än 400 000 människor som har dödats och miljontals som har tvingats på flykt under den sexåriga krisen i Syrien. Men det systematiska försöket att förstöra den antika platsen har av FN beskrivits som ett krigsbrott som enligt Abdulkarim var avsett att terrorisera det syriska folket.
”Att förstöra vårt kulturarv är detsamma som att döda ett barn”, sade han. Mycket av den antika staden skulle kunna återuppbyggas, tillade Abdulkarim, men bortsett från viss brådskande stabilisering skulle det få vänta tills freden återvände till landet.
I veckan luttrade trupper på trapporna till Palmyra-museet och bevakade de få statyer som fanns kvar efter försöken att flytta ut dem, alla hade de knuffats omkull eller fått sina ansikten krossade.
”Han sover”, skämtade en soldat och pekade på en staty som skulle ha legat med ansiktet nedåt om den fortfarande hade haft ett ansikte.
Det kulsprutade museet har sin egen fruktansvärda historia. År 2015 halshögg Isis Khaled al-Asaad, dess 82-årige chef, när han vägrade att berätta var värdefulla artefakter hade flyttats till.
Syrien är fullt av antika artefakter som de från Palmyra och det har varit Abdulkarims uppgift att försöka rädda dem. Hans uppdrag att bedriva ”kulturdiplomati” mellan parterna i konflikten och utländska makter är inte lätt, säger han och tillägger att folk anklagar honom för att vitalisera för Bashar al-Assads regering.
Trots detta säger han: ”Majoriteten av det syriska folket accepterar mig och det jobb jag försöker göra, i regeringskontrollerade områden och i icke-regeringskontrollerade områden.”
Tillbaka till det, han skulle hellre vilja slippa göra det. Utmattad efter fem år av slitningar för att skydda landets kulturarv har han ofta försökt säga upp sig, men mötts av böner om att stanna.
”Jag har försökt sluta fyra gånger, men varje gång händer det något”, säger Abdulkarim. ”Jag är så trött av alla hundratals e-postmeddelanden varje vecka och WhatsApp-meddelanden fram till midnatt varje kväll. Jag har inte ätit lunch med min fru på fem år. I november sa jag: ’Snälla, nu finns 90 procent av föremålen i Syrien i Damaskus, 320 000 stycken, packade och fotograferade. Snälla, kan jag åka nu?”
Då återtog Isis Palmyra.
När han började med arkeologi för flera decennier sedan trodde Abdulkarim att han skulle gräva upp skatter, inte försöka gömma dem.
”Det var ett mycket lugnt liv, ett förtrollat liv”, säger han. ”Men nu är det väldigt mörkt.”
- Denna artikel ändrades den 9 mars 2017 eftersom det felaktigt angavs att den antika teatern i Palmyra är en amfiteater.
{{topLeft}}
{{bottomLeft}}
{{topRight}}
{{bottomRight}}
{{/goalExceededMarkerPercentage}}
{{/ticker}}
{{heading}}
{{#paragraphs}}
{{.}}
{{/paragraphs}}}{{highlightedText}}
- Dela på Facebook
- Dela på Twitter
- Dela via e-post
- Dela på LinkedIn
- Dela på Pinterest
- Dela på WhatsApp
- Dela på Messenger
.