Eusebius (260-340 e.Kr.), som kallas kyrkohistoriens fader, tar upp detta ämne i sitt klassiska verk med titeln ” Ecclesiastical History” i bok 1 kapitel 7:
KAPTER VII.
Om den diskrepans som antas finnas i evangelierna när det gäller Kristi genealogi.
Då Kristi släkttavla ges på olika sätt till oss av Matteus och Lukas, och de antas av allmänheten vara oeniga i sina redogörelser ; och då varje troende, i brist på kunskap om sanningen, har föranletts att använda sig av en viss undersökning för att förklara dessa passager, kan vi också bifoga den redogörelse som har kommit till oss. Vi hänvisar till den historia som Africanus har nedtecknat om dessa avsnitt i ett brev till Aristides om harmonin i evangeliernas genealogi. Efter att ha tillbakavisat andras åsikter som påtvingade och påhittade, redogör han för den redogörelse som han själv hade konstaterat, med följande ord. ”Det var brukligt i Israel att beräkna namnen på generationerna, antingen enligt naturen eller enligt lagen; enligt naturen genom successionen av legitima avkommor; enligt lagen, när en annan födde barn till namnet på en bror som hade dött barnlös. Eftersom hoppet om en uppståndelse ännu inte var klart uttalat, imiterade de löftet som skulle äga rum genom ett slags dödlig uppståndelse, i syfte att föreviga namnet på den person som hade dött. Eftersom det sedan finns några av dem som är införda i denna gene- alogiska tabell, som efterträder varandra i den naturliga ordningen mellan far och son, några återigen som föddes av andra, och som var as- cribed till andra med namn, har både de riktiga och de påstådda fäderna registrerats. Inget av evangelierna har således gjort ett falskt uttalande, vare sig det gäller beräkning i naturens ordning eller enligt lagen. För de familjer som härstammade från Salomo och de som härstammade från Natan blandades så mycket genom att de som dött barnlösa byttes ut, genom andra äktenskap och genom att säd uppstod, att samma personer med rätta kan anses i ett avseende tillhöra den ena av dessa och i ett annat avseende tillhöra den andra. Därför är det så att eftersom båda dessa redogörelser är sanna, dvs. de som var förmodade fäder och de v>’som verkligen var fäder, så kommer de ner till Josef med betydande intri- cering, det är sant, men med stor noggrannhet. För att detta dock ska bli uppenbart ska jag redogöra för generationsserien. Om man (i Matteus’ genealogi) räknar generationerna från David till Salomo, visar det sig att Matteus, som avlade Jakob, Josefs far, är den tredje från slutet. Men om du med Lukas räknar från Natan, Davids son, på samma sätt, kommer Melchi, vars son var Eli, Josefs far, att befinnas vara den tredje. Eftersom Josef alltså är vårt föreslagna objekt, skall vi visa hur det kom sig att var och en av dem anges som sin far; både Jakob, som härleds från Salomo, och Eli från Natan; också hur det kom sig att dessa två, Jakob och Eli, var bröder; och dessutom hur det bevisas att deras fäder, Matthan och Melchi, som var av olika släkter, var Josefs farfars farfar.
