När namnen avslutas kan de fortfarande antyda att en plats har en vikingatida historia, med suffix som: Det kan också vara möjligt att låta en plats på ett annat ställe ha en viss historia, till exempel med efterleder som -thorpe, -by, -thwaite och -kirk, för att nämna några. En thorpe var en avlägset belägen gård som förmodligen var beroende av en större bosättning i närheten för att få skydd. Thwaite kommer från norrländska thveit, som betyder en glänta eller äng. Det överlägset vanligaste är -by som betyder gård eller by.
Likt de flesta erövrare bosatte sig vikingarna, när de flyttade till ett nytt område, i samhällen tillsammans med de tidigare invånarna och ändrade sedan de namn som de tyckte var svåra att uttala. När vikingarna bosatte sig i York hade de uppenbarligen svårt att uttala det saxiska namnet på staden: Eoforwic (som tros betyda vildsvinsboplats) och bestämde sig därför för att kalla staden Jorvik (som tros betyda vildsvinsbäck). Ett annat exempel är Shelton, som ändrades till Skelton, även om -ton i slutet inte omedelbart skulle få en att tro att det var ett vikingatida ortnamn. -Ton på slutet är vanligtvis gammalengelska (saxarnas språk) och betyder en inhägnad eller gård.
Ibland fick en viking sin boplats uppkallad efter sig, men även om vi inte har många uppgifter om dessa tidiga vikingabosättare vet vi att det fanns en stor variation av namn i oss, eftersom de användes i boplatsnamn. Ibland användes smeknamn, vilket tyder på att de var lika viktiga för vikingarna som ett förnamn. Keik betyder ”böjd bakåt” och återfinns i Kexby (som betyder Keiks gård). På samma sätt betyder Sleng ”idelare”, men var också ett personnamn och kan hittas i Slingsby, vilket skulle betyda Slengs bosättning (eller idelarens by; vikingar skulle förmodligen inte tycka om att bli omnämnda som ”idelare” dock). Ord som beskriver egenskaper och detaljer i landskapet var också vanliga. Langthwaite betyder ”lång glänta”, Selby betyder ”byn med pilträd” och Ellerton betyder ”gård nära altträd”.