Virtù är ett italienskt ord som betyder ”dygd” eller ”kraft” och kommer från latinets virtus (lit. ”manlighet”). Det beskriver de egenskaper som är önskvärda hos en man, i motsats till vizio (last). I det italienska språket är termen virtù historiskt relaterad till det grekiska begreppet arete, det latinska virtus och medeltida katolska dygder, t.ex. de sju dygderna. Machiavellis användning av termen är således kopplad till begreppet dygdetik.
Aristoteles hade tidigt ställt frågan ”om vi bör betrakta en god människas dygd och en sund medborgares dygd som samma dygd”; Thomas av Aquino hade fortsatt att betona att ibland ”är någon en god medborgare som inte har egenskapen… en god människa”.
Machiavelli föreslår en annan uppsättning dygder än Aristoteles och Thomas av Aquino, uppenbarligen med mindre fokus på välgörenhet och samförstånd, och med mer fokus på mod. Enligt Machiavelli innefattar virtù stolthet, mod, skicklighet, kraftfullhet och ett visst mått av hänsynslöshet i kombination med viljan att göra det onda när det är nödvändigt.