Matthan och Melchi, som efter varandra gifte sig med samma kvinna, fick barn, som var bröder av samma mor, eftersom lagen inte förbjöd en änka, vare sig hon blev det genom skilsmässa eller genom sin mans död, att gifta sig på nytt. Mat- than, som spårar sin härstamning från Salomo, fick därför först Jakob av Estha, för detta är hennes namn enligt traditionen. Matthan dog, och Melchi, som spårar sin härstamning från Natan, som visserligen var av samma stam, men av en annan släkt, och som, som sagt, gifte sig med henne, fick en son Eli. På så sätt finner vi alltså att de två av olika familjer, Jakob och Eli, är bröder av samma mor. Av dessa blev Jakob, när hans bror dog och gifte sig med hans änka, far till en tredje, nämligen Jo-sef; hans son både av naturen och av beräkning. Därför står det skrivet: Jakob födde Josef. Men enligt lav/ var han Elis son, eftersom Jakob, som var hans bror, födde avkomma åt honom. Därför kommer inte heller den genealogi som också spåras genom honom att bli ogiltig, som enligt Matteus ges på följande sätt – ” men Jakob avlade Josef”. Men Lukas, å andra sidan, säger: ” som var sonen, som man trodde, (för detta tillägger han också) son till Josef, son till Eli, son till Melchi”. För det var inte möjligt att ex-prestera den lagliga genealogin tydligare, så att han helt utelämnar uttrycket ”han avlade” ^ i en generation som denna, ända till slutet ; efter att ha spårat den tillbaka så långt som till Adam, ”som var Guds son”, löser han hela serien genom att hänvisa tillbaka till Gud. Varken detta är omöjligt att bevisa eller en idel gissning. För vår Herres efterlevande, enligt köttet, har, antingen för att visa sitt eget berömda ursprung eller bara för att visa fakta, men i alla fall för att strikt hålla sig till sanningen, också lämnat följande berättelser : Att rövare från Iduméen, som angrep Ascalon, en stad i Palestina, förde bort Antipater som fånge tillsammans med annat byte från Apollons tempel, som var byggt nära murarna. Han var son till en Herodes, en av tempelets tjänare. Eftersom prästen emellertid inte kunde betala lösensumman för sin son, uppfostrades Antipater till iduméerna och fick därefter stor gunst hos Hyrkanus, översteprästen i Ju- dea. Hyrkanus sände honom därefter på en ambassad till Pompejus, och efter att ha återställt kungariket till honom, som hade invaderats av Aristobulus, dennes bror, hade Antipater själv den goda turen att bli utnämnd till prokurator i Palestina. Antipater blev dock förrädiskt dödad av dem som avundades hans lycka och efterträddes av sin son Herodes. Han utsågs sedan genom ett senatsbeslut till judarnas kung under Antonius och Augustus. Hans söner var Herodes och de andra tetrarkerna. Dessa berättelser om judarna sammanfaller också med grekernas. Men eftersom hebréernas genealogier hade förvarats regelbundet i arkiven fram till dess, och även de som gick tillbaka så långt som till de gamla proselyterna ; till exempel till ammoniten Achior och moabiterinnan Rut och till dem som blandades med israeliterna när de lämnade Egypten ; och eftersom israeliternas härstamning inte bidrog med något till Herodes fördel, blev han sporrad av medvetandet om sin ovärdiga härstamning och överlämnade alla dessa uppteckningar om deras släkter till lågorna. Han trodde att han själv skulle kunna ap- pear av ädelt ursprung, genom att ingen annan skulle kunna spåra sin härstamning genom de offentliga uppteckningarna, tillbaka till patriarker eller proselyter, och till de främlingar som kallades georas.* Några få av de försiktiga, som antingen kom ihåg namnen, eller som hade möjlighet att på annat sätt, genom kopior, ha privata uppteckningar för sig själva, glorifierade sig i tanken på att bevara minnet av sin ädla härkomst. Till dessa hörde de ovan nämnda personerna, som kallades desposyni,-!” på grund av sin närhet till vår Frälsares familj. Dessa som kom från Nazara och Cochaba, byar i Judeen, till andra delar av världen, förklarade den ovan nämnda genealogin från den dagliga uppteckningsboken så troget som möjligt. Oavsett om saken är så här eller på annat sätt, så vitt jag och varje opartisk domare skulle säga, kan ingen säkert upptäcka en mer uppenbar tolkning. Detta kan alltså räcka i frågan, för även om det inte stöds av vittnesmål har vi inget att framföra som är bättre eller mer förenligt med sanningen. Evangeliet är helt och hållet en sanning.” I slutet av samma epistel lägger denne författare (Africanus) till följande: ”Matthan, vars härstamning spåras till Solo- mon, avlade Jakob, Matthan dog, Melchi, vars härstamning är från Natan, genom att gifta sig med den förstnämndes änka, fick Eli. Eli och Jakob var alltså bröder av samma mor. Eli dog barnlös och Jakob födde en avkomma till honom och fick Josef, som enligt naturen tillhörde honom själv, men enligt lagen tillhörde Eli. Jo- sef var således son till båda.” Så långt Africanus ; och då Josefs härstamning på detta sätt spåras, framgår det samtidigt, så långt det är möjligt, att även Maria tillhörde samma stam, eftersom det enligt den ^mosaiska lagen inte var tillåtet med blandäktenskap mellan olika stammar. Förbudet är att gifta sig med en av samma släkt och familj, så att arvet inte kan överföras från stam till stam. Och detta kan räcka även på denna punkt.