Vi trodde att Reagan var djävulen – sedan kom Trump. America, we're rooting for you

Dear America,

HEY! Hur mår ni? Långvarig brittisk americanofil ”når ut” över Atlanten. Jag är här för att hjälpa dig, USA. Jag är som ”hoppas att smärtan slutar snart” (stark arm med mellanton-emoji).

Jag antar att ni alla gör en lista över de värsta sakerna som Trump har gjort och sedan kryssar i den två gånger, för vem skulle tro på det. Och jag vet att han i första hand är ert monstruösa problem. Men även britter är medborgare i vad vi brukade kalla ”den fria världen”. Er president var en gång ledare för den. Och en av de allra värsta sakerna Trump har gjort är att få Ronald Reagan att framstå som en intellektuell jätte. Bara genom en jämförelse har Trump humaniserat Reagan och upphöjt hans minne till helighet.

Jag forskar för närvarande om Gipper för ett projekt och ärligt talat, vid sidan av Trump verkar han verkligen som … inte den goda killen, exakt? Men definitivt president. ”Let’s make America great again” var naturligtvis Reagans slogan. Det handlade om ”amerikanska värderingar”, att göra Amerika stort i världen igen. Trumps slogan stod från början för att återuppbygga den ekonomiska makten. Nu är det en förkortning för ”låt oss vinna kulturkriget som jag obevekligt eldar upp och visst, få igång ett faktiskt väpnat inbördeskrig om jag förlorar valet”.

Självklart är Trumps mänsklighet på en sådan omätbar nivå att han får bokstavligen alla andra att se ut som Franciskus av Assisi. Det är irriterande att till och med dödliga föregångare som Bush-dynastin ser kompetenta ut. Men Reagan? Tillsammans med miljontals andra på 1980-talet var jag med på marscher och demonstrationer och protesterade högljutt mot den hatade nyliberala Raygun, hans kärnvapenmissiler och hans fullständigt vansinniga rymdstyrka. Åh, vad vi föraktade honom, denna doddery krigshetsare, denna clown av en politiker. Det föll oss aldrig in att vi 40 år senare skulle överväga någon som var så mycket mer aningslös, så mycket dummare än Reagan.

Det angår inte mig, kära amerikaner, jag vet. Ni har helt rätt. Det är inte mitt land, det är ert. Det är ni som svär trohet från havet till det skimrande havet. Jag borde hålla mig borta. Och ändå. Allt detta brukade vara min angelägenhet, på den tiden då Potus de facto var ledare för ”västvärlden” och ledde laissez-faire-kapitalismens styrkor mot kommunismens onda imperium. ”Ideologi” brukade vi kalla det. Vi trodde att Reagan var den inkarnerade djävulen för 40 år sedan. Nu är nyheterna i princip ”Self-Satirising Human Cronut Yesterday On Twitter Said …”

När jag skriver detta solidaritetsbrev tittar jag på den tv-sända presidentdebatten inför valet 1980, för 40 år sedan. Jimmy Carter, den skadade försvararen, som vill ha en andra mandatperiod. Reagan är inkräktaren, störaren, som slår Carter med slag efter slag – den sviktande ekonomin, gisslan i Teheran, det korrekta uttalandet av ”kärnvapen”. Reagan var den äldre mannen men lät yngre. Vad som är uppriktigt sagt förvånande är värdigheten i själva debatten. Här fanns politiska fiender – diametralt motsatta i alla frågor – som var artigt oense, lyssnade och gav efter när tiden tog slut. Grundläggande mänsklig respekt. Och man stannar upp och tänker – hur kan detta vara normalt, att vara nostalgisk över själva normaliteten